De är en förtjusning i mitt sinne. Egentligen av de flesta sorter och ja, jag är väl en slags samlare av pennor också får jag nog erkänna. Jag behöver många olika slags pennor. Att skriva med, att rita/måla/dekorera med eller att bara skriva en lapp med. Det behövs pennor.
Jag minns den första reservoarpennan som lades i min hand. Själva pennan har jag i min ägo ännu och kan skriva med den om jag skulle vilja. Men det jag minns är lyckan över att få den. Jag gick i trean då, bör väl ha varit tidigt sjuttiotal.
Ända sedan ettan hade jag övat på att skriva fint och hade flera välfyllda häften med mer eller mindre fina bokstäver. Välskrivning tror jag det hette och vi skulle lära oss att hålla pennan rätt och få den att forma fina bokstäver mot hjälplinjerna i häftet. Från a till ö, sida upp och sida ner. Både versaler och gemener stretade vi på med för att ta oss genom alfabetet på vårt vackraste skrivsätt. Det var upprepningen av linjen som skulle lära handen att forma fina bokstäver. Sedan rättade Lärarinnan (jo, jag hade en sån, ingen fröken i min skola) med sträng rödpenna. Hela hon var sträng och det var med nitisk blick hon granskade dessa bokstäver och tvekade inte att dra röda streck där bokstaven formats fel eller slarvigt. Om hon var nöjd belönades sidan med en klisterstjärna i guld. Jag hade inte så många röda streck i mina välskrivningshäften. Jag hade guldstjärnor. För jag tyckte om att forma bokstäver fint från första stund och hade ingenting emot att upprepa mig sidan ut. Min välvässade blyertspenna fick till den rätta formen ganska fort.
I trean kom alltså den ultimata belöningen för detta välskrivande i form av reservoarpennan. Den placerades framför oss tillsammans med en liten ask med bläckpatroner. Pennan var vinröd, i något slags plastmaterial och knappast av något kvalitetsmärke men den låg bra i handen och det var en riktig penna. Vi fick lära oss hur vi skulle skruva isär den och trycka i bläckpatronen. Sedan kom bläcket i en fin linje genom metallstiftet. Blått bläck var det i patronen och stiftet gled fint över pappret. Det hörde också ett läskpapper till för att trycka lätt mot den nyskrivna texten för att suga upp överflödigt bläck och undvika kladd på fel ställen. Somliga kom snabbt på att läskpappret sög upp mycket bläck om man placerade pennspetsen direkt mot det. En bläckprick blev snabbt en stor plump som spred sig över den uppsugande pappersytan. Det var alltför kul och medförde restriktioner och begränsningar i hur många patroner eller läskpapper man tilldelades.
Jag älskade min penna och tyckte det var betydligt roligare att skriva med den än att göra plumpar. Skrev ännu vackrare, omän lite ängsligt till en början. Mamma hade en liknande penna hemma som jag hade fått prova. Men hennes skulle suga upp en mängd bläck ur en liten bläckflaska istället för att innehålla patroner. Min penna bara skrev och skrev tills patronen var tom och skulle bytas ut. Den gamla reservoarpenna är sliten och aningen sprucken numera. Jag har gått vidare till nya pennor sedan länge.
I julas fick jag en superfin reservoarpenna, ✒️ tung i svart metall och av ett fint märke. Med mitt namn graverat i på korken. Den har också bläck i patron och är helt fantastisk att skriva med. Ska helst förvaras stående upp och ner för att undvika att bläcket torkar i skrivstiftet. Jag skriver med den nästan dagligen i en tjusig skrivbok som jag köpte för ändamålet. Diverse allt möjligt skriver jag, dagbok eller början till blogginlägg, som den här texten om pennor.
Vart jag än åker har jag alltid minst en penna och en skrivbok med mig. Det är liksom min personliga sak som jag inte kan vara utan. Har alltid minst en penna i handväskan med tillhörande liten bok. Åker jag på längre turer har jag med min fler pennor och andra skrivböcker. Man kan behöva välja.