Bildberoende

Mobilen har gjort mig bildberoende. Kanske ingen allvarlig sort av beroende men ändå. Att ständigt ha tillgång till en kamera bråkar med sinnesnärvaron. Istället för att kanske stanna upp och njuta av det jag ser, verkligen se det, tänker jag bara på vilken bra bild det kan bli. Fjärilen på stäppsalvian, humlan i rosen, katterna med sitt. Alla vackra blommor som slår ut en efter en, eller fina saker mot en bra bakgrund eller i ett fint ljus. Jag bara måste ta en bild eller fler. Oftast fler än den enda.
Maken och jag äger varsin fin systemkamera men båda står i ett skåp och oanvänds. Däremot är minnet i mobilen fyllt till bristning av bilder som ingen kommer att få se. Någon enstaka hamnar på Instagram, resten bara är där i mobilmagen. Likaså i molnet som lagrar mina filer när mobilen behöver få mer utrymme. Även i datorn tycks jag ha lastat ut mobilbilder. Säkert på nån hårddisk och usb-minne också. Fullt med mobilbilder från olika år överallt. Till vilken nytta?
Och ändå fortsätter jag. Kan inte låta bli att ta ännu en bild på katten intill mig. Eller årets alla bilder på samma blommor i trädgården som förra året i trädgården. Och året innan och året före det. Allt måste dokumenteras i bild. Oklart för vem. Det är sällan jag själv går tillbaks och tittar igenom gamla mobilbilder. Än mindre visar dem för andra. De bara lagras och lagras. Jag tar nya och funderar över minneskort i mobilen för att få plats med ännu fler.
Visst, i vissa sammanhang, olika händelser i livet vill så klart dokumenteras. För att minnas, för att visa nån som inte var med eller nåt. Men resten. Jag är alldeles för dålig på att titta igenom galleriet och vraka bort onödiga bilder som tagits för stunden och är värdelösa senare. Eller dubletterna, tripletterna som jag tog för att få rätta vinkeln, ljuset, stilen. Allt bara ligger där.
Kanske borde jag få hjälp. Typ anonyma mobilfotografer eller nåt. Och jag är långt ifrån ensam i den samtalscirkeln i så fall. Jag kanske tar bilder på allt runtomkring mig, andra har lika många bilder bara på sig själva. Det står en tjej i varje busshållplats på mornarna med kameran riktad mot sig själv. Vad gör de med alla sina fejsbilder? Vad gör alla med sina bilder?
Denna mobil är fastsatt i våra händer och den gör antagligen mer i smyg än vad vi gör medvetet. Visst är det bra och praktiskt men är det nödvändigt och hur kommer man ur skärmen och in i verkligheten? Det är sånt man kan grubbla på … men vänta … kolla hur solen belyser den där blomman nu … jag ska bara ta en bild …

Midsommarhelg

För ovanlighetens skull är det sommarväder på midsommar. Ofta är det en kall, regnig eller blåsig historia. Med besvikelse i sommarklännningarna och regn i sillburkarna. I år blev midsommaraftonen alltför varm, för min smak i alla fall. Det lär ska ha varit kring trettio grader. Fanns ingen anledning att betvivla det eftersom det var för varmt. Jag gick in. Jag gick ända ner i källaren. Lade mig i en sval säng och kände hur hela kroppen och sinnet bara andades ut och sjönk in i svalkan. Om man har gjort den grejen en varm dag är det lika bra att stanna ett tag för att bli helt avsvalkad. Jag somnade och vaknade av att jag frös. Underbar känsla.
Märkligt det där med temperaturer. Hur olika de påverkar oss. Andra fasar för att känna sig det minsta frusen och längtar efter massa värme. Jag fryser hellre än att jag är för varm och har sällan problem med att vara kall eller vistas i kyla. Värme däremot, det gör mig trött, irriterad och arg tillslut. När det är varmt överallt finns det liksom inget mer att göra. Om det är kallt kan man klä på sig mer, dra en filt över sig, leta upp ett par raggsockar. Men värmen är envåldshärskaren som dömer dig till helvetet. Nåja, visst överdriver jag men snudd på så känns det. Och prognosen för dagen och den kommande veckan ser lika varm ut den. Hörde du sucken? Den var min.
Hursomhelst, igår må alla värmeälskande folk ha fått en midsommarafton som de inte behövde klaga över. Jag gick ut framåt kvällen igen, när det börjat svalka av något. Katterna kom fram ur sina svalkande gömslen under täta buskar och blommorna sträckte återigen på sig. Jag satte mig med en bok under markisen, intill den starkt doftande rosbusken. Visst låter det extra idylliskt? Men det var diverse festligheter runtomkring oss och det spelades kass musik på hög volym från ett håll och en ivrig fotbollsmatch pågick under rop och skrik från ett annat håll och snapsvisesång från ett tredje håll. Aningen svårt med en stillsam läsaraktivitet i allt det.
Just stillsam är väl knappast förknippat med midsommarfirandet så där rent allmänt. Då ska det vara fest och tjo och tjim och ny klänning och krans i håret och ett bord överfyllt av mat man måste ha.
Vi valde ändå stillsam. Eftersom man får välja själv. Maken försvann in i garaget efter morgonkaffet där han grejade med sitt i godan ro. Jag drog fram med vattenslang och gav rabatterna en möjlighet att klara dagen. Satt sedan med min bok i en morgonsval paviljong. Åt sillfrukost och tog en … ja okej då … två snapsar till fast det bara var förmiddag. Läste lite till. Det blev sill och potatis även till lunch som sig bör. Fast en enkel variant utan en massa onödiga tillbehör. Lite sill och lax och dopp i kopp, mer behövs inte för mig. Middagen gjordes också enkel. Stekte lite kött och drog ihop en kall potatissallad. Hade aldrig orkat ställa mig vid någon grill i värmen (som jag aldrig orkar annars heller) och ingen av oss hade lust med någon avancerad festmiddag. Men potatissalladen blev jättegod och köttet smakade lika bra från stekpannan.
I min smak en alldeles lagom midsommarafton med lugn och ro … nåja … och vi väntade inte ens in natten ute. Gick och lade oss i svalkan och stängde dörren om grannarnas festligheter. Det är då för väl att alla får göra på sitt vis. 😀 Nu är midsommardagsmorgonen väldigt tystlåten. Endast fågelkvitter och humlesurr. Och klangen från vindspelen eftersom det blåser en del. Maken är tillbaka i garaget och jag behöver nog vattna lite även idag. Vi samlar kraft för ännu en varm dag.

