Det där med tapeter

Att välja tapeter är inget man ska ägna sig åt om man har anlag för dåligt tålamod, är velig, tappar humöret, har ont om tid, är hungrig … och tusen andra anledningar till att låta bli. Att välja tapeter kräver sinne för färg och form, gott humör, stabilt psyke och tusen andra egenskaper. Minst.
Vi klev in på tapetbutiken. Hade en plan. Var överens om färg och mönster. Tappade andan och delar av gnistan redan innanför dörren till butiken. Hyllmeter efter hyllmeter med stora tapetböcker i glättiga pärmar med handtag i ryggen. Det var böcker i hundratal. Hur ska man kunna veta var den överenskomna tapeten kan hittas?
Vi gick först förhoppningsfullt längs raderna med visningsrullar som fanns uppställda till åskådning. Som om det på nåt sätt skulle göra det lätt för oss. Tog ner nån på måfå och rullade ut den där lilla provbiten som fanns på rullen. Rullade raskt ihop igen. För det var fel på allihop. Ingen var vad vi hade tänkt. Alltså återstod ohjälpligt böckerna.
Vi greppade övermodigt varsitt handtag och släpade upp en guldtacketung bok till det bord där man kunde stå och bläddra. Sida efter sida med allt annat än det vi kände för. Sida efter sida med fult, med blommigt, med trist enfärgat, med randigt och rutigt. Vid den typ tionde boken började hoppet överge oss och alla slags sinnelag av negativ art veva runt. Irritation, håglöshet, tappade gnistor, hunger och tusen andra känslor. Vem fan bryr sig om tapeter?
Hade inte en av personalen uppmärksammat oss i det läget, hade vi gett upp och gått utan så mycket som ett färgprov. Men plötsligt stod hon där. Räddaren i tapetnöden. ”Letar ni något speciellt?”
Expertis är inte att förakta, och hon visste vad böckerna innehöll och kom med ny energi. Kanske ångrade hon sig när vi hasplat fram vårt önskemål med gemensam röst.
”Vi vill ha en midnattsblå tapet med något guldigt, gärna stort mönster, typ medaljonger!” Hon trodde kanske vi drev med henne? Hade hon nånsin hört den önskningen innan i dessa tider av själlöst kritvita väggar? Först visade hon oss nån rulle vi redan ratat. För smått mönster, fel blåfärg. Midnattsblå ska det vara, inte jeansblå. Hon såg allvaret, tänkte till och började hämta böcker. Bläddrade, tänkte, hämtade en bok till och bläddrade tills jag och Maken drog ett gemensamt andetag för där, där var den!
Midnattsblå, lite glansig nästan som ett sidentyg, med stora guldiga medaljonger. Heeeelt galen. Den ska vi ha! Expertisen fick ett lättat uttryck av att ha kunnat hjälpa dessa knäppjökar, tills hon förstod att det verkligen inte var över. Den makalösa tapeten som nu låg uppsalagen över högen med tapetböcker skulle ändå bara beklä en vägg av fyra. På övriga skulle den midnattsblå matchas enfärgat. Men ingenstans fanns en sån blå.
Plötslig såg jag rynkan i Expertisögonbrynen. Inte blå? Hon skakade på huvudet. Nej, jag hade nog passat in den med något begie, kanske lite dämpat guldigt. Jaaa, såklart! Hon hade dessutom ett förslag på gång och var raskt framme med ännu en bok, höll de två tapeterna ihop så nära de omfångsrika böckerna tillät och vi hade bilden klar för oss. Den var beige, men med en smutsguldig struktur utsmetad lite här och var. Fin! Så fick det bli.
Tyvärr var vi inte klara där än heller. Den fjärde väggen är nämligen en liten panelvägg som skulle målas till samstämmighet. Nu var mitt färgseende i spinn. Vi ska ha en liknande beige ton, som vi piffar up med med lite guld här och var för att efterlikna den enfärgade tapeten sa jag. Varpå Expertisen häpnade igen över dessa galningar som upptog mer av hennes tid än hon tänkt vid första frågan. Men hon var Expertis ut i hela sitt väsen och gjorde som vi önskade. Vi släpade med tapetböckerna till färgbordet, letade små färglappar och höll emot. Men Expertisen pekade raskt på tre alternativ och vi nickade gillande eftersom de överensstämde väl med tapeten. Hon var numera snudd på lika ivrig som vi och till och med hämtade en burk guldfärg och duttade på lappen med färgalternativen. Jajjamen!
Nu var jag och Maken var lika lyckliga som matadorerna som hittade tjuren Ferdinand. Honom ska vi ha utbrast vi! Eller ja, det där ska vi ha snarare. Hon undrade försiktigt om vi ville beställa medaljongen. Nä, sa vi. Och jag tror hon hann svära tyst över internet en kort sekund, innan vi fick henne att förstå. Inte tänkte vi efter all ovärderlig hjälp gå hem och själva beställa på nätet bara för att spara nån krona. Nej, vi ville beställa allt vi kommit fram till nu omedelbart. Båda tapeterna, färgburken och guldfärgen. Jaha! Ni menade så!
Expertisen hjälpte oss också att räkna ut vad som behövdes utifrån måtten vi hade och fyllde raskt i beställningen på hela härligheten. Lovade att allt skulle finnas för avhämtning innan veckan var slut. Och att det skulle bli superfint. Vi höll med, vi hade ju fått i princip det vi båda hade i huvudet när vi gick in och överfölls av alla tapetböckerna. Fast bättre.

