Det sägs råda passkaos i detta land. Att komma över en tid för att få förnya eller göra sig ett pass är lika lätt som att hitta guld uppenbarligen. Det är lång … med betoning på ååå … väntan för att 1: få komma in hos polismyndigheten i detta ärende och 2: att kunna hämta ut nämnda pass när det är klart. Chansen att hinna få ett pass innan en spontan resa eller sista minuten resa är i klass med att få möjlighet att åka till månen. Allt det här gjorde att människor med känsla för chanser att tjäna skumma pengar började boka massa tider för passtillverkning och sålde sedan tiderna på nätet. Tills myndigheterna satte stopp för dylika affärer och gjorde det omöjligt att tidsboka för annat än sitt eget bruk. Men några hann tjäna en hacka.
Passkaoset har knappast bekommit mig det minsta. Jag är ingen … och nu säger jag det tyst eftersom det får folk att förskräckt dra efter luft … resare. Jag vill inte resa. Jag vill ingenstans och jag längtar inte efter nån plats eller nåt väder jag absolut måste få åka till.
Men det är ju så kul … med betoning på uu … utbrister folk att resa och uppleva saker och se världen och dumförklarar mig med alla medel för min vilja. Jaha, se vadå, en strand och ett hotell? Nej det är helt enkelt inte min grej, inget för mig. Åk ni, jag dumförklarar inte er för att ni vill resa. (Jo kanske lite i vissa fall)
Hursomhelst. Jag behöver inget pass. Men Dottern behövde ett och därmed blev även jag inblandad till viss del.
Att få en tid för att göra pass där hon bor nu visade sig ge henne en väntetid på över ett halvår! Innan hon ens skulle bli insläppt hos polisen alltså. Man kan bara ana sammanlagda väntetid innan hon slutligen skulle stå med detta bevis för sin person i handen. Att göra pass i vår hemstad minskade väntetiden till endast tre månader. Fortfarande helt galet. Alltså började hon leta tider i angränsande städer och fann en snar tid i en grannstad här, ungefär en och en halvtimme bort från oss. Den bokade hon och vi fick alltså sätta oss i bilen och ta en tur nu när hon kommit hem för en veckas midsommarsemester. Maken och jag följde med båda två för att hinna umgås med henne lite extra. Det är många som rycker in henne när hon är hemma på en liten vecka.
Vi hittade snabbt detta främmande poliskontor som ändå tycks ha en fungerade planering för sin passverksamhet. (Eller så bor det en massa såna som mig i den stan). Vi hade en halvtimme tillgodo och dörren var låst, man släpptes in manuellt några åt gången. Det var knappt nån kö heller. Vi strosade iväg en bit längs gågatan. Där fick jag syn på en skylt som pekade mot en öppen dörr i grannhuset till polisstationen. Drop-in vaccinering stod det. Men! Alltså!
Förutom att fixa pass har det visat sig svårt och tillräckligt krångligt för att strunta i att få ta sin tredje dos covidvaccin i hennes nya hemstad. Hur jag än tjatat har det inte blivit gjort för antingen gick det inte att boka tid eller så var kön tusen år lång om det ordnades drop-in. Så nej, jag tänker inte stå där mamma.
Men här var vi plötsligt med en havtimme att slå ihjäl och ett erbjudande om vaccin och en kö på endast två pers. Hon ställde sig där. Försvann strax in genom dörren och dröjde.
Maken och jag slog oss ner på en bänk i skuggan med våra mobiler i lugn väntan. Det verkade överlag vara en lugn del av stan för det var knappt någon som passerade oss ens.
Tjugo minuter senare kom Dottern ut med dos tre i systemet och ett litet plåster över stickmärket. Precis i lagom tid för att strax bli insläppt hos polisen i grannhuset och kom snart även därifrån i uträttat ärende. Alltså maken till väl utnyttjad väntetid har jag nog aldrig varit med om. Eller ett så synnerligen oplanerat sammanträffande. Bara det var värt bilresan. Hon är nu rustad för en eventuell resa så småningom. Det är fortfarande rätt lång väntetid på att få hem det där passet men det är i alla fall på gång. Därtill boostad med dos tre. Just det är jag mest nöjd över.