Att skaffa pass tycks få förunnat

Det sägs råda passkaos i detta land. Att komma över en tid för att få förnya eller göra sig ett pass är lika lätt som att hitta guld uppenbarligen. Det är lång … med betoning på ååå … väntan för att 1: få komma in hos polismyndigheten i detta ärende och 2: att kunna hämta ut nämnda pass när det är klart. Chansen att hinna få ett pass innan en spontan resa eller sista minuten resa är i klass med att få möjlighet att åka till månen. Allt det här gjorde att människor med känsla för chanser att tjäna skumma pengar började boka massa tider för passtillverkning och sålde sedan tiderna på nätet. Tills myndigheterna satte stopp för dylika affärer och gjorde det omöjligt att tidsboka för annat än sitt eget bruk. Men några hann tjäna en hacka.
Passkaoset har knappast bekommit mig det minsta. Jag är ingen … och nu säger jag det tyst eftersom det får folk att förskräckt dra efter luft … resare. Jag vill inte resa. Jag vill ingenstans och jag längtar inte efter nån plats eller nåt väder jag absolut måste få åka till.
Men det är ju så kul … med betoning på uu … utbrister folk att resa och uppleva saker och se världen och dumförklarar mig med alla medel för min vilja. Jaha, se vadå, en strand och ett hotell? Nej det är helt enkelt inte min grej, inget för mig. Åk ni, jag dumförklarar inte er för att ni vill resa. (Jo kanske lite i vissa fall)
Hursomhelst. Jag behöver inget pass. Men Dottern behövde ett och därmed blev även jag inblandad till viss del.
Att få en tid för att göra pass där hon bor nu visade sig ge henne en väntetid på över ett halvår! Innan hon ens skulle bli insläppt hos polisen alltså. Man kan bara ana sammanlagda väntetid innan hon slutligen skulle stå med detta bevis för sin person i handen. Att göra pass i vår hemstad minskade väntetiden till endast tre månader. Fortfarande helt galet. Alltså började hon leta tider i angränsande städer och fann en snar tid i en grannstad här, ungefär en och en halvtimme bort från oss. Den bokade hon och vi fick alltså sätta oss i bilen och ta en tur nu när hon kommit hem för en veckas midsommarsemester. Maken och jag följde med båda två för att hinna umgås med henne lite extra. Det är många som rycker in henne när hon är hemma på en liten vecka.
Vi hittade snabbt detta främmande poliskontor som ändå tycks ha en fungerade planering för sin passverksamhet. (Eller så bor det en massa såna som mig i den stan). Vi hade en halvtimme tillgodo och dörren var låst, man släpptes in manuellt några åt gången. Det var knappt nån kö heller. Vi strosade iväg en bit längs gågatan. Där fick jag syn på en skylt som pekade mot en öppen dörr i grannhuset till polisstationen. Drop-in vaccinering stod det. Men! Alltså!
Förutom att fixa pass har det visat sig svårt och tillräckligt krångligt för att strunta i att få ta sin tredje dos covidvaccin i hennes nya hemstad. Hur jag än tjatat har det inte blivit gjort för antingen gick det inte att boka tid eller så var kön tusen år lång om det ordnades drop-in. Så nej, jag tänker inte stå där mamma.
Men här var vi plötsligt med en havtimme att slå ihjäl och ett erbjudande om vaccin och en kö på endast två pers. Hon ställde sig där. Försvann strax in genom dörren och dröjde.
Maken och jag slog oss ner på en bänk i skuggan med våra mobiler i lugn väntan. Det verkade överlag vara en lugn del av stan för det var knappt någon som passerade oss ens.
Tjugo minuter senare kom Dottern ut med dos tre i systemet och ett litet plåster över stickmärket. Precis i lagom tid för att strax bli insläppt hos polisen i grannhuset och kom snart även därifrån i uträttat ärende. Alltså maken till väl utnyttjad väntetid har jag nog aldrig varit med om. Eller ett så synnerligen oplanerat sammanträffande. Bara det var värt bilresan. Hon är nu rustad för en eventuell resa så småningom. Det är fortfarande rätt lång väntetid på att få hem det där passet men det är i alla fall på gång. Därtill boostad med dos tre. Just det är jag mest nöjd över.

