Min (ja vår) fina bil har bestämt sig för att lägga av. På det allra grövsta av sätt. En dag när vi skulle åka vägrade den att lägga i backen! Bara så där. Stod där tjurigt och typ höll fast växelspaken. Tidigare samma dag godkände den backning hur bra som helst och plötsligt nån timme senare var det tydligen otänkbart. Hur Maken än försökte bara skrapade det i växellådan vid backläget och det gick inte att hitta. Framåt, javisst. Bakåt … aldrig!
Vi körde iväg i det ärende vi hade ändå, för framåt var som sagt helt som det ska. Med en naiv förhoppning om att något skulle rätta till sig under körningen. När vi kom fram visade det sig fortfarande omöjligt att få i backen. Och det fanns ingen plats att köra framåt, runt på för att vända. Det blev till att knuffbacka biljäveln för att komma därifrån.
Maken lusläste allt som fanns att läsa om dylika problem och hans bilkännedoms farhågor besannades. Växellådan. Den hade skurit liksom. Det är är hieroglyfer för mig. Ja, jag vet att växelspaken är ansluten till en grej som gör det möjligt att växla och att det är mindre bra om den går sönder. Hur illa det faktiskt var med sådan låda på just vår bil var en förskräckelse. En ny sådan kostar över sjuttiotusen … ja jag skrev rätt. En begagnad kostar cirka sjuttontusen om det ens går att få tag på. Därtill ska någon ha betalt för att byta. Nog för att Maken är kunnig men växellåda är lite överkurs. Att som sista alternativ laga den befintliga lådan är tydligen snudd på raketforskning. Någon i landet sade sig kunna, men då ska den först tas lös (och den är tydligen rejäl i omfång och vikt) och skickas till nämnda någon för att lagas och skickas tillbaka lagad … för en sisådär sjutusen. Javisst, priset sjunker för varje åtgärd men en sjua ska priset tydligen innehålla hursomhelst. Det känns nästan lite hittepå. Jaaa, vad ska vi ta för det här? Typ sju …ttio tusen? Under tiden stod bilen på garageuppfarten till synes helt oskyldig men likaväl lika tjurig och ohjälpligen trasig.
Alternativen var inte på vår sida. Att skicka iväg skulle göra oss billösa alltför länge, att byta likaså och dessutom, det priset. På en redan till åren kommen bil. Den där nya växellådan, antagligen tillverkad i något ädelt material med tanke på priset skulle vara dyrare än själva bilen om vi hade sålt den med fungerande växellåda. Näe. Med lite tungt hjärta bestämde vi oss för att vi och bilen nått vägens slut. Återvändsgränd utan möjlighet att backa och vända. Vi har hängt med den här länge och lekt med planerna på byten visserligen men då i akt och mening att kunna sälja den här för en skälig peng, inte på grund av ett akut fel där bilen knappt uppnår skrotvärde och lämnade oss utan bil i övergången.
För utan blev vi. Det går liksom inte att vara utan möjligheten att backa. Först när den lyxen försvinner inser an hur nödvändig den är. De flesta parkeringar bygger till exempel på just den principen. Kör in, backa för att kunna köra ut. Vi blev billösa på stört och behövde skaffa en ny bil snabbt. Makens hobbybilar är inte att räkna med fast det är sommarhalvår. Den ena är taklös och jag brukar inte köra den, har bara provat en gång. Tyckte inte om det. Den andra är kinkig med vem som kör och har aldrig liksom godkänt mig. Är lite överlägset skeptisk varje gång jag hamnat vid ratten och tillåter mig inte att köra vare sig mjukt eller enkelt. Den är också gammal som gatan och rätt opålitlig. Inget man tar för att åka och handla eller ta sig till jobbet med helt enkelt. Vi behövde allts en ny bil. Snarast.
Ibland jobbar tillfälligheterna i synk. När Maken berättade om biljäveln på jobbet visade sig han jobbarkompis precis i läge att sälja sin hyfsat billiga och bättre begagnade bil. Några år äldre än våran men otroligt välskött och till bra pris. Vi provkörde i går, fann den trevlig och bra och köpte på en gång. Den får nu förlika sig med att vara tillfällig räddare i nöden för oss och hoppas den inte kommer med några trix i bakluckan. Jag körde hem den nya, Maken fick köra hem den där som bara kan köra framåt. Den ska städas idag för tro´t eller ej har vi lyckats sälja den för mer än skrotvärde. En händig kille hämtar den om nån timme och tänker försöka laga denna tjuriga växellåda för att göra om bilen till EPA-traktor till sin dotter. Det har blivit väldigt populärt här numera. Antigen köper ungdomarna i femtonårsåldern moppebilar eller någon typ av vanlig bil för att bygga om. Den får ett andra liv men kommer hädanefter bara att få köra max 45 km i timmen. Som straff.
Själva kanske vi med ålderns rätt hyr bil hädanefter. Eller leasar alltså. Ett alternativ som blivit allt vanligare med allt fler möjligheter. I såna fall slipper man en del bekymmer, fast man kanske ådrar sig andra? Nåja. Med den nya gamla bilen på garageuppfarten hinner vi åtminstone fundera lite och behöver inte göra nåt hastigt bara för att få en bil snabbt. Dessutom kan det vara väntetid på leasingbilen.