Nu är det den tiden när jag tar mig en långsam titt på trädgården varje morgon, eller ja, flera gånger varje dag nästan. Bland det första jag gör på morgonen är att kliva i ett par skor och tar en vända i bara morgonrocken. (Om jag är ledig i alla fall.) Jag väntar inte ens på att kaffet ska bli klart först. Den där stillheten ute i trädgården på morgonen. Fukten från natten på en del av bladen, solen som ännu inte är så intensiv och det är tyst så när som på fågelkvitter och humlesurr. Jag blockerar medvetet ut ett avlägset trafikbrus och diverse skator som fortfarande är ett gissel. Men jag vill inte bråka med dem nu, bara strosa i min trädgård. Bara för att det är så himla trivsamt.
Där tittar jag på blommorna för att se vad som hänt sen sist med allt som blommar, de där som är på väg att börja blomma, funderar över annat som inte vill blomma. Plockar nåt strå av ogräs eller rättar till nån kvist eller gren. Känner efter om någon av krukorna behöver vattnas och försöker komma ihåg vilken dag det var dom fick lite gödning sist. Plockar av lite utblommade blommor för att växten ska fortsätta göra nya. Deadheadar alltså … ett uttryck från England som används även på svenska och uttalas med dubbelt d … deddhedda. Varför kan vi inte ha ett eget ord för det istället för ett försvenskat engelskt? Måste hitta på ett kanske. Hur som helst måste det plockas, annars lägger blomman av att blomma och koncentrerar sig på att göra frön istället. Det kan dom gärna göra senare i sommar. Men inte än.
Oftast bär jag med mig mobilen på mina rundor också. För att ta ännu en bild av nåt särdeles vackert. Liknande bilder år efter år i samma trädgård. Men det är lite som att välkomna gamla vänner. Men hej! Är du här igen, välkommen. Ibland säger jag det högt dessutom. Går som en gammal tant och pratar högt med med blommor. Fast jag tror att dom gillar det, sträcker på sig lite extra och spretar lite mer med kronbladen.
Allt är så fint och trivsamt och rogivande att strosa omkring i trädgården och där är det alldeles som att allt annat försvinner en aning. Nåt kinesiskt ordspråk säger att man blir evigt lycklig för livet av att skaffa sig en trädgård. Kanske är det så.
Det är en lummig trädgård jag har, med en del svepande grenar och skrymslen här och var. Stora träd och yviga buskar. Mycket som blommar så här i början av sommaren. Buskrosor och syrener och rododendron. Annat som bildat knoppar för att börja blomma sen, när det andra är klart. I år blommar det extra ymningt på en del av buskarna. Syrenen har formligen fyllts av stora lila klasar. Brudspirean är så fulla av blom att den inte orkar bära sina egna grenar. Rosenbuskarna översållade av rosor och knoppar. Antingen är det bara ett sånt år i år. Det varierar. Men jag misstänker att det är vattnet. Allt det där som vräktes ner i augusti i sådan mängd att det kom in i huset. Det vattnade naturligtvis både gräsmattan och all växtlighet extra mycket inför höstens vila. Mer än det brukar vattnas om höstarna även om det visst brukar regna varje höst. De fick en rejäl reservoar av vatten innan vintern kom. Kanske är det orsaken till blommängden? Kanske betyder det att jag behöver vattna mer i slutet av säsongen än jag brukligen gör? Hur som helst, jag njuter av det nu.