Ja, nu kastar jag inte ur mig nått skällsord så här mitt på blanka dan. Nej jag menar skatan, fågeln. Den där stilistiskt monokroma fågeln med sin långa stjärt och breda vingar. Skator sägs vara kloka och läraktiga fåglar som gillar grejer som blänker.
En sak jag vet. Dom älskar kattmat. Vi har minst ett par herr och fru skata som bor i nån trädtopp härikring. De har bott här i flera år. Känner igen dem eftersom den ena är lite tufsig på ryggen, har kanske brutit någon fjäder. Dessa skator kraxar runt här i trädgården och jävlas med både mig och katterna. Man skulle kunna tro att två KattGrabbar vore ett hot mot fjäderfän såpass att fåglarna höll lämpligt avstånd. Men icke. Katterna rår inte på de här kaxiga skränarna som hånskrattar ljudligt varje gång en katt är synlig. Så till den grad att katten sjunker ihop och stryker längs med gräsmattan för att ta sig utom synhåll.
Katterna är numera mer eller mindre dresserade av skatorna. Det rycker inte ens i morrhåren när en av retstickorna seglar in på altanen för att plocka maten ur kattskålen medan katten ligger i närheten och tittar på. Altanen har blivit ett tillhåll. Det enda skatorna räds är mig, och knappt ens det. Mattjuveriet har ungefär samma taktik varje gång.
Först landar skatan på altantaket. Springer nerför den veckade plasten så det rasslar om klorna. Därefter sätter den sig på något precis utanför, typ ett parasoll, ett ryggstöd till någon stol eller vad som nu anses lämplig. Där sitter den och tittar in på altanen för att se om kusten är klar. Om ingen människa syns (katt spelar alltså ingen roll) hoppar eller flyger fågeleländet rätt in på altanen. I akt och mening att leta kattmat men de har under tiden inte vidare hyfs utan skiter där de står. På stolarna, mattan, bordsduken till och med.
Visst, vi borde såklart inte ställa ut nån mat alls men är vi borta hela dagen tycker jag katterna ska kunna äta i alla fall. Jag brukade ställa i den i bastun och haspa dörren så att den bara stod med lagom springa för en katt att ta sig in eller ut. Men det är lagom storlek för en skata också.
Altanhäng har skatorna ägnat sig åt nåt år redan och alla mina försök att gömma kattmaten överlistar dom. I år har de tagit trakasserierna ett steg längre. Det börjar likna en invasion. Altandörren är numera också besegrad och skatorna är inne i huset. Kattmaten står precis mittemot altandörren och det är bara typ två, tre skutt för en skata, så är härligheten i näbben. Man sitter i soffan i godan ro när hörseln registrerar att ljuden som kommer från kattskålarna inte är katt som äter. Det är skata som äter! Och rusar upp och sjas! Den jäkeln går ut i släntrande takt, ungefär som en tonåring som vill visa att de inte bryr sig, och startar inte flygningen förrän jag typ också flyger ut genom dörren. Nu har de alltså lärt sig nästa steg, läraktiga som de är. En öppen altandörr tycks vara deras inbjudande signal. Det finns mat innanför.
En morgon hade jag ett onlinemöte och hade riggat upp mig och datorn i bibblan. Jag hade lämnat altandörren på glänt för att slippa bli störd av katter som ska in eller ut. Mötet började och vi pratade på i våra skärmar. När jag plötsligt hörde de där skrapande ljuden av vassa klor mot köksgolvet. Skit också. Jag ignorerade dem först. Hur avbryter man ett möte med att en skata kanske är inne i huset utan att låta skvatt galen? Kanske hörde jag ändå fel? Vi pratade på och helt plötsligt kom det där ljudet närmare och innan jag hann agera stod skatan helt lugnt i hallen och lutade sig in mot bibblan med stöddig blick!
Den har alltså numera även besegrat så väl köksgången som hallen och onlinemöten. Jag blev definitivt tvungen att avbryta mötet där och då. Skatan gick obrydd och relativt lugnt samma väg tillbaka medan jag krånglade mig förbi datorsladd och annat. Lika orädd som den segervissa.
Det kommer att bli en varm sommar med altandörren stängd och det kommer att bli en sommar i strid. Jag googlar metoder att hålla skatorna från huset. Ser att jag inte är ensam om att vara besegrad. Och testade ett av tipsen, med rovfågel. Siluett av rovfågel. Vi har en uppstoppad hök med utbredda vingar. Ställde den på altanen som ett hotfullt utropstecken. Skatan ställde sig bredvid och jag svär på att den hånflinade den jäkla ligisten. Jag får googla fram nåt annat.
Månad: maj 2022
Sopberget
Husets förhoppningsvis sista sopberg efter denna översvämning är äntligen förpassad till återvinningsstationen. Vårt privata sopberg intill garageuppfarten har bestått av blött diverselösöre, vattenskadade möbler, vattenskadat byggmaterial som rivits i golv och väggar och nu slutligen rester av byggmaterial och lite ratade grejer. De där första bergen blev vi av med enkelt tack vare grannen och hans traktor och hitforslad container. Det sista har vi själva lastat i bilen och åkt till återvinningstationen med.
Att besöka återvinningen är ett företag i sig. Först och främst att övervinna sin egen motvilja och bekvämlighet. Det utkastade skräpet ska sorteras. Man får verkligen inte bara åka dit och kasta nåt. Icke. Ett tjugotal containrar är uppradade i sina fack längs vardera sidan av en byggnad som är mer en ramp än byggnad. Varje container är märkt med en skylt om vad som får kastas i den. Och aldrig finns just den grejen man själv kommer med som alternativ i uppräkningen av innehåll. Säckar och påsar måste tömmas och nitisk personal hovrar omkring i gula reflexkläder för att anmärka på hur du kastar. Försök inte fuska inte. Dom har ögon i nacken och ett sjätte sinne som en hök. Ser på en gång om någon försöker smussla ner en felsorterad pryl eller en hel säck av okänt och ickesorterat innehåll.
Inför besöket rekommenderas man att sortera sitt skräp i en lämplig ordning i förhållande till placeringen av dessa stora skräpbehållare. Lägg alltså det som ska längst bort längst in i bilen, separera olika material från varandra, packa inte i förslutna påsar och ladda gärna ner kartan över detta område för att veta var du ska slänga ditt skräp. Man kan också stanna på återbruksanhalten med grejer som kan återanvändas. Dessa sorteras av personalen för att säljas på loppis.