Trädgårdslycka

Nu är det den tiden när jag tar mig en långsam titt på trädgården varje morgon, eller ja, flera gånger varje dag nästan. Bland det första jag gör på morgonen är att kliva i ett par skor och tar en vända i bara morgonrocken. (Om jag är ledig i alla fall.) Jag väntar inte ens på att kaffet ska bli klart först. Den där stillheten ute i trädgården på morgonen. Fukten från natten på en del av bladen, solen som ännu inte är så intensiv och det är tyst så när som på fågelkvitter och humlesurr. Jag blockerar medvetet ut ett avlägset trafikbrus och diverse skator som fortfarande är ett gissel. Men jag vill inte bråka med dem nu, bara strosa i min trädgård. Bara för att det är så himla trivsamt.
Där tittar jag på blommorna för att se vad som hänt sen sist med allt som blommar, de där som är på väg att börja blomma, funderar över annat som inte vill blomma. Plockar nåt strå av ogräs eller rättar till nån kvist eller gren. Känner efter om någon av krukorna behöver vattnas och försöker komma ihåg vilken dag det var dom fick lite gödning sist. Plockar av lite utblommade blommor för att växten ska fortsätta göra nya. Deadheadar alltså … ett uttryck från England som används även på svenska och uttalas med dubbelt d … deddhedda. Varför kan vi inte ha ett eget ord för det istället för ett försvenskat engelskt? Måste hitta på ett kanske. Hur som helst måste det plockas, annars lägger blomman av att blomma och koncentrerar sig på att göra frön istället. Det kan dom gärna göra senare i sommar. Men inte än.
Oftast bär jag med mig mobilen på mina rundor också. För att ta ännu en bild av nåt särdeles vackert. Liknande bilder år efter år i samma trädgård. Men det är lite som att välkomna gamla vänner. Men hej! Är du här igen, välkommen. Ibland säger jag det högt dessutom. Går som en gammal tant och pratar högt med med blommor. Fast jag tror att dom gillar det, sträcker på sig lite extra och spretar lite mer med kronbladen.
Allt är så fint och trivsamt och rogivande att strosa omkring i trädgården och där är det alldeles som att allt annat försvinner en aning. Nåt kinesiskt ordspråk säger att man blir evigt lycklig för livet av att skaffa sig en trädgård. Kanske är det så.
Det är en lummig trädgård jag har, med en del svepande grenar och skrymslen här och var. Stora träd och yviga buskar. Mycket som blommar så här i början av sommaren. Buskrosor och syrener och rododendron. Annat som bildat knoppar för att börja blomma sen, när det andra är klart. I år blommar det extra ymningt på en del av buskarna. Syrenen har formligen fyllts av stora lila klasar. Brudspirean är så fulla av blom att den inte orkar bära sina egna grenar. Rosenbuskarna översållade av rosor och knoppar. Antingen är det bara ett sånt år i år. Det varierar. Men jag misstänker att det är vattnet. Allt det där som vräktes ner i augusti i sådan mängd att det kom in i huset. Det vattnade naturligtvis både gräsmattan och all växtlighet extra mycket inför höstens vila. Mer än det brukar vattnas om höstarna även om det visst brukar regna varje höst. De fick en rejäl reservoar av vatten innan vintern kom. Kanske är det orsaken till blommängden? Kanske betyder det att jag behöver vattna mer i slutet av säsongen än jag brukligen gör? Hur som helst, jag njuter av det nu.

