Svenska flaggans dag är vad som firas idag. Kanske inte med liknande pompa och ståt som en del andra länder. Det är kanske mest en helgdag som ger alla vanliga dagtids arbetare en extra ledig dag. Nåt slags firande i vår fina Boulognerskog (stadspark) men vi brukar inte delta i det. Vet inte vad som står på programmet ens. Jag har andra planer. Men ag återanvänder mina egna ord från denna blogg. Skrev dem 2014 samma dag och tankarna är hållbara även i dag. Ha en fin nationaldag oavsett nivån på firandet.

För mig är Sverige ett land jag kom till som femtonåring i slutet av sjuttiotalet. Nyss klar med grundskolan. Pappa var av det äventyrliga slaget och flyttade sin familj över pölen och tärningen slog ner oss i just Gävle. Motvilligt för vissa av oss. Typ mig. Jag svor högtidligt och i hemlighet på att jag skulle återvända. Uppenbarligen bröt jag det löftet till mig själv. För jag är kvar. Över fyrtio år år senare. Och Maken kom med sin familj för mer än femtio år sedan!
Vi är invandrare.
Även om våra föräldrar tog beslutet att flytta så har väl vi själva någonstans tagit beslutet att stanna.
Sverige är bra på många sätt. Finland som vi båda kommit ifrån är också bra på många sätt. Det bästa är att hemlandet är rätt nära och att jag får åka dit när jag vill. Andra invandrare har inte samma möjlighet.
Makens pappa kom som arbetskraftsinvandring på sextiotalet. Fick höra liknande glåpord då, som andra invandrare får höra även idag. Nu är vi finländare inte så exotiska längre. I jämförelse med andra som kommit senare. Men man trodde att vi var ociviliserade och fattiga. Odlade potatis i lägenheten och inte visste hur man använde en toalett. Typ. Okunskap. Rädsla för det främmande.
Vi var själva aningen skeptiska över det som var annorlunda i det svenska samhället och dess invånare. Somligt var konstigt! Ibland kände jag mig som Astrids rumpnissar. Voffor gör di på detta viset?
Sverige har med tiden blivit mitt land också. Som jag försvarar när någon vill ha nåt negativt sagt. Som jag lever och bor i. Valt att vara en del av genom att byta medborgarskap. Även om just den delen satt hårt inne.
Jag klassas ibland som en aningen bättre typ av invandrare. Som kommit från ett grannland. Som ser lika ut och kan språket. Som har liknande kultur. Smälter liksom in. Som om jag på nåt sätt skulle skämmas över min invandrade bakgrund och behöva en ursäkt. Jag är otroligt stolt över min invandrade bakgrund. Jag är gärna invandrare. Tillhör två fantastiska länder!
Och rädslan för allt detta främmande går över, bara man lär känna det. Om inte annat så är vi finnar ett bevis för det. Vi odlade ingen potatis i lägenheten. Man vande sig vid oss och lärde känna oss. Insåg att vi var som folk är mest. Vi är alla människor.
Sverige är ett rikt land. Fyllt av solidaritet och kärlek. Det är det bästa med mitt Sverige. Att alla får plats och är välkomna. Ja jag vet, det blåser bedrövliga vindar sig allt starkare som inte skulle hålla med mig. Men jag fick komma! Hur skulle jag då kunna döma någon annan som vill eller måste komma?
Jag såg en status på facebook nyss. Den värmde hjärtat.
”En glad nationaldag önskar jag er alla. Jag är stolt att vi delar samma land med vänner från jordens alla hörn.” Precis det är Sverige idag. Vi delar samma land med vänner från jordens alla hörn. Grattis till Sverige idag. Även vi invandrare firar vår gemensamma svenska nationaldag, på ett eller annat sätt.