Man fattar ju att det är en enorm startsträcka från att ha kastat ut nåt utanför huset till att sortera rätt och få in det i lämplig ordning i bilen. Vi har en tid tittat på denna sista växande hög av byggrester och gammal inredning. Kom så långt som till att Maken gick ut och skruvade isär några hurtsar som gjort sitt, för att få dem i delar och kunna ta med så mycket som möjligt när vi väl åkte. Sen gick det en del tid igen.
Grejen är också den att man knappast är ensam på denna ramp. Av naturen är människan ett flockdjur med liknande tankeverksamhet. Alltså kommer halva stan på i samma anda att nu, nu åker vi till återvinningen med allt vårt skräp. Varpå kön i bland ringlar sig lång innan man ens kan äntra rampen med sin skit. Det är bilar med släp, skåpbilar, personbilar med fyllda bagage och trängsel på rampen med folk som irrar hit och dit med famnen full, i förvirringen över i vilken container de ska skyffla ner allt i. Och så de där gulklädda hökarna, som givetvis också med trött röst för femtioelfte gången svarar på frågor om var den gamla resväskan eller madrassen eller parasollet ska hyvas. Så man skjuter upp det lite till. Muttrar över sin hög och upprepar att jo, vi borde. Och låter det gå ännu lite tid.
Men i veckan anlände en snilleblixt till mitt sinne. På söndag! Vi gör det på söndag, då är det morsdag och då ska befolkningens mammor firas på andra ställen än återvinningen. Sagt som tänkt, vi lastade vår nyinköpta gamla bil, som är en combi med nerfällbart säte, full med allt detta byggskräp. Enkelt idag, eftersom allt var trä och hade en given kastplats. Vi åkte, anlände, kastade och åkte hem och hämtade resten. För det var mycket riktigt löst och ledigt på återvinningen idag. Ovanligt lugnt för en söndag sa en av de gulklädda. Varpå Maken upplyste den ungen mannen om dagens betydelse. Han drog efter andan, för han hade glömt. Han kommer att tacka oss hela vägen till blomsterbutiken efter jobbet.
Varje gång man sätter sig i sin bil efter kastat värv känns det lika bra, och varje gång bannar vi oss själva för att vi skjuter på det som vi gör. För det är ju så enkelt och så smidigt och så välplanerat. Det går i regel jättefort, i synnerhet om kan gjort som de säger och tänkt till innan. Och nu ser det lite ordnat ut intill garageuppfarten igen, som att det bor några som bryr sig i det här huset, några som ändå vill ha det fint och ordnat.
Biljävel
Min (ja vår) fina bil har bestämt sig för att lägga av. På det allra grövsta av sätt. En dag när vi skulle åka vägrade den att lägga i backen! Bara så där. Stod där tjurigt och typ höll fast växelspaken. Tidigare samma dag godkände den backning hur bra som helst och plötsligt nån timme senare var det tydligen otänkbart. Hur Maken än försökte bara skrapade det i växellådan vid backläget och det gick inte att hitta. Framåt, javisst. Bakåt … aldrig!
Vi körde iväg i det ärende vi hade ändå, för framåt var som sagt helt som det ska. Med en naiv förhoppning om att något skulle rätta till sig under körningen. När vi kom fram visade det sig fortfarande omöjligt att få i backen. Och det fanns ingen plats att köra framåt, runt på för att vända. Det blev till att knuffbacka biljäveln för att komma därifrån.
Maken lusläste allt som fanns att läsa om dylika problem och hans bilkännedoms farhågor besannades. Växellådan. Den hade skurit liksom. Det är är hieroglyfer för mig. Ja, jag vet att växelspaken är ansluten till en grej som gör det möjligt att växla och att det är mindre bra om den går sönder. Hur illa det faktiskt var med sådan låda på just vår bil var en förskräckelse. En ny sådan kostar över sjuttiotusen … ja jag skrev rätt. En begagnad kostar cirka sjuttontusen om det ens går att få tag på. Därtill ska någon ha betalt för att byta. Nog för att Maken är kunnig men växellåda är lite överkurs. Att som sista alternativ laga den befintliga lådan är tydligen snudd på raketforskning. Någon i landet sade sig kunna, men då ska den först tas lös (och den är tydligen rejäl i omfång och vikt) och skickas till nämnda någon för att lagas och skickas tillbaka lagad … för en sisådär sjutusen. Javisst, priset sjunker för varje åtgärd men en sjua ska priset tydligen innehålla hursomhelst. Det känns nästan lite hittepå. Jaaa, vad ska vi ta för det här? Typ sju …ttio tusen? Under tiden stod bilen på garageuppfarten till synes helt oskyldig men likaväl lika tjurig och ohjälpligen trasig.
Alternativen var inte på vår sida. Att skicka iväg skulle göra oss billösa alltför länge, att byta likaså och dessutom, det priset. På en redan till åren kommen bil. Den där nya växellådan, antagligen tillverkad i något ädelt material med tanke på priset skulle vara dyrare än själva bilen om vi hade sålt den med fungerande växellåda. Näe. Med lite tungt hjärta bestämde vi oss för att vi och bilen nått vägens slut. Återvändsgränd utan möjlighet att backa och vända. Vi har hängt med den här länge och lekt med planerna på byten visserligen men då i akt och mening att kunna sälja den här för en skälig peng, inte på grund av ett akut fel där bilen knappt uppnår skrotvärde och lämnade oss utan bil i övergången.
För utan blev vi. Det går liksom inte att vara utan möjligheten att backa. Först när den lyxen försvinner inser an hur nödvändig den är. De flesta parkeringar bygger till exempel på just den principen. Kör in, backa för att kunna köra ut. Vi blev billösa på stört och behövde skaffa en ny bil snabbt. Makens hobbybilar är inte att räkna med fast det är sommarhalvår. Den ena är taklös och jag brukar inte köra den, har bara provat en gång. Tyckte inte om det. Den andra är kinkig med vem som kör och har aldrig liksom godkänt mig. Är lite överlägset skeptisk varje gång jag hamnat vid ratten och tillåter mig inte att köra vare sig mjukt eller enkelt. Den är också gammal som gatan och rätt opålitlig. Inget man tar för att åka och handla eller ta sig till jobbet med helt enkelt. Vi behövde allts en ny bil. Snarast.
