Träd. I alla årstider, i alla skiftningar. Jag kan fångas av hur ett träd är format, hur stammen vridit sig, hur barken löper som en karta längs med stammen, hur grenar växt och sträcker sig mot den gemensamma kronan. En helt perfekt symbios. Oavsett om det är fyllt av löv eller helt kalt eller barrigt.
Ensamma, ståtliga träd som inte räds att synas. Träd på rad i en lång allé, som en lövbeklädd korridor. Flera träd tillsammans i en skog eller dunge. Sluter upp sida vid sida på raka stammar och bildar en trivsam linje mot himlen. Tunga grenar som vilar nästan mot marken och bildar ett gömsle innanför. Så att jag bara vill lyfta försiktigt på grenen och krypa in under och låta trädet gömma mig. Träden som sluter sina toppar högt ovanför mitt huvud som en mäktig sal med sina valv.
En trädgård utan träd är bara en gård. Det behövs träd med prasslande löv i vinden. Vajande grenverk. Känslan är lika mäktig när trädet skakat av sig alla löv. Visar sig i all sin enkelhet av sirligt spretade grenar.
I nästa liv vill jag bli ett träd. En stor och vacker lönn med löv som skiftar i årstiderna. Stadigt rotad på en äng. Kanske mitt på. En stor sten har lagt sig nedanför, mossbeklädd och grann. Där står vi tillsammans och njuter av bofinkarna som kvittrar från mina grenar. Tittar på människorna som kommer med pickninckpackning och slår sig ner på stenen, bara för att jag kan skugga dem tillräckligt mycket i sommarvärmen medan den dricker sin saft och äter sina bullar.
Eller så blir jag ett äppelträd. Lite knotigt och vridet. Fyller grenarna med rosavita blommor varje vår. Så att folk kan stå under och häpna över hur vacker jag är och humlorna kan surra omkring hela mig. Tills blombladen flyger i vinden och och alla äpplen kan bildas. Tynger mina grenar med söt och krispig frukt. Som måste plockas. Av glada människor med planer på äppelmos och kakor med kanel och vaniljsås.
Tja, eller varför inte bli en tall? Lång och ståtlig med grenverket högt upp på den rödbruna stammen. Ställer mig bredvid några andra tallar så att vi kan vaja lite lätt tillsammans i vinden och ruska våra talltoppar så att kottarna trillar mot marken. Sprida frisk och barrig doft omkring mig och växa mig hög och ståtlig.
En gran kunde jag faktiskt också bli. Långa fina kottar och med tunga grenar mot mossan så där så det blir ett gömsle innanför. Oklart vem som skulle gömma sig där. Kanske en liten hare. Men när vinter närmar sig vill jag ha mina grenar i fred, ingen får komma och bryta av dem för att ta hem till julpyntet. Eller bryta hela mig för använda mig som julgran. Eller så vore det drömmen, jag som gillar smycken. Tänk att bli helt klädd i glitter och glaskulor och tända ljus.
Nej, det som verkligen vore riktigt mäktigt är att bli en ek. Finns knappast något ståtligare träd med sina rejäla stammar och välformade löv. Grov bark i långa spår och grenarna som samlar sig från mitten på nåt sätt och formar en fin krona och som … Men … nu kom jag på! Jag vill såklart bli en Bok. Alltså att stå i en bokskog, det finns nog inget som är häftigare. Där löven liksom svävar i sjok här och var mot de där mörka stammarna som ser nästan helt släta ut. Förra årets löv är ett rött prassel runt rötterna och nya skira gröna löv har precis spruckit ut. Om det är vår alltså. På hösten bli mina löv vackert röda mot en dimmig och grå skog. Det skulle vara ännu tjusigare. Å vad jag skulle trivas där.
Träd alltså. Det är inte lätt att välja vilket som egentligen är vackrast. På sitt sätt är alla fantastiska och det finns inte mycket jag tycker är så sorgligt som när träd huggs ner eller sågas mot marken till en ledsam stubbe. De ska helst få stå i all sin prakt, år efter år.