Maken hämtade sin vattendammsugare i garaget och började suga upp vatten nedanför källartrappan. Hinken rymmer kanske tjugofem liter och den fylldes på tjugo sekunder. Skulle kopplas loss, bäras uppför trappan med all sin vikt i vatten och tömmas utanför garagedörren och ner igen … och det gjorde absolut ingen som helst skillnad på vattenmängden. Jag försökte skopa till en hink men gav upp efter ett par vändor med fylld vattenhinken i trappan. Det gjorde ingen nytta, det var ingen idé. Det var tio-noll till vattnet. Maken slet … han släpade den tunga hinken i trappan, upp och ner och upp igen jag vet inte hur många gånger. Han hade vatten i stövlarna, det var vatten på trappstegen, det var skvätt och stänk i garaget och tillslut vägde även den tomma hinken för mycket. Han hade helt slut på kraft, all ork var borta och ändå fortsatte han i förtvivlan. Det var fortfarande kraftigt övertag för vattnet. Jag beordrade honom tillslut att vila. Fick ta i med sträng röst och bli stark för honom. Rädd att han skulle halka och skada sig eller något ännu värre.
Under den korta pausen ringde han Grannen, som var på jobbet och inte hade någon aning om vad som pågick ute. Grannen tog sig skyndsamt hem för att se över sin egen källare men där fanns inget vatten alls! Inte en droppe på hans golv. Vilken tur. Istället fick han med sig sin egen vattendammsugare och kom raskt över till oss. Vi dammsög nu vatten på två håll, men insåg snabbt att det inte skulle göra någon nytta i allt vatten eftersom det kom in mer hela tiden. Det var mardrömslikt minst sagt och tröstlöst liksom.
Vad fasen gör vi? Räddningstjänsten hade vid det laget meddelat att det inte fanns någon hjälp att få, de hade fullt upp med samhällsviktiga byggnader stod det i sms:et. Där började man ana omfattningen av det vatten vi stod i. Men vi hade ingen tid att begrunda annat än vårt eget vattenproblem. Plötsligt kom Grannen på att han ägde en dränkpump och sprang iväg igen. En stund senare installerade Maken och Grannen pump och slang i golvbrunnen i vårt pannrum där det också kom upp vatten såklart och knölade ner en hög med handdukar i tvättstugans golvbrunn för att minska mängden där. Vattnet forsade nu ut på gatan genom slangen som dragits ut via fönstret. I rejäl mängd och hastighet med många lite per minut. Det var en lättnad att se vatten på rätt sida av huset och det hade dessutom slutat regna. Fast nere i källaren såg det inte ut att minska alls. Vattnet fortsatte komma in i princip samma takt som det pumpades ut. Det minskade inte alls i golvbrunnen fast den hade en pump över sig och pumpen jobbade hårt.
Vi jobbade också hårt och for omkring i stövlar och lyfte undan grejer för att rädda dem ifall vattnet skulle stiga högre. Det var så ohjälpligt bedrövligt. Vi var galet trötta, chockade, ledsna. Oroliga framför allt. Och bitvis kunde vi bara sitta i soffan och tomglo. Sen ner och titta på eländet igen och lika tomgloende tillbaka till soffan.
Det var betydligt värre för några av våra grannar. De som hade sitt sovrum på markplan vaknade i vanlig tid på morgonen och hade ingen aning om vad som hänt under natten. Någon drog upp rullgardinen med sedvanlig gäspning och undrade över varför det kom en massa vatten ur en slang i vårat källarfönster. Mötte sedan eget vatten i källartrappan. I flera hus hade vattnet härjat hela natten och stigit meterhögt. Meterhögt avloppsvatten är inget man vill ha inne i sin källare. Andra hade haft fontän ur toalettstolen. Runtom i stan var gator, viadukter och sänkor helt vattenfyllda och bilar, långtradare satt fast i vatten här och var. Förarna hade fått överge sina bilar och simma därifrån. På ett ställe blev kommunen tvungen att kalla in experthjälp utifrån för att med en kilometerlång slang pumpa vattnet från en djup viadukt ut i havet. Det dröjde länge innan den vägen var farbar. Många byggnader skadades, skolor, bibliotek, affärer och till och med Filmstaden. Det skulle dröja tills vi kunde gå på bio i den här stan igen.
Men allt det här visste vi inget om i vårt personliga elände. Det blev givetvis inget jobb den dan. Många grannar var ute på gatan för att peppa varandra, kramas och trösta. Dränkpumparna var slutsålda på nån timme när dylika affärer öppnat på morgonen. Men en av grannarna bokade fyra stycken i en grannstad och satte sig i bilen och åkte för att hämta. En av pumparna skulle vi köpa.
Fram på eftermiddagen fick vi låna en pump till och hade då två igång. När vår egen pump anlände lånade vi ut den till en granne som var utan. Med våra två slurpande pumpar och dessa vattendammsugare började vattnet äntligen minska. Det blev nödvändigt att sopa vatten mot pumparna eftersom de behöver en viss mängd för att göra jobbet. Ett tecken på att det ändå fanns en ljusning. Till slut kunde vi stänga av pumparna och jobba med vattendammsugarna och slutligen behövdes bara golvmoppen. När det sista var upptorkat syntes inga spår av nattens och dagens elände.
Vi bäddade, helt utmattade i både kropp och själ i gästrum och på soffan för den kommande natten. Jag tog soffan, men ingen av oss sov speciellt mycket. Lyssnade efter vatten hela natten tror jag. Ännu var ovetande om skadorna av allt detta vatten. Den vetskapen anlände i portioner de kommande dagarna.