Ibland jobbar tillfälligheterna i synk. När Maken berättade om biljäveln på jobbet visade sig han jobbarkompis precis i läge att sälja sin hyfsat billiga och bättre begagnade bil. Några år äldre än våran men otroligt välskött och till bra pris. Vi provkörde i går, fann den trevlig och bra och köpte på en gång. Den får nu förlika sig med att vara tillfällig räddare i nöden för oss och hoppas den inte kommer med några trix i bakluckan. Jag körde hem den nya, Maken fick köra hem den där som bara kan köra framåt. Den ska städas idag för tro´t eller ej har vi lyckats sälja den för mer än skrotvärde. En händig kille hämtar den om nån timme och tänker försöka laga denna tjuriga växellåda för att göra om bilen till EPA-traktor till sin dotter. Det har blivit väldigt populärt här numera. Antigen köper ungdomarna i femtonårsåldern moppebilar eller någon typ av vanlig bil för att bygga om. Den får ett andra liv men kommer hädanefter bara att få köra max 45 km i timmen. Som straff.
Själva kanske vi med ålderns rätt hyr bil hädanefter. Eller leasar alltså. Ett alternativ som blivit allt vanligare med allt fler möjligheter. I såna fall slipper man en del bekymmer, fast man kanske ådrar sig andra? Nåja. Med den nya gamla bilen på garageuppfarten hinner vi åtminstone fundera lite och behöver inte göra nåt hastigt bara för att få en bil snabbt. Dessutom kan det vara väntetid på leasingbilen.
Trädgårdsliv
Ja, det är såna tider igen. Alldeles i begynnelsen med den där skira grönskan pånyttfödd. Jag tillbringar allt mer tid utomhus. Städar av vintern från uteplatser och förbereder för årets sommarblomning. Närbutiken annonserade att årets försäljning av sommarblomster startar på fredag. Då brukar jag och andra blomsterälskande tanter trängas runt välfyllda blomvagnar och proppa kassarna fulla. Jag har mina favoriter som alltid ska med hem. Det jag inte hittar på vagnarna hämtar jag i blomsterbutikerna. En särdeles lycklig dag brukar det vara. Att fylla bagageluckan med vacker blomning och komma hem med all härlighet till de tomma krukorna.
Men innan dess behöver det vara städat och ordnat, så att jag kan ägna mig åt blommorna helhjärtat. Det börjar bli som det ska. Altanen är spolad och har fått sina mattor. Katternas vinter-utepalats är isärplockat och är numera återigen bord och stolar för uteliv för oss människor. Gardinerna som ska skymma min solskygga själ är upphängda. Altansängen är bäddad.
Paviljongtaket är pådraget på sin stomme. I år behövdes lagningar där taket ska träs/fästas på stommen. Fickorna för takpinnarna hade hål. Jag hade provat det där med gaffatejp men det fungerade inte. Alltså var det trasigt på riktigt. Men efter en konsultation av Internet hittade jag en annan tejp. Den kunde laga presenningar och sades ha särdeles god vidhäftning. Jag skickade Maken att köpa eftersom det fanns på hans favoritaffär. Den med bildelar och byggvaror och diverse. Han kom hem med en persenninggrön tejp som jag genast tejpade hålen i mitt beigefärgade paviljongtak med. Numera är det helt, men försett med gröna lappar i kanten. Snyggt? Nja. Men helt, det var verkligen god vidhäftning.
Katterna njuter också i dessa tider. Pancakes som så ofta svansar omkring och följer mig vart jag än går gör mig sällskap i mitt pysslande. Ibland verkar det som om han vill hämta mig tillbaka till tryggheten på altanen. Att jag inte ska irra iväg för långt utom synhåll. Har jag nåt som ska göras i trädgården sitter han och väntar och blir ystert jätteglad när jag äntligen är klar och på väg mot altanen igen.
Allra nöjdast blir han om jag sätter mig nånstans, då är han genast i mitt knä. Den katten må vi ha fått för nåt bra vi gjort. En dylikt godsinnad och kärvänlig katt har jag nog aldrig träffat förr. Han är speciellt nöjd över paviljongtaket han med eftersom han stortrivs därinne. Tycks tro att allt är för honom. Skön stol, trygg inhägnad och takförsedd plats. Det enda som gör den bättre är om jag också kommer och sätter mig på bänken. Så skruvar han ner sig tätt intill, ljudligt spinnande.
Musse har inte samma intresse av mig i trädgården. Han har sina egna platser och kan sova tungt i någon nertrampad gräsgrotta. Eller intill en varm husvägg eller i den mjuka altansängen. Däremot om Maken befinner sig på garageuppfarten eller i garaget ska han vara med och lägga sig i. Eller om grannarna är ute på sin garageuppfart som gränsar till vår tomt. Musse kliver genast över kanten och förväntar sig uppmärksamhet.
Vi fick ett brev av en annan granne en dag. Han bor med sin katt mitt över gatan och hade han iakttagit och fotograferat serveringen av räkor till sin katt ute på deras altan. På bilderna fick vi se hur Musse väntade nedanför tills grannens katt ätit klart. Sedan skyndat fram och slurpat i sig resten medan grannkatten helt lugnt satt intill och tvättade sig. Det är antagligen en vanlig företeelse. Grannen verkade ändå inte upprörd. Men Musse behöver nog bjuda igen nåndag.
För Makens del handlar den här tiden inte om trädgårdsliv. Nej, det är garageliv. Han har sina fordon att pyssla med och har i år utökat med en motorcykel dessutom. Ja, ja. Han ska ha nåt att göra medan jag gräver och grejar.
Torktid, ställtid, återhämtningstid
Vi fick arrangera sovplatser på övervåningen. I varsitt rum. Vi separerade liksom … Maken i gästrummet och jag i det vi kallar biblioteket. Där finns i vanliga fall ingen säng men jag ställde i ordning en extrasäng med tredubbla madrasser för att få den hyfsat bekväm. Omgiven av mina böcker som en slags tygghetsvägg. Mitt ovanför den stånkade avfuktaren i källaren. Den brummade mig till söms om kvällarna. Vi bestämde också att övervåningen skulle vara fri från kartonger eller annat nerifrån och se ut som vanligt, vi behövde ha ett normalt boende för att orka med det här.