Ljud och minnen av båtar

En torktumlare jobbar på andra sidan väggen och tar mig raka vägen in i en hytt på Finlandsbåten. Fast jag verkligen inte äntrat någon sådan sedan året innan världen blev med pandemi.
Ljudet av vibrerande vägg är likaväl signifikativt med hytt i Finlandsbåt. Med ljudet kommer en känsla av motorbrum som jag skulle kunna svära för kungen att jag hör och en lätt sjögång därtill. Lite sådär så det stampar till när båten kliver ner från en våg och går ner i nästa. Helt obegripligt egentligen. Rummet befinner sig inte i någon som helst sjögång och jag mår utmärkt och är spik nykter. Inte heller kan jag se den där obligatoriska kassen eller kassarna med taxfree shopping i hytten … jag menar rummet. Ändå blir känslan av hytt, båt och hav allt starkare. Nog för att det såklart kunde ha varit båten norröver vi åkt, den utan taxfree. Nog för att det brukar bli en kasse från butiken ändå, fast med mer godis än dyrsprit. Även om priserna i den butiken är snudd på dyrare än iland.
Torktumlaren hickar till och byter varv på andra sidan väggen och jag tittar automatiskt på klockan om det är dags att gå till bildäck. Om det handlats både dyrsprit och godis brukar alla dessa trappsteg till båtens djup vara besvärliga. Det är i regel långt och det är tungt och det är en massa trappsteg och trängsel.
När man närmar sig ett land i sikte tycks folk drabbas av en rädsla att inte hinna kliva av. Ser kanske sig själva ståendes vid en reling medan hamnen man skulle befunnit sig i blir allt mindre när båten styr tillbaka mot andra sidan. I regel är den avgången timmar bort och rädslan helt obefogad. Och även om den skulle vara nära förestående släpps inga nya passagerare på innan de alla släppts ut. Likafullt ska folk köa. Samlas vid det som ska bli en landgångsdörr så fort det befinner sig en landgång angjord till båten. Sitter på heltäckningsmattan med benen utsträckta och alla väskor intill sig. Är i vägen för alla som måste passera och ta sig till sina bilar. Jag har aldrig förstått detta fenomen, men bevittnat det varje gång vi åkt. Även nere vid dörrarna till de olika bildäck som båten innehåller. Den tunga, luftstyrda dörren som bara kan öppnas med ett knapptryck hålls låst under färden. Öppnas en halvtimme innan ankomst. Detta annonseras i högtalarna. Ändå står folk och trycker på denna knapp och rycker i denna ovilliga dörr långt innan. Bildar samling på den lilla yta som finns framför och kö uppför trappan.

Vi väntar erfaret i hytten tills högtalarrösten ombeder alla bilförare att gå till bilen. Det gäller att hålla reda på betäckningen för detta däck på dörren när man lämnar bilen i början av resan. Typ memorera det hela vägen upp. Vi är på fem A, alltså fem A. Annars irrar man som en novis på de tätt packade bildäcken med förtvivlan i blicken utan att hitta nån bil. Vi har sett en del såna under åren, dom som glömt memorera.
På bildäck är det varmt och kvavt och slår emot direkt när man tryckt på den där stora knappen som aktiverar dörröppnandet och dörren med en suck börjar glida åt sidan. Klivet över den höga tröskeln rakt in i diesel, bensin och oljelukt och helt stillastående luft. Man sidgår mellan kofångarna som nästan tar i varandra fram till sin egen bil. Kassarna ska stuvas in bland övrig packning och sedan sitter man där och flämtar. Den kvart som är kvar av färden är längre än hela den sammanlagda restiden. Att öppna dörr eller fönster har ingen som helst verkan mer än psykologiskt.
Det är bara att gilla läget och ägna sig åt att glo på medresenärer som inte hittar bilen, som ska få ihop packningen, som ska ta sig fram mellan kofångarna och är rädd att smutsa sina kläder. Med väskor, kassar, hundar och ungar. Och så dom där som aldrig kommer. Tomma bilar till tidsoptimisterna, översovarna, eftersläntrarna. Som står där som stoppklossar för en hel bilkö av brummande ivriga och irriterade chaufförer. Mängden onda blickar skulle kunna bränna sig genom skrovet när porten redan är öppen och alla andra kan åka ut i friheten.
Där … dunkar man över skarven mellan båt och land för att ta sig vidare genom tullen som alltid är obemannad numera och mot sitt mål … Nej. Nu är det nog dags att stänga av torktumlaren innan jag börjar boka båtresor.

