Husets förhoppningsvis sista sopberg efter denna översvämning är äntligen förpassad till återvinningsstationen. Vårt privata sopberg intill garageuppfarten har bestått av blött diverselösöre, vattenskadade möbler, vattenskadat byggmaterial som rivits i golv och väggar och nu slutligen rester av byggmaterial och lite ratade grejer. De där första bergen blev vi av med enkelt tack vare grannen och hans traktor och hitforslad container. Det sista har vi själva lastat i bilen och åkt till återvinningstationen med.
Att besöka återvinningen är ett företag i sig. Först och främst att övervinna sin egen motvilja och bekvämlighet. Det utkastade skräpet ska sorteras. Man får verkligen inte bara åka dit och kasta nåt. Icke. Ett tjugotal containrar är uppradade i sina fack längs vardera sidan av en byggnad som är mer en ramp än byggnad. Varje container är märkt med en skylt om vad som får kastas i den. Och aldrig finns just den grejen man själv kommer med som alternativ i uppräkningen av innehåll. Säckar och påsar måste tömmas och nitisk personal hovrar omkring i gula reflexkläder för att anmärka på hur du kastar. Försök inte fuska inte. Dom har ögon i nacken och ett sjätte sinne som en hök. Ser på en gång om någon försöker smussla ner en felsorterad pryl eller en hel säck av okänt och ickesorterat innehåll.
Inför besöket rekommenderas man att sortera sitt skräp i en lämplig ordning i förhållande till placeringen av dessa stora skräpbehållare. Lägg alltså det som ska längst bort längst in i bilen, separera olika material från varandra, packa inte i förslutna påsar och ladda gärna ner kartan över detta område för att veta var du ska slänga ditt skräp. Man kan också stanna på återbruksanhalten med grejer som kan återanvändas. Dessa sorteras av personalen för att säljas på loppis.
Man fattar ju att det är en enorm startsträcka från att ha kastat ut nåt utanför huset till att sortera rätt och få in det i lämplig ordning i bilen. Vi har en tid tittat på denna sista växande hög av byggrester och gammal inredning. Kom så långt som till att Maken gick ut och skruvade isär några hurtsar som gjort sitt, för att få dem i delar och kunna ta med så mycket som möjligt när vi väl åkte. Sen gick det en del tid igen.
Grejen är också den att man knappast är ensam på denna ramp. Av naturen är människan ett flockdjur med liknande tankeverksamhet. Alltså kommer halva stan på i samma anda att nu, nu åker vi till återvinningen med allt vårt skräp. Varpå kön i bland ringlar sig lång innan man ens kan äntra rampen med sin skit. Det är bilar med släp, skåpbilar, personbilar med fyllda bagage och trängsel på rampen med folk som irrar hit och dit med famnen full, i förvirringen över i vilken container de ska skyffla ner allt i. Och så de där gulklädda hökarna, som givetvis också med trött röst för femtioelfte gången svarar på frågor om var den gamla resväskan eller madrassen eller parasollet ska hyvas. Så man skjuter upp det lite till. Muttrar över sin hög och upprepar att jo, vi borde. Och låter det gå ännu lite tid.
Men i veckan anlände en snilleblixt till mitt sinne. På söndag! Vi gör det på söndag, då är det morsdag och då ska befolkningens mammor firas på andra ställen än återvinningen. Sagt som tänkt, vi lastade vår nyinköpta gamla bil, som är en combi med nerfällbart säte, full med allt detta byggskräp. Enkelt idag, eftersom allt var trä och hade en given kastplats. Vi åkte, anlände, kastade och åkte hem och hämtade resten. För det var mycket riktigt löst och ledigt på återvinningen idag. Ovanligt lugnt för en söndag sa en av de gulklädda. Varpå Maken upplyste den ungen mannen om dagens betydelse. Han drog efter andan, för han hade glömt. Han kommer att tacka oss hela vägen till blomsterbutiken efter jobbet.
Varje gång man sätter sig i sin bil efter kastat värv känns det lika bra, och varje gång bannar vi oss själva för att vi skjuter på det som vi gör. För det är ju så enkelt och så smidigt och så välplanerat. Det går i regel jättefort, i synnerhet om kan gjort som de säger och tänkt till innan. Och nu ser det lite ordnat ut intill garageuppfarten igen, som att det bor några som bryr sig i det här huset, några som ändå vill ha det fint och ordnat.