Helt slutkörda och energilösa efter allt slit med bära upp och riva och kasta och värdera med försäkringsbolaget och vänta på besked från dem. Garaget var oanvändbart som garage, det var numera förråd men jag var glad att jag ändå orkat tänka till och hade en del åtkomligt. Vi skämtade om att det kanske inte skulle vara klart förrän till jul och fick inse att det inte ens var påbörjat till jul. Det blev en lång väntan och ett slags inteläge på nåt sätt där det var svårt att ta sig för med nåt annat än det nödvändigaste. Det tog tid att återhämta sig, både fysiskt och psykiskt och jag påbörjade dessutom ett heltidsjobb i samma veva. Var som död varje morgon när klockan ringde och jag skulle ur min extrasäng. Ingen av oss hade mycket humör eller ork för nåt annat än jobb. Det blev mycket sofftid och hämtmat kan jag säga. Jag försökte planera lite för vad som skulle bli gjort där ner i källaren när vi började återställa men det fanns liksom ingen gnista till det heller. Blev bara halvdana planer i ett block. Inget av dessa blev verklighet i slutändan.
En vecka innan jul kom man äntligen och hämtade avfuktaren och konstaterade samtidigt att det var torrt och gav klartecken för uppbyggnad. Då fick vi också klartecken från försäkringsbolaget och ersättning för både lösöre och husskador landade på kontot. Det var äntligen slut på väntan. Vi kunde börja planera på allvar och återställa källaren till beboeligt skick.
Maken är händig och handlingskraftig och han vaknade som från en vintersömn av dessa besked. Det togs hem material, både med leveranser och med att hämta själv. Garaget skulle nu också stuvas om lite för att ha plats för byggmaterial och möbler i paket. Maken klev ur jobbläge till jobba hemmaläge varje kväll när han ätit. Jag skötte hushållsbestyren och de estetiska bestyren och hantlangade vid behov medan han snickrade i ett raseri tempo. Vi hade verkligen tänkt anlita hantverkare för detta men ja, det var slut på såna och eftersom Maken kan själv tog han tag i det själv. Slut på deppläge. Det skulle bort, det skulle fixas och återställas fort, så vi kunde återgå till att ha ett sovrum igen och allt annat som huset brukar innehålla. Mitt block fylldes nu med vettig planering av hur rummen skulle bli. Allt från färger till material till möbler. Vi hade en bra plan, först sovrum givetvis, sedan Makens hobbyrum och därefter det sista rummet som dittills varit nåt slags förråd mest, men nu skulle få en ny funktion. Jag hade nämligen fått en snilleblixt. Tillsist skulle vi återställa den lilla skrubb som varit min walk-in closet. Som förövrigt blev nyrenoverad i maj och utriven igen i augusti. De nyinköpta garderoberna sönderslagna, utburna och kastade eftersom de stått i vatten. Ja, ja. Nu var det bara att ha fokus på det nya, även den skrubben skulle få en annan funktion.
Det tog inte Maken lång tid att få upp nya reglar och därefter skivor på väggarna och vi hade beställt heltäckningsmatta till golvet. Matta som andas och får läggas på källargolv. Efter det kunde vi måla och tapetsera och invänta elektrikern som kom och drog ny el till uttag och taklampa. Sedan inreda och äntligen flytta in i sovrummet igen. Det skulle vara ett fullständigt färdigt rum innan vi sov första natten. Att sova i varsitt rum är trist, att sova på extrasängar bedrövligt men vi väntade ändå lydigt tills vi var klara. Inte förrän jag låg i min egen säng igen (sängarna blev turligt nog inte skadade eftersom de står på metallben) insåg jag hur dåligt jag sovit det senaste halvåret. Undra på att jag var trött.
Sen tog det inte speciellt lång tid för Maken att fixa till sitt hobbyrum men jag fick mana på honom lite för att vi skulle få det sista rummet klart, annars hade han fastnat i sitt nya hobbyrum i pur lycka. Det skulle enbart målas, både väggar och golv och bli en stor gemensam klädkammare av det där förrådsrummet. Och ett linneförråd av walkin-skrubben. Min bästa idé någonsin, att ha gemensam klädförvaring i ett eget rum gjorde att vi slapp garderober i sovrummet.
Det tog lite tid att bygga ihop två klädskåp och två byråer. Dessa ställdes mot varsin vägg och gav oss vår egen sida för kläderna. Ett skåp och en byrå. Hans och hennes sida. Jag piffade också upp ett gammalt vitrinskåp som Maken snickrat en gång i tiden med ny färg. Klädskåpen och byråerna är svarta, vi ställde allt på en mörkgrå matta. Väggarna ljusgrå. Men vitrinskåpet blev en färgklick med en mörk turkosblå färg. Det skåpet huserar numera mina smycken. Såna har jag gott om. Och när skrubben var klar kunde jag göra i ordning för gardiner, handdukar och sånt därinne. Hur bra som helst. Dessutom började garaget tömmas på kartonger och möbler. Och det var dags att börja få ordning på ett par förråd och tvättstugan igen också. Dessa hade bara stått med det som var oskadat hittills. Nu köpte jag plastlådor och packade om. Inga mer kartonger i denna källare.
Två månader tog det, från klartecken till färdigåterställd källare. Snacka om att jobba i rask raseritakt. Det kommer dock att ta betydligt längre tid att sluta titta på regnmoln med fasa och kolla väntad regnmängd i väderappen. Många har inte färdigställt ännu. Snickarfirmorna är överhopade med jobb, materialen är bitvis slut, biografen öppnade först förra veckan och folk kommer att prata om det här länge än. Men nu vill vi bara lägga det långt bak i minnet och njuta av vår nya källare.
För det blev så himla bra, 2.0 liksom. Vi hade nog aldrig gjort den renoveringen annars för vi var nöjd som det var. Det bästa i eländet var trots allt att få riva ut gamla material i golv och väggar som faktiskt inte luktade speciellt behagligt. Vid vissa vinddrag har den lukten gjort sig påmind i hela huset. Nu har vi en helt annan inomhusatmosfär. Må det bara regna måttligt hädanefter.
Vatten ska inte släppas löst i hus
Morgonens nyhetssändning var naturligtvis fylld av detta regnelände. Tidningarna och TV var ute och filmade och gjorde reportage och nyhetsinslag. Folk var ute och fotade och filmade. På nätet spreds bilder av olika ställen i stan där vattnet ännu stod högt. Vi satt själva i soffan med morgonkaffet i försök att hitta energi för dagen och häpnade över hur illa det faktiskt var.
Det regnade 140 millimeter på åtta timmar under den nattens skyfall. Under hela dygnet blev det 162 millimeter regn. Som jämförelse sägs det normalt regna ca 70 millimeter på hela augusti månad. Det var alltså rejält. Och det mesta kom samlat under ett par timmar mitt i natten.
