Åldrande

Har tydligen nått en tidpunkt i livet när åldrandet blir en betraktelse på eget och nära håll. Åldrande hos andra är knappast nåt man i regel reagerar på. Livets gång bara. Men så börjar den egna kroppen visa tydliga tecken på att åren passerat.
Det smyger sig på när man minst anar. Sätter sig i rynkor och veck och pyttesmå streck. Gör huden lite likt ett hopskrynklat och utslätat smörpapper. Spegeln är lika förvånad den. Vem är det där och när hände det? Samma häpnad vid åsynen av varje spegelbild hela tiden eftersom minnet tycks blekna och hålla hårt i en yngre upplaga.
Tillslut står man där och glor sig själv i ansiktet och granskar åldrandet. Alla linjer som nån ritat runt ögonen och i pannan. De där grå stråna i håret, när kom dom? Läppstiftet som hittar tunna fåror att flyta in i strax utanför läppkanten. Ögonlocken, brukar de hänga så där? Drar i ansiktsmuskulaturen för att se hur spänstig den brukade vara. Ser den falla tillbaka när jag släpper. Får i samma veva syn på mina egna händer som är skrynkligare än vanligt de också. Och de där fläckarna i huden, åldersmärken. Var har dom gömt sig i alla år och vad gjorde att dom kom fram nu?
Oåterkalleligt är vad det är. Det är väl kanske den insikten som får somliga att välja kniven som alternativ. Låta någon försöka skära fram ungdomen igen. Som om det skulle funka. Istället blir de i värsta fall en slags masker över tiden som gått. Ingen kan stoppa den, varken knivar eller krämer eller allsköns produkter. Varför måste just ungdom vara den vackra normen? Ungdomstiden som ingen helst vill ha tillbaka egentligen, bara utseendet då möjligen. Varför anses det inte vara vackert med rynkor, erfarenhet, liv? Tänk om vi bara kunde gilla läget, strunta i alla dessa tecken på liv som levts och se rynkorna som nåt fint som åren gav oss. Det är så mycket vackrare med ett naturligt åldrat ansikte än ett som försökt dölja.
Men. Ålderstecken är en sak. Det är inte åldrandet i sig för min del egentligen. Jag har aldrig haft någon så kallad åldersnoja eller bekymrat mig över att bli äldre och krisat över någon födelsedag. Jag gillar att bli äldre. Faktiskt. Det är det där andra som följer med. Att repet oundvikligen blir kortare. Tiden för att göra allt man nu kanske vill göra kortas ner. Det finns inte längre utrymme för vad som helst. Eller att åldrandet för med sig krämpor av olika slag som kan göra livet besvärligt. Allt sånt. Tur man inget vet om sin framtid.