Ljud och minnen av båtar

En torktumlare jobbar på andra sidan väggen och tar mig raka vägen in i en hytt på Finlandsbåten. Fast jag verkligen inte äntrat någon sådan sedan året innan världen blev med pandemi.
Ljudet av vibrerande vägg är likaväl signifikativt med hytt i Finlandsbåt. Med ljudet kommer en känsla av motorbrum som jag skulle kunna svära för kungen att jag hör och en lätt sjögång därtill. Lite sådär så det stampar till när båten kliver ner från en våg och går ner i nästa. Helt obegripligt egentligen. Rummet befinner sig inte i någon som helst sjögång och jag mår utmärkt och är spik nykter. Inte heller kan jag se den där obligatoriska kassen eller kassarna med taxfree shopping i hytten … jag menar rummet. Ändå blir känslan av hytt, båt och hav allt starkare. Nog för att det såklart kunde ha varit båten norröver vi åkt, den utan taxfree. Nog för att det brukar bli en kasse från butiken ändå, fast med mer godis än dyrsprit. Även om priserna i den butiken är snudd på dyrare än iland.
Torktumlaren hickar till och byter varv på andra sidan väggen och jag tittar automatiskt på klockan om det är dags att gå till bildäck. Om det handlats både dyrsprit och godis brukar alla dessa trappsteg till båtens djup vara besvärliga. Det är i regel långt och det är tungt och det är en massa trappsteg och trängsel.
När man närmar sig ett land i sikte tycks folk drabbas av en rädsla att inte hinna kliva av. Ser kanske sig själva ståendes vid en reling medan hamnen man skulle befunnit sig i blir allt mindre när båten styr tillbaka mot andra sidan. I regel är den avgången timmar bort och rädslan helt obefogad. Och även om den skulle vara nära förestående släpps inga nya passagerare på innan de alla släppts ut. Likafullt ska folk köa. Samlas vid det som ska bli en landgångsdörr så fort det befinner sig en landgång angjord till båten. Sitter på heltäckningsmattan med benen utsträckta och alla väskor intill sig. Är i vägen för alla som måste passera och ta sig till sina bilar. Jag har aldrig förstått detta fenomen, men bevittnat det varje gång vi åkt. Även nere vid dörrarna till de olika bildäck som båten innehåller. Den tunga, luftstyrda dörren som bara kan öppnas med ett knapptryck hålls låst under färden. Öppnas en halvtimme innan ankomst. Detta annonseras i högtalarna. Ändå står folk och trycker på denna knapp och rycker i denna ovilliga dörr långt innan. Bildar samling på den lilla yta som finns framför och kö uppför trappan.

Vi väntar erfaret i hytten tills högtalarrösten ombeder alla bilförare att gå till bilen. Det gäller att hålla reda på betäckningen för detta däck på dörren när man lämnar bilen i början av resan. Typ memorera det hela vägen upp. Vi är på fem A, alltså fem A. Annars irrar man som en novis på de tätt packade bildäcken med förtvivlan i blicken utan att hitta nån bil. Vi har sett en del såna under åren, dom som glömt memorera.
På bildäck är det varmt och kvavt och slår emot direkt när man tryckt på den där stora knappen som aktiverar dörröppnandet och dörren med en suck börjar glida åt sidan. Klivet över den höga tröskeln rakt in i diesel, bensin och oljelukt och helt stillastående luft. Man sidgår mellan kofångarna som nästan tar i varandra fram till sin egen bil. Kassarna ska stuvas in bland övrig packning och sedan sitter man där och flämtar. Den kvart som är kvar av färden är längre än hela den sammanlagda restiden. Att öppna dörr eller fönster har ingen som helst verkan mer än psykologiskt.
Det är bara att gilla läget och ägna sig åt att glo på medresenärer som inte hittar bilen, som ska få ihop packningen, som ska ta sig fram mellan kofångarna och är rädd att smutsa sina kläder. Med väskor, kassar, hundar och ungar. Och så dom där som aldrig kommer. Tomma bilar till tidsoptimisterna, översovarna, eftersläntrarna. Som står där som stoppklossar för en hel bilkö av brummande ivriga och irriterade chaufförer. Mängden onda blickar skulle kunna bränna sig genom skrovet när porten redan är öppen och alla andra kan åka ut i friheten.
Där … dunkar man över skarven mellan båt och land för att ta sig vidare genom tullen som alltid är obemannad numera och mot sitt mål … Nej. Nu är det nog dags att stänga av torktumlaren innan jag börjar boka båtresor.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.