Hos försäkringsbolagen var det kaos. Man fick in tusentals skadeanmälningar det första dygnet. Jag satt själv i telefonkö i två timmar när jag skulle anmäla vår. Det ska tydligen ha blivit ca sjutusen skadeanmälningar sammanlagt och skador för en halv miljard kronor. Makalöst.
Vi missade allt som pågick i stan såklart. Men bilderna som tagits av andra finns på nätet om man googlar på skyfall eller regnkaos i Gävle. De är svåra att förstå. Att det kan bli så mycket vatten av ett nattligt regn och hur mycket skada det kan åstadkomma.
När vi kom ner i källaren nästa morgon kunde man tro att inget hade hänt. Möjligen att någon typ av storstädning pågått. Allt såg ut som det brukar. Men skenet bedrog. I sovrummet hade vi ett klickgolv där delarna snart började separera lite från varandra och vippa i hörnen. Den gamla plastmatta som lagts i ett av rummen före vår tid i huset flöt medan vattnet härjade som mest och den var givetvis blöt under. Behövde rivas ut snarast. Det skulle visa sig att alla golv som inte var ren betong behövde ut. När Maken tog upp ett hål i vardera golv för att kolla, fanns det vatten kvar därunder mellan reglarna. Även väggarna mötte samma öde. Vattnet hade sugits in i trä och isoleringsmaterialen och riskerade mögel.
Det var bara att hacka i sig den ena dåliga nyheten efter den andra. Vi var så trötta, men det var inget annat att göra än att börja packa och ordna plats för allt i garaget. Tack och lov för garaget, vad hade vi gjort utan det?
Allt lösöre som blivit förstört stoppades i säckar och bars ut. Vi fick tack i himlen en massa hjälp. Fina vänner som kom med uppkavlade ärmar och bar grejer. Jag kunde stå nere och dirigera. Det ska ut i sophögen, den lådan ska till garaget. Där sorterade vi lådorna i behöver komma åt och behöver inte alls på ett tag. Förutseende nog mitt i eländet faktiskt. Lakan, handdukar och sånt som inte blivit blött behövde vi ha tillgängligt för användning.
En del grejer var det lätt att kasta, sånt där som man bara stuvar undan och tänker att man ska ta hand om sen. Och det där sen kommer aldrig. Nu var det blött och förstört och det blev rensat. Men en stor kartong hade stått på golvet i ett av förråden och den innehöll allt jag sparat från Dotterns skolgång. Då kom en översvämning av tårar också för allt i den lådan var blött och behövde släppas ner i en svart sopsäck. Jag klarade inte ens av att göra det. Lämnade den sysslan till vännerna och tog mig an nåt annat skit för att slippa se. Bit för bit landade verkligheten i oss och i samma takt sipprade orken ut.
Sopberget utanför huset blev allt större, inte bara utanför vårt hus. Det såg ut som värsta trash-området när hus efter hus började kasta ut vattenskadad inredning och stapla säck efter säck på tomten.
En del o-charmigt gloende människor började åka förbi och gapa i häpnad. För visst, det här var en katastrof som drabbat många hårt men de som åkte runt och glodde hade antagligen klarat sig själva. Man ville bara se och häpnas över eländet.
En granne hade sett hur en bil stannade vid vår hög och fotograferade. I nån jävla människas telefon finns alltså bilder på vår bedrövelse. När tittar man på dem? Visar upp för andra och är hånfullt eländeslystna? Eller vad handlade det om? Tillslut fick man totalt nog av alla bilar som saktade in och hängde i rutorna med stora ögon och gapande munnar. Jag stannade upp med min säck och glodde tillbaka, fick dem att vika undan blicken och gasa på.
Andra kom med sympatier och erbjudanden om hjälp. Som riktiga människor gör. Vi grannar stod på gatan och tröstade varann och hjälptes åt där det behövdes.
Försäkringsbolagen jobbade så svetten lackade om skadeblanketterna och vi lovades hjälp, i sinom tid. De fick kalla in skadereglerare från hela landet för att få ihop det. Vi lovades också en sopcontainer för att bli av med allt men de tog snabbt slut. Turligt nog kunde en av grannarna ordna en sådan via sin egen firma. Han fick ett avtal om detta med försäkringsbolaget vi hade gemensamt. Han kom med sin stora gula traktor och vi fyllde skopan och han dumpade ner allt i den stora containern. Det var en befrielse att bli av med högarna. Ändå skulle vi skapa ännu fler högar när vi började riva väggar och golv. Vi uppmanades nämligen att agera som om vi ingen försäkring hade. Alltså rev vi innan någon ens tittat på huset. Det behövde ut. Redan på ett dygn kunde man se mögel som börjat bildas i fuktiga väggskivor.
Försäkringsbolaget skickade ut firman med avfuktare. Snart stod en mackapär i det rum som nyss varit vårt sovrum och omvandlade luft utifrån till varmluft som blåstes ut i hela källaren via en lång plastpåsetub. Vid det laget var källaren också redan tömd på allt lösöre och möbler och golv. Väggarna rev vi därefter. Källaren blev ett skal av kala ytterväggar. Betongblock och lika renskpapade golv. Det var inget trevligt ställe att gå ner i. Till och med katterna var bedrövade.
Tvättstugan var orörd eftersom den enbart innehöll målat betonggolv och liknande väggar. Där flyttade mina kläder in i tillfällig förvaring. Makens bodde lite här och var utanför tvättstugan för det fanns ingen mer plats därinne. Försäkringsbolaget skickade också en städfirma som kom och sanerade hela källarutrymmet eftersom det kommit in avloppsvatten. Renare hade det aldrig varit … synd bara att det var oinrett.
Det fanns inte mycket mer vi kunde göra. Allt var rivet och skulle torka. Tillslut var även dessa skräphögar i containern och allt bohag från källaren staplat i garaget och vi kunde bara vänta. På att det skulle bli torrt igen. Hur lång tid skulle det ta? Två -tre månader kanske. Med lite tur kunde det vara torrt framåt jul.