Söndagskväll i juni

Helgen börjar närma sig söndagsångesten inför måndagsmorgon redan. Misstänker starkt att det hoppas över tid på helgerna, typ varannan minut går förlorad. Det måste väl vara så eftersom de få dagarna helg går så mycket snabbare än hur två vardagar passerar. Det är juni, det är ljusa kvällar och ljumma vindar och man ville egentligen ha väldigt långsam tid. I alla fall all ledig tid.
Just i dag är de ljumma vindarna mer kastvindar av något ilsket slag. De ger sig på att bända ner växtlighet till marken eller bryter kvistar i träden. Yr omkring med tygväggarna i paviljongen och låter dem hjälpa till att svepa ner grejer i backen. Hjälper inte att säga åt dem heller och inte ens kvällen lyckas tysta dem. Brukar det inte vara kutym att lugna ner sig till kvällen för att inte störa folk? Det är i alla fall ingen den här vinden hört talas om. Den är helt enkelt lika störig som en expresident som skriker fusk var femte minut.
Jag gick ut och kollade läget, bar med mig korgen med bindmaterial och sekatörer. Började med att försöka binda upp några trilskande luktärter. Jag sådde dem försent i år och de är alltför små ännu. Kan inte riktigt greppa stöden med sina små taniga tentakler. Därför försökte jag hjälpa dem på traven med lite extra snören och pinnar, tills de kan nå upp själva och klänga i de stöd jag gett dem. Blev varse att en stackars klematis höll på att brytas av totalt. Den hade tappat taget i blåsten och fallit raklång ner i rabatten, turligt nog fångad av nån blomma som därmed räddade den från att knäckas helt. Jag kom till undsättning med mina trådar och stagade upp igen. Hoppas det inte gjorts för stor skada så halva växten går förlorad.
Tillsist plockade jag en liten söndagsbukett. Av det som blommar just nu. Tog bara en av varje och fick med mig en skir liten bukett av blandat slag. Trivsam syssla det, att plocka blommor. Det får en att glömma alla måndagsmorgnar i världen och allt annat otyg därtill. Jag skulle vilja ha hela fält av blommor att plocka ur. Plats finns, jag kanske ska anlägga någon sommarblomsrabatt till hösten och så mängder av blomplock nästa vår. Det får jag allt tänka lite till på.
Annars för jag en ojämn kamp med dessa j…la skator fortfarande. Det är dom som leder tyvärr. Nu har dom gett sig på mina planterade frön. Rycker upp skotten ur jorden helt fräckt. Jag hakade på trenden med att plantera majs – popkornsmajsen. Den ska ge trivsamt gräs i kruka bara den får växa ett tag. Tyvärr tycks det vara en delikatess för skatorna som vill åt dem hur jag än försöker täcka över. Likaså slingerkrassen, den får inte heller vara ifred. Jag som ställt allt högt upp för att sniglarna ska ge fan i dem hade helt missat att skatorna var intresserade av dylika grönsaker. Snart blir det banne mig luftpistolen. Försöker säga det till dem när de kommer ner för landning för att se om jag syns till eller inte. Men dom lyssnar inte, skuttar bara en bit bort för att vänta och se.
Det är ett sjå att försöka sig på trädgård och odling alltså. Allsköns djurliv vill åt växtligheten mer än mig tydligen. Allt från små insektskräk till sniglar, skator och rådjur. Asfalt kanske?
Nej, nu är det bara att hacka i sig att kvällen är en bra bit kommen och se över vad morgondagen måste användas till. Måndagar är bara bra när dom är lediga.

Pennor av alla de slag

De är en förtjusning i mitt sinne. Egentligen av de flesta sorter och ja, jag är väl en slags samlare av pennor också får jag nog erkänna. Jag behöver många olika slags pennor. Att skriva med, att rita/måla/dekorera med eller att bara skriva en lapp med. Det behövs pennor.
Jag minns den första reservoarpennan som lades i min hand. Själva pennan har jag i min ägo ännu och kan skriva med den om jag skulle vilja. Men det jag minns är lyckan över att få den. Jag gick i trean då, bör väl ha varit tidigt sjuttiotal.
Ända sedan ettan hade jag övat på att skriva fint och hade flera välfyllda häften med mer eller mindre fina bokstäver. Välskrivning tror jag det hette och vi skulle lära oss att hålla pennan rätt och få den att forma fina bokstäver mot hjälplinjerna i häftet. Från a till ö, sida upp och sida ner. Både versaler och gemener stretade vi på med för att ta oss genom alfabetet på vårt vackraste skrivsätt. Det var upprepningen av linjen som skulle lära handen att forma fina bokstäver. Sedan rättade Lärarinnan (jo, jag hade en sån, ingen fröken i min skola) med sträng rödpenna. Hela hon var sträng och det var med nitisk blick hon granskade dessa bokstäver och tvekade inte att dra röda streck där bokstaven formats fel eller slarvigt. Om hon var nöjd belönades sidan med en klisterstjärna i guld. Jag hade inte så många röda streck i mina välskrivningshäften. Jag hade guldstjärnor. För jag tyckte om att forma bokstäver fint från första stund och hade ingenting emot att upprepa mig sidan ut. Min välvässade blyertspenna fick till den rätta formen ganska fort.
I trean kom alltså den ultimata belöningen för detta välskrivande i form av reservoarpennan. Den placerades framför oss tillsammans med en liten ask med bläckpatroner. Pennan var vinröd, i något slags plastmaterial och knappast av något kvalitetsmärke men den låg bra i handen och det var en riktig penna. Vi fick lära oss hur vi skulle skruva isär den och trycka i bläckpatronen. Sedan kom bläcket i en fin linje genom metallstiftet. Blått bläck var det i patronen och stiftet gled fint över pappret. Det hörde också ett läskpapper till för att trycka lätt mot den nyskrivna texten för att suga upp överflödigt bläck och undvika kladd på fel ställen. Somliga kom snabbt på att läskpappret sög upp mycket bläck om man placerade pennspetsen direkt mot det. En bläckprick blev snabbt en stor plump som spred sig över den uppsugande pappersytan. Det var alltför kul och medförde restriktioner och begränsningar i hur många patroner eller läskpapper man tilldelades.
Jag älskade min penna och tyckte det var betydligt roligare att skriva med den än att göra plumpar. Skrev ännu vackrare, omän lite ängsligt till en början. Mamma hade en liknande penna hemma som jag hade fått prova. Men hennes skulle suga upp en mängd bläck ur en liten bläckflaska istället för att innehålla patroner. Min penna bara skrev och skrev tills patronen var tom och skulle bytas ut. Den gamla reservoarpenna är sliten och aningen sprucken numera. Jag har gått vidare till nya pennor sedan länge.
I julas fick jag en superfin reservoarpenna, ✒️ tung i svart metall och av ett fint märke. Med mitt namn graverat i på korken. Den har också bläck i patron och är helt fantastisk att skriva med. Ska helst förvaras stående upp och ner för att undvika att bläcket torkar i skrivstiftet. Jag skriver med den nästan dagligen i en tjusig skrivbok som jag köpte för ändamålet. Diverse allt möjligt skriver jag, dagbok eller början till blogginlägg, som den här texten om pennor.
Vart jag än åker har jag alltid minst en penna och en skrivbok med mig. Det är liksom min personliga sak som jag inte kan vara utan. Har alltid minst en penna i handväskan med tillhörande liten bok. Åker jag på längre turer har jag med min fler pennor och andra skrivböcker. Man kan behöva välja.