Sannerligen, det behövs allt jag nämnde innan om man ska välja tapeter, plus en expert. Och när allt var hämtat och utspritt på väggarna hade vi fått ett nytt sovrum som glömt allt vad översvämningen ställt till med. Wow liksom. Det blev så himla bra. Dämpat och lugnt och trivsamt vilsamt. Helt rätt färgskala för ett sovrum.

Bloggfunderingar

Vad är en ödelagd blogg? Lika sorglig som ljusen man köpte för att ha till fint och aldrig tänder? De står i sina ljusstakar och bleknar bara. Eller som flaskan med något alkoholhaltigt som aldrig öppnas utan sparas för årgångens skull. Eller vad som helst som inte får komma till användning.
Det är ett slags ödehus. Där ogräset börjar slinka in mellan golvplankorna, som ändå är relativt slitna av åren som gått. Där gardinerna som lämnats kvar är slitna och urblekta. Det är spindelväv i hörnen och sprickor i tapeten och dörren vajar från bara ett gångjärn.

Den här bloggen har råkat ut för stiltje förr. Hamnat i skymundan av livet eller vad det nu vara må som gjort att inget skrivs. Eller läses för den delen. I bloggandet ingår någon slags utbyte. Att läsa vad andra skriver och lämna någon liten kommentar på detta. Inte ens det har varit aktivt för min del den senaste tiden.
Det har sina orsaker såklart. Visst finns det saker att skylla på. Som till exempel att få in vatten i sitt hus är en tung erfarenhet med rejäla konsekvenser. Eller att börja jobba heltid mitt i dessa konsekvenser efter att ha jobbat allt annat än heltid bra länge. Eller det faktum att det mesta av den heltiden ägnades åt jobb vid datorn och när skärmen väl slocknat på jobbdatorn fanns ingen lust alls till att sätta sig vid någon annan skärm. Jo, anledningar så goda som något allihop. Bloggen föll i glömska och gömdes av all annan växtlighet.

Men nu då? Vad gör jag här?
Det gnisslade om dörren när jag föste upp den och tittade in. Konsekvenserna av detta inomhusvatten hemma är sedan några månader ett minne blott. Det har torkat och det har renoverats och det har inretts. Det har också vilats en del.
Heltidsjobb nådde vägs ände, det var tillfälligt redan från start så inga konstigheter i det. Jag är tillbaka på min vanliga arbetsplats igen och har inte längre någon heltid vare sig vid en skärm eller annat. Det var lite som att få livet tillbaka må jag säga. Orken och orden faktiskt, räcker plötsligt till mer saker än jobb.
Och då smög sig bloggtankarna på mig igen. Ja, och vips satt jag här och skrev nåt igen.

Men bloggen känns trots det som ett ödehus ännu. Den kanske också blev vattenskadad precis som det riktiga huset? Den kanske också behöver gjuta nytt golv, limma upp nya tapeter och inreda lite igen.
Ja, det kan hända att här blir en rejäl renovering om det ska vara nån vits med allt igen. Jag måste sopa ur spindelväven, ta ner gardinerna och städa upp. Vi får väl se vad som kommer ur det? Blir det en nyrenoverad och välanvänd blogg igen, eller faller den tillbaka i skuggan trots alla försök att få liv i elden? Det är inget jag kan svara på nu. Men någon slags bloggförsök blir det tydligen, trots allt.