Och ännu mer vatten
Maken hämtade sin vattendammsugare i garaget och började suga upp vatten nedanför källartrappan. Hinken rymmer kanske tjugofem liter och den fylldes på tjugo sekunder. Skulle kopplas loss, bäras uppför trappan med all sin vikt i vatten och tömmas utanför garagedörren och ner igen … och det gjorde absolut ingen som helst skillnad på vattenmängden. Jag försökte skopa till en hink men gav upp efter ett par vändor med fylld vattenhinken i trappan. Det gjorde ingen nytta, det var ingen idé. Det var tio-noll till vattnet. Maken slet … han släpade den tunga hinken i trappan, upp och ner och upp igen jag vet inte hur många gånger. Han hade vatten i stövlarna, det var vatten på trappstegen, det var skvätt och stänk i garaget och tillslut vägde även den tomma hinken för mycket. Han hade helt slut på kraft, all ork var borta och ändå fortsatte han i förtvivlan. Det var fortfarande kraftigt övertag för vattnet. Jag beordrade honom tillslut att vila. Fick ta i med sträng röst och bli stark för honom. Rädd att han skulle halka och skada sig eller något ännu värre.
Under den korta pausen ringde han Grannen, som var på jobbet och inte hade någon aning om vad som pågick ute. Grannen tog sig skyndsamt hem för att se över sin egen källare men där fanns inget vatten alls! Inte en droppe på hans golv. Vilken tur. Istället fick han med sig sin egen vattendammsugare och kom raskt över till oss. Vi dammsög nu vatten på två håll, men insåg snabbt att det inte skulle göra någon nytta i allt vatten eftersom det kom in mer hela tiden. Det var mardrömslikt minst sagt och tröstlöst liksom.
Vad fasen gör vi? Räddningstjänsten hade vid det laget meddelat att det inte fanns någon hjälp att få, de hade fullt upp med samhällsviktiga byggnader stod det i sms:et. Där började man ana omfattningen av det vatten vi stod i. Men vi hade ingen tid att begrunda annat än vårt eget vattenproblem. Plötsligt kom Grannen på att han ägde en dränkpump och sprang iväg igen. En stund senare installerade Maken och Grannen pump och slang i golvbrunnen i vårt pannrum där det också kom upp vatten såklart och knölade ner en hög med handdukar i tvättstugans golvbrunn för att minska mängden där. Vattnet forsade nu ut på gatan genom slangen som dragits ut via fönstret. I rejäl mängd och hastighet med många lite per minut. Det var en lättnad att se vatten på rätt sida av huset och det hade dessutom slutat regna. Fast nere i källaren såg det inte ut att minska alls. Vattnet fortsatte komma in i princip samma takt som det pumpades ut. Det minskade inte alls i golvbrunnen fast den hade en pump över sig och pumpen jobbade hårt.
Vi jobbade också hårt och for omkring i stövlar och lyfte undan grejer för att rädda dem ifall vattnet skulle stiga högre. Det var så ohjälpligt bedrövligt. Vi var galet trötta, chockade, ledsna. Oroliga framför allt. Och bitvis kunde vi bara sitta i soffan och tomglo. Sen ner och titta på eländet igen och lika tomgloende tillbaka till soffan.
Det var betydligt värre för några av våra grannar. De som hade sitt sovrum på markplan vaknade i vanlig tid på morgonen och hade ingen aning om vad som hänt under natten. Någon drog upp rullgardinen med sedvanlig gäspning och undrade över varför det kom en massa vatten ur en slang i vårat källarfönster. Mötte sedan eget vatten i källartrappan. I flera hus hade vattnet härjat hela natten och stigit meterhögt. Meterhögt avloppsvatten är inget man vill ha inne i sin källare. Andra hade haft fontän ur toalettstolen. Runtom i stan var gator, viadukter och sänkor helt vattenfyllda och bilar, långtradare satt fast i vatten här och var. Förarna hade fått överge sina bilar och simma därifrån. På ett ställe blev kommunen tvungen att kalla in experthjälp utifrån för att med en kilometerlång slang pumpa vattnet från en djup viadukt ut i havet. Det dröjde länge innan den vägen var farbar. Många byggnader skadades, skolor, bibliotek, affärer och till och med Filmstaden. Det skulle dröja tills vi kunde gå på bio i den här stan igen.
Men allt det här visste vi inget om i vårt personliga elände. Det blev givetvis inget jobb den dan. Många grannar var ute på gatan för att peppa varandra, kramas och trösta. Dränkpumparna var slutsålda på nån timme när dylika affärer öppnat på morgonen. Men en av grannarna bokade fyra stycken i en grannstad och satte sig i bilen och åkte för att hämta. En av pumparna skulle vi köpa.
Fram på eftermiddagen fick vi låna en pump till och hade då två igång. När vår egen pump anlände lånade vi ut den till en granne som var utan. Med våra två slurpande pumpar och dessa vattendammsugare började vattnet äntligen minska. Det blev nödvändigt att sopa vatten mot pumparna eftersom de behöver en viss mängd för att göra jobbet. Ett tecken på att det ändå fanns en ljusning. Till slut kunde vi stänga av pumparna och jobba med vattendammsugarna och slutligen behövdes bara golvmoppen. När det sista var upptorkat syntes inga spår av nattens och dagens elände.
Vi bäddade, helt utmattade i både kropp och själ i gästrum och på soffan för den kommande natten. Jag tog soffan, men ingen av oss sov speciellt mycket. Lyssnade efter vatten hela natten tror jag. Ännu var ovetande om skadorna av allt detta vatten. Den vetskapen anlände i portioner de kommande dagarna.
Ett inlägg om vatten …
Det går inte att komma ifrån. Att få översvämning hemma var minst sagt omtumlande, orosfyllt och rent av förfärande. Känslan av att vara maktlös och helt i vädrets våld blev påtaglig. Som det regnade den natten och som det förstörde.
Redan under tisdagskvällen regnade det ymnigt, men inget vi reflekterade över. Ja det regnade, absolut jättemycket regn men so what. Vi såg väl nåt på teve, gick och lade oss och somnade gott. Jag var upp en sväng på toaletten vid midnatt men somnade om omedelbart efter det som vilken vanlig natt som helst. En knapp timme senare vaknade jag av ett ljud som var oroande ända in i sömnen. Det plaskande. Ett sådant ljud hör inte hemma i sovrummet. Jag låg och lyssnade en kort stund i försöken att fatta vad det kunde vara. Jag kunde inte lokalisera det. Vi sover nere i källaren och kan alltså knappast höra något regn mot vare sig tak eller fönster. Därför var det högts anmärkningsvärt detta plaskande i vårt sovrum. Tankearbete går trögt när halva hjärnan är kvar i sömnen. Jag tände lampan och klev ur sängen för att undersöka och lokaliserade då ljudet mot det lilla fönster som sitter uppe i takhöjd i sovrummet, det som är ett källarfönster i markplan utanför.