Nationaldag

Svenska flaggans dag är vad som firas idag. Kanske inte med liknande pompa och ståt som en del andra länder. Det är kanske mest en helgdag som ger alla vanliga dagtids arbetare en extra ledig dag. Nåt slags firande i vår fina Boulognerskog (stadspark) men vi brukar inte delta i det. Vet inte vad som står på programmet ens. Jag har andra planer. Men ag återanvänder mina egna ord från denna blogg. Skrev dem 2014 samma dag och tankarna är hållbara även i dag. Ha en fin nationaldag oavsett nivån på firandet.

För mig är Sverige ett land jag kom till som femtonåring i slutet av sjuttiotalet. Nyss klar med grundskolan. Pappa var av det äventyrliga slaget och flyttade sin familj över pölen och tärningen slog ner oss i just Gävle. Motvilligt för vissa av oss. Typ mig. Jag svor högtidligt och i hemlighet på att jag skulle återvända. Uppenbarligen bröt jag det löftet till mig själv. För jag är kvar. Över fyrtio år år senare. Och Maken kom med sin familj för mer än femtio år sedan!
Vi är invandrare.
Även om våra föräldrar tog beslutet att flytta så har väl vi själva någonstans tagit beslutet att stanna.
Sverige är bra på många sätt. Finland som vi båda kommit ifrån är också bra på många sätt. Det bästa är att hemlandet är rätt nära och att jag får åka dit när jag vill. Andra invandrare har inte samma möjlighet.
Makens pappa kom som arbetskraftsinvandring på sextiotalet. Fick höra liknande glåpord då, som andra invandrare får höra även idag. Nu är vi finländare inte så exotiska längre. I jämförelse med andra som kommit senare. Men man trodde att vi var ociviliserade och fattiga. Odlade potatis i lägenheten och inte visste hur man använde en toalett. Typ. Okunskap. Rädsla för det främmande.
Vi var själva aningen skeptiska över det som var annorlunda i det svenska samhället och dess invånare. Somligt var konstigt! Ibland kände jag mig som Astrids rumpnissar. Voffor gör di på detta viset?
Sverige har med tiden blivit mitt land också. Som jag försvarar när någon vill ha nåt negativt sagt. Som jag lever och bor i. Valt att vara en del av genom att byta medborgarskap. Även om just den delen satt hårt inne.
Jag klassas ibland som en aningen bättre typ av invandrare. Som kommit från ett grannland. Som ser lika ut och kan språket. Som har liknande kultur. Smälter liksom in. Som om jag på nåt sätt skulle skämmas över min invandrade bakgrund och behöva en ursäkt. Jag är otroligt stolt över min invandrade bakgrund. Jag är gärna invandrare. Tillhör två fantastiska länder!
Och rädslan för allt detta främmande går över, bara man lär känna det. Om inte annat så är vi finnar ett bevis för det. Vi odlade ingen potatis i lägenheten. Man vande sig vid oss och lärde känna oss. Insåg att vi var som folk är mest. Vi är alla människor.
Sverige är ett rikt land. Fyllt av solidaritet och kärlek. Det är det bästa med mitt Sverige. Att alla får plats och är välkomna. Ja jag vet, det blåser bedrövliga vindar sig allt starkare som inte skulle hålla med mig. Men jag fick komma! Hur skulle jag då kunna döma någon annan som vill eller måste komma?
Jag såg en status på facebook nyss. Den värmde hjärtat.
”En glad nationaldag önskar jag er alla. Jag är stolt att vi delar samma land med vänner från jordens alla hörn.” Precis det är Sverige idag. Vi delar samma land med vänner från jordens alla hörn. Grattis till Sverige idag. Även vi invandrare firar vår gemensamma svenska nationaldag, på ett eller annat sätt.