En mörkläggande rullgardin dolde själva fönstret eftersom jag är fruktansvärt ljusskygg när jag ska sova. Därtill hade hade jag dolt en ful rullgardin med långa gardiner för att göra det ombonat och ge sken av vanliga fönster. En byrå med diverse grejer ovanpå stod också framför detta tygsjok. När jag rotade bland tyget för att se fönstret var allt blött! Plaskvått rentav.
Maken hade också vaknat av mitt stökande och undrade var i hela friden jag höll på med. Jag hojtade saker om vatten där mitt i nattsömnen och han kom förvånansvärt snabbt ur sängen. Vi drog undan byrån och fann en rejäl pöl på golvet som orsakades av en hel fors längs med väggen under fönstret. Det silade in genom fönsterspringorna och bildade ett vattenfall som i andra sammanhang hade varit lite fint. Men nu var det bara helt surrealistiskt. Någon sömn fanns inte i någon del av hjärnan längre, och det fanns ingen tid att stå och reflektera över det som pågick, bara agera!
Jag hämtade handdukar och hink och vad jag nu kunde komma över i all hast medan Maken hade dragit på sig kläder rusat ut i mörkret. Där stod regnet minst sagt som spön i backen. Aldrig förstått det uttrycket innan. Det var en vägg av vatten utanför dörren. Vatten som kastades mot marken i ett slags inferno. En högtrycksslang kunde inte ha gjort det häftigare.
Framför två av våra källarfönster har det cementerats en grop för att kunna ha något större fönster i två av de inredda källarrummen. (den heter säkert nåt finare än grop på byggspråk) Dessa var helt vattenfyllda upptäckte Maken när han kom ut! Både vid sovrummet och motsvarande fönster i rummet intill. Där det också fanns en pöl upptäckte jag inomhus när jag kollade. Det var som bassänger i båda groparna och vattenfall från båda fönstren. Maken stod helt genomdränkt på knä och öste ur att vatten ur den första och efter att ha sprungit runt huset och öst även nästa hade det fyllts på igen i den första. Han arrangerade längre stuprör, slog för nån bräda och fick slutligen stopp på flödet och kunde få groparna tömda. Under tiden torkade jag upp inne. Sedan gick jag ut på altanen i dånet av detta ondskefulla regn och fann en sjö där altanen stod slut. Alltför mörkt och kraftigt regn för att se något av trädgården. Övriga skador fick undersökas när det dagades. Maken hade badat med kläderna på såg det ut som. Han var totalt genomblöt och kall när han stod i garaget med vatten rinnande från kläderna. Jag langade handdukar och torra kläder och kan lade sig i soffan med filt för att bli varm igen.
Vi skulle upp och jobba båda två om nån timme, jag slumrade lite nere, Maken stannade i soffan för att kunna gå hålla koll på groparna vid källarfönstren lite regelbundet. Strax innan tre på natten vibrerade mobilen av ett sms. Det var SOS alarm som manade oss att stanna hemma och inte ge oss ut på vägarna. Bara en sån sak, det gjorde knappast läget trivsammare. Jag slumrade ändå till igen, knappt en timme lyckades jag sova innan jag vaknade av något nytt konstigt ljud. När jag satt mig upp och tänt lampan och försökte se om fönstret läckte in vatten igen såg det helt torrt ut på väggen som jag lämnat fri från gardiner tidigare. Precis när jag var på väg att lägga mig ner igen fick jag syn på golvet …
Det var inget golv, det var typ en bassäng! När jag klev ur sängen hade jag vatten upp till anklarna. Som en mardröm. Man har sett den i filmer där någon ligger och sover när en massa vatten bara swoschar in under sängen som en rejäl våg. Att kliva ur sin säng och landa i vatten var en overklig känsla. Händer detta eller drömmer jag ännu? Det var lika i alla rum där nere. Grejer flöt omkring, vattnet snirklade sig in överallt och nivån steg. Det kom vatten från golvbrunnen i tvättstugan och det fanns ingen hejd på elände och ingen hjälp att få …
Det där med tapeter
Att välja tapeter är inget man ska ägna sig åt om man har anlag för dåligt tålamod, är velig, tappar humöret, har ont om tid, är hungrig … och tusen andra anledningar till att låta bli. Att välja tapeter kräver sinne för färg och form, gott humör, stabilt psyke och tusen andra egenskaper. Minst.
Vi klev in på tapetbutiken. Hade en plan. Var överens om färg och mönster. Tappade andan och delar av gnistan redan innanför dörren till butiken. Hyllmeter efter hyllmeter med stora tapetböcker i glättiga pärmar med handtag i ryggen. Det var böcker i hundratal. Hur ska man kunna veta var den överenskomna tapeten kan hittas?
Vi gick först förhoppningsfullt längs raderna med visningsrullar som fanns uppställda till åskådning. Som om det på nåt sätt skulle göra det lätt för oss. Tog ner nån på måfå och rullade ut den där lilla provbiten som fanns på rullen. Rullade raskt ihop igen. För det var fel på allihop. Ingen var vad vi hade tänkt. Alltså återstod ohjälpligt böckerna.
Vi greppade övermodigt varsitt handtag och släpade upp en guldtacketung bok till det bord där man kunde stå och bläddra. Sida efter sida med allt annat än det vi kände för. Sida efter sida med fult, med blommigt, med trist enfärgat, med randigt och rutigt. Vid den typ tionde boken började hoppet överge oss och alla slags sinnelag av negativ art veva runt. Irritation, håglöshet, tappade gnistor, hunger och tusen andra känslor. Vem fan bryr sig om tapeter?
Hade inte en av personalen uppmärksammat oss i det läget, hade vi gett upp och gått utan så mycket som ett färgprov. Men plötsligt stod hon där. Räddaren i tapetnöden. ”Letar ni något speciellt?”
Expertis är inte att förakta, och hon visste vad böckerna innehöll och kom med ny energi. Kanske ångrade hon sig när vi hasplat fram vårt önskemål med gemensam röst.
”Vi vill ha en midnattsblå tapet med något guldigt, gärna stort mönster, typ medaljonger!” Hon trodde kanske vi drev med henne? Hade hon nånsin hört den önskningen innan i dessa tider av själlöst kritvita väggar? Först visade hon oss nån rulle vi redan ratat. För smått mönster, fel blåfärg. Midnattsblå ska det vara, inte jeansblå. Hon såg allvaret, tänkte till och började hämta böcker. Bläddrade, tänkte, hämtade en bok till och bläddrade tills jag och Maken drog ett gemensamt andetag för där, där var den!
Midnattsblå, lite glansig nästan som ett sidentyg, med stora guldiga medaljonger. Heeeelt galen. Den ska vi ha! Expertisen fick ett lättat uttryck av att ha kunnat hjälpa dessa knäppjökar, tills hon förstod att det verkligen inte var över. Den makalösa tapeten som nu låg uppsalagen över högen med tapetböcker skulle ändå bara beklä en vägg av fyra. På övriga skulle den midnattsblå matchas enfärgat. Men ingenstans fanns en sån blå.
Plötslig såg jag rynkan i Expertisögonbrynen. Inte blå? Hon skakade på huvudet. Nej, jag hade nog passat in den med något begie, kanske lite dämpat guldigt. Jaaa, såklart! Hon hade dessutom ett förslag på gång och var raskt framme med ännu en bok, höll de två tapeterna ihop så nära de omfångsrika böckerna tillät och vi hade bilden klar för oss. Den var beige, men med en smutsguldig struktur utsmetad lite här och var. Fin! Så fick det bli.
Tyvärr var vi inte klara där än heller. Den fjärde väggen är nämligen en liten panelvägg som skulle målas till samstämmighet. Nu var mitt färgseende i spinn. Vi ska ha en liknande beige ton, som vi piffar up med med lite guld här och var för att efterlikna den enfärgade tapeten sa jag. Varpå Expertisen häpnade igen över dessa galningar som upptog mer av hennes tid än hon tänkt vid första frågan. Men hon var Expertis ut i hela sitt väsen och gjorde som vi önskade. Vi släpade med tapetböckerna till färgbordet, letade små färglappar och höll emot. Men Expertisen pekade raskt på tre alternativ och vi nickade gillande eftersom de överensstämde väl med tapeten. Hon var numera snudd på lika ivrig som vi och till och med hämtade en burk guldfärg och duttade på lappen med färgalternativen. Jajjamen!
Nu var jag och Maken var lika lyckliga som matadorerna som hittade tjuren Ferdinand. Honom ska vi ha utbrast vi! Eller ja, det där ska vi ha snarare. Hon undrade försiktigt om vi ville beställa medaljongen. Nä, sa vi. Och jag tror hon hann svära tyst över internet en kort sekund, innan vi fick henne att förstå. Inte tänkte vi efter all ovärderlig hjälp gå hem och själva beställa på nätet bara för att spara nån krona. Nej, vi ville beställa allt vi kommit fram till nu omedelbart. Båda tapeterna, färgburken och guldfärgen. Jaha! Ni menade så!
Expertisen hjälpte oss också att räkna ut vad som behövdes utifrån måtten vi hade och fyllde raskt i beställningen på hela härligheten. Lovade att allt skulle finnas för avhämtning innan veckan var slut. Och att det skulle bli superfint. Vi höll med, vi hade ju fått i princip det vi båda hade i huvudet när vi gick in och överfölls av alla tapetböckerna. Fast bättre.
Sannerligen, det behövs allt jag nämnde innan om man ska välja tapeter, plus en expert. Och när allt var hämtat och utspritt på väggarna hade vi fått ett nytt sovrum som glömt allt vad översvämningen ställt till med. Wow liksom. Det blev så himla bra. Dämpat och lugnt och trivsamt vilsamt. Helt rätt färgskala för ett sovrum.
Bloggfunderingar
Vad är en ödelagd blogg? Lika sorglig som ljusen man köpte för att ha till fint och aldrig tänder? De står i sina ljusstakar och bleknar bara. Eller som flaskan med något alkoholhaltigt som aldrig öppnas utan sparas för årgångens skull. Eller vad som helst som inte får komma till användning.
Det är ett slags ödehus. Där ogräset börjar slinka in mellan golvplankorna, som ändå är relativt slitna av åren som gått. Där gardinerna som lämnats kvar är slitna och urblekta. Det är spindelväv i hörnen och sprickor i tapeten och dörren vajar från bara ett gångjärn.
Den här bloggen har råkat ut för stiltje förr. Hamnat i skymundan av livet eller vad det nu vara må som gjort att inget skrivs. Eller läses för den delen. I bloggandet ingår någon slags utbyte. Att läsa vad andra skriver och lämna någon liten kommentar på detta. Inte ens det har varit aktivt för min del den senaste tiden.
Det har sina orsaker såklart. Visst finns det saker att skylla på. Som till exempel att få in vatten i sitt hus är en tung erfarenhet med rejäla konsekvenser. Eller att börja jobba heltid mitt i dessa konsekvenser efter att ha jobbat allt annat än heltid bra länge. Eller det faktum att det mesta av den heltiden ägnades åt jobb vid datorn och när skärmen väl slocknat på jobbdatorn fanns ingen lust alls till att sätta sig vid någon annan skärm. Jo, anledningar så goda som något allihop. Bloggen föll i glömska och gömdes av all annan växtlighet.
Men nu då? Vad gör jag här?
Det gnisslade om dörren när jag föste upp den och tittade in. Konsekvenserna av detta inomhusvatten hemma är sedan några månader ett minne blott. Det har torkat och det har renoverats och det har inretts. Det har också vilats en del.
Heltidsjobb nådde vägs ände, det var tillfälligt redan från start så inga konstigheter i det. Jag är tillbaka på min vanliga arbetsplats igen och har inte längre någon heltid vare sig vid en skärm eller annat. Det var lite som att få livet tillbaka må jag säga. Orken och orden faktiskt, räcker plötsligt till mer saker än jobb.
Och då smög sig bloggtankarna på mig igen. Ja, och vips satt jag här och skrev nåt igen.
Men bloggen känns trots det som ett ödehus ännu. Den kanske också blev vattenskadad precis som det riktiga huset? Den kanske också behöver gjuta nytt golv, limma upp nya tapeter och inreda lite igen.
Ja, det kan hända att här blir en rejäl renovering om det ska vara nån vits med allt igen. Jag måste sopa ur spindelväven, ta ner gardinerna och städa upp. Vi får väl se vad som kommer ur det? Blir det en nyrenoverad och välanvänd blogg igen, eller faller den tillbaka i skuggan trots alla försök att få liv i elden? Det är inget jag kan svara på nu. Men någon slags bloggförsök blir det tydligen, trots allt.
SILEO 