Blåsa glas …

Det är något som Maken drömt om att få prova i åratal. Som inbitna samlare av glas och konstglas är såklart även hantverket en fascination. Den där glödande varma massan i en het ugn, som samlas i ändan av ett rör i en bländande klump som kan blåsas och formas till nästan vad som helst beroende på hantverksskickligheten. Vi har sett det på teve och vi har sett det live en gång vid ett besök på ett glasbruk. Men från det till att prova själv har bara funnits på önskelistan hittills. I alla fall på Makens önskelista.
Han fyllde sextio strax innan jul förra året. Dottern och jag hade spekulerat i presenter en längre tid. Var inte helt överens om vad som skulle vara det rätta. Han har redan allt liksom och det han inte har köper han själv. Men så passerade en annons min syn en dag när jag slöbläddrade bland inlägg på sociala medier. Först bläddrade jag förbi men när hjärnan insåg vad den höll på att missa rullade jag snabbt tillbaka. Blåsa glas!
Det var en aktivitet som kunde bokas för en eller flera personer i en glashytta, nära oss dessutom. Wow. Jag mailade och fick besked att plats fanns. Alltså bokade jag hyttan för Maken till självaste födelsedagen. Vi höll det hemligt såklart. Funderade över hur vi skulle presentera det hela. Bara fösa in honom i bilen och åka utan förklaringar? Göra nåt slags presentkort kanske? Maken skulle tjata ihjäl mig om vad som var på gång om vi valde det första alternativet, han kan knappt se en film utan att fråga hur det ska gå ifall jag sett den före honom. Nej, det var nog bättre att ge honom ett presentkort.
Vid ett tillfälle i början av december kom Maken hem och berättade ivrigt att platsen där hyttan fanns ordnade någon slags eldkvällar varje tisdag innan jul. Då kunde man prova glasblåsningen också. Givetvis ville han åka dit. Det är då själva den! Inte bara en gång har han själv köpt precis det vi tänkt ut att ge honom i present innan vi hunnit skrida till handling. Den här gången skulle han inte få förstöra mina planer. Jag var därmed en totalt omöjlig och helt ointresserad fru och vägrade åka på nån eldkväll. Det var jättekallt ute, jag var jättetrött och jättehungrig. Gå där i mörkret. Nej jag orkar inte. Maken dolde knappt nån besvikelse över tråkiga frun men han åkte inte ensam heller, det visste jag att han inte skulle göra. Han muttrade väl lite och släppte hela idén. Jag var nöjd och hemlig. Vänta bara.
Jag skrev en vers, handlade lite krafs som passade en sextioårsdag, glas med gravyr om 60 år och en stor ask Toblerone som också märkts med både en bild av Maken och 60 år, och jag hade beställt hans favoritwhisky därtill. Packade in allt i samma låda med versen längs ner i botten. Födelsedagen kom och Dottern och jag var uppe tidigt och fixade frukost och dukade fint. Tillät Maken att kliva upp, han hade såklart varit vaken länge redan, alltid lika ivrig över att få presenter 😀 Han packade upp lådan från Dottern först. Kon hade köpt Lego, en skrivmaskin i Lego skulle han få bygga ihop. Helt fantastisk. Sedan det andra paketet, Maken småskrattade lite åt krafset, var supernöjd över whiskyn och hittade sen versen. Läste, läste igen, läste igen … Va? Blåsa glas? Jag? Nu?
Ja, vi ska åka om en timme. Du ska få blåsa glas idag och du kommer att ha hyttan och Kursledaren helt för dig själv. Han var stum. Har man aldrig sett en nybliven sextioåring gråta av lycka förr så ge honom en glasblåsning i present.
Vi åt smörgåstårta och Maken tog en liten frukostwhisky och sen åkte vi, jag ville iväg lite tidigare eftersom det typiskt nog snöade rätt rejält och vi skulle ändå köra en bit. Jag kunde inte köra speciellt fort eftersom det inte var plogat ännu på vissa ställen och snön yrde mot vindrutan. Men jag tog det lugnt och fram kom vi. En ivrig Make gick med långa steg mot glashyttan så fort jag hunnit parkera.

Glasugnen var redan varm därinne och Maken fick en liten genomgång av det som skulle göras. Jag skulle bara vara med och titta på och ta en massa bilder. Fyra grejer ingick i priset. Ett litet glashjärta, ett dricksglas, en skål och en brevpress.
Det första var hjärtat. Han fick välja färg, valde svart och Kursledaren hämtade glasmassa på röret och Maken fick klippa av en sträng rätt ner i hjärtformen med en rejäl sax och sedan använda samma sax för att med den påsvetsade sked-delen släta ut och platta till ytan och få ner glasmassan i hela formen. Det svarta hamnade i mitten och kanten blev ofärgad. När formen skakades loss låg där ett fint litet hjärta.
Maken var glad och uppspelt och ville genast göra mer. Det var dags för dricksglaset och innan det kunde påbörjas fick han torrsimma lite som Kursledare sa. Provsitta glasblåsarbänken med allt som hörde till den, känna på det där röret och få en genomgång av hur det hela skulle gå till. Sedan hämtade Kursledaren ny brännhet glasmassa från ugnen och Maken fick börja med att sitta på bänken rulla runt på järnpinnen på ställningen framför för att forma till klumpen med en träskopa som skulle doppas i vattenhinken bakom med jämna mellanrum, klumpen doppades också i den svarta pulverfärgen, sedan blåste han in lite luft i den och så forma igen och använda ett verktyg för att öppna glaset.
Det var häftigt att stå så nära och få se hela processen och jag blev inte förvånad över att Maken faktiskt tycktes ha fallenhet för hantverket. Han fick till ett jättefint dricksglas. Och jag fick till fina bilder som bevis.
När glaset var klart fick han förklarat för sig hur en skål skulle göras. Han körde på svart färg även i den, han är ingen färgglad man. 😀
Nu fick han både blåsa och forma för hand på samma sätt som innan, men också placera den blåsta klumpen i en form och blåsa upp glaset inuti formen. Nu började det likna skål. Sedan tillbaka till bänken igen för att forma lite mer med skopa och uppblött dagstidning och sedan öppna skålen med ett verktyg igen. Kursledaren var med hela tiden och mellan varven behövde glaset värmas på nytt eftersom det svalnade fort och blev svårt att forma.
Maken var helt inne i hantverket och det stod klart sen länge att den här presenten nog toppade det mesta han fått. Speciellt när det sista momentet kom och han fick göra en brevpress med luft invändigt så att det bildades en cirkel insluten i glaset. Wow liksom. Han fick hålla på i två timmar och fick ihop fyra fina grejer och till och med Kursledaren var imponerad över att det faktiskt var första gången Maken provade glashantverket. Glasgrejerna skulle sedan in i en kylugn för att sakta svalkas ner utan att spricka. Han skulle få hämta dem nästa dag. Men han pratade knappt om nåt annat resten av den här dagen. Jag tror han hade börjat om från början om han hade fått. Istället åkte vi hem igen, det hade slutat snöa och det var en fantastisk sextioårsdag med en nybliven glasblåsare i bilen. (som vaknade tidigt följande morgon och åkte genast för att hämta sina egna glasgrejer)

Åldrande

Har tydligen nått en tidpunkt i livet när åldrandet blir en betraktelse på eget och nära håll. Åldrande hos andra är knappast nåt man i regel reagerar på. Livets gång bara. Men så börjar den egna kroppen visa tydliga tecken på att åren passerat.
Det smyger sig på när man minst anar. Sätter sig i rynkor och veck och pyttesmå streck. Gör huden lite likt ett hopskrynklat och utslätat smörpapper. Spegeln är lika förvånad den. Vem är det där och när hände det? Samma häpnad vid åsynen av varje spegelbild hela tiden eftersom minnet tycks blekna och hålla hårt i en yngre upplaga.
Tillslut står man där och glor sig själv i ansiktet och granskar åldrandet. Alla linjer som nån ritat runt ögonen och i pannan. De där grå stråna i håret, när kom dom? Läppstiftet som hittar tunna fåror att flyta in i strax utanför läppkanten. Ögonlocken, brukar de hänga så där? Drar i ansiktsmuskulaturen för att se hur spänstig den brukade vara. Ser den falla tillbaka när jag släpper. Får i samma veva syn på mina egna händer som är skrynkligare än vanligt de också. Och de där fläckarna i huden, åldersmärken. Var har dom gömt sig i alla år och vad gjorde att dom kom fram nu?
Oåterkalleligt är vad det är. Det är väl kanske den insikten som får somliga att välja kniven som alternativ. Låta någon försöka skära fram ungdomen igen. Som om det skulle funka. Istället blir de i värsta fall en slags masker över tiden som gått. Ingen kan stoppa den, varken knivar eller krämer eller allsköns produkter. Varför måste just ungdom vara den vackra normen? Ungdomstiden som ingen helst vill ha tillbaka egentligen, bara utseendet då möjligen. Varför anses det inte vara vackert med rynkor, erfarenhet, liv? Tänk om vi bara kunde gilla läget, strunta i alla dessa tecken på liv som levts och se rynkorna som nåt fint som åren gav oss. Det är så mycket vackrare med ett naturligt åldrat ansikte än ett som försökt dölja.
Men. Ålderstecken är en sak. Det är inte åldrandet i sig för min del egentligen. Jag har aldrig haft någon så kallad åldersnoja eller bekymrat mig över att bli äldre och krisat över någon födelsedag. Jag gillar att bli äldre. Faktiskt. Det är det där andra som följer med. Att repet oundvikligen blir kortare. Tiden för att göra allt man nu kanske vill göra kortas ner. Det finns inte längre utrymme för vad som helst. Eller att åldrandet för med sig krämpor av olika slag som kan göra livet besvärligt. Allt sånt. Tur man inget vet om sin framtid.