Den senaste veckan har minst sagt varit omtumlande, orosfylld och rent av förfärande.
Ja … det kom vatten. Det kom mängder med vatten från himlen redan under tisdagskvällen, men inget vi reflekterade över. Ja det regnade. Vi såg väl nåt på teve, gick och lade oss och somnade gott. Jag var upp en sväng på toaletten vid midnatt men märkte inget konstigt. Somnade om och vaknade en knapp timme senare av ett plaskande ljud. Låg och lyssnade en liten stund och kunde inte lokalisera det. Vi sover nere i källaren, regn brukar inte höras därnere. Därför var det högts anmärkningsvärt, detta plaskande. Jag tände lampan och klev upp och ljudet var allt tydligare vid det lilla fönstret som sitter uppe i takhöjd.
Fönstret är dolt med en mörkläggande rullgardin och jag hade också hängt långa gardiner för att gömma rullgardinen och få det extra ombonat . En byrå står också framför och när jag böjde mig över den och rotade bland tyget var det blött! Alldeles blött på väggen bakom.
Maken hade också vaknat och vi drog tillsammans undan byrån och fann en rejäl pöl på golvet och en fors längs med väggen under fönstret. Det var för mörkt för att se vad som pågick utanför fönstret. Jag hämtade handdukar och hink och vad jag nu kunde komma över medan Maken klädde sig och rusade ut i mörkret. Vid detta källarfönster och ett likadant på andra sidan huset har det cementerats en grop för att kunna ha något större fönster (den heter säkert nåt fint på byggspråk). Dessa var helt vattenfyllda, som små bassänger och vattnet letade sig in genom fönsterbågen. Regnet inte bara öste ner där ute, det spolades ner med högtryck och Maken stod på knä och öste vatten ur fönstergropen. Efter att ha sprungit runt och öst det ena hade det andra fyllts på igen. Han arrangerade längre stuprör och slog för nån bräda och fick slutligen stopp på flödet. Under tiden torkade jag upp inne.
Sedan gick jag ut på altanen i dånet av detta ondskefulla regn och fann en sjö utanför, men det var alltför mörkt och kraftigt regn för att se något av trädgården. Vi var båda uppjagade och klarvakna men skulle upp tidigt för att åka och jobba. Maken stannade i soffan för att hålla koll på fönstren och jag gick tillbaka till sängen, lyckades somna om efter ett tag.
Strax innan tre på natten vibrerade mobilen av ett sms. Det kom från SOS alarm och manade oss att stanna hemma och inte ge oss ut på vägarna och att bara ringa 112 om det uppstod någon akut fara. Det kändes oroande men jag slumrade en stund till, knappt en timme tror jag. Nästa gång jag vaknade var det av något konstigt ljud. När jag satt mig upp och tänt lampan och försökte se om fönstret läckte in vatten igen såg det helt torrt ut. Sedan fick jag syn på golvet …
Hela golvet var täckt av vatten! När jag klev ur sängen och skrek på Maken hade jag vatten upp till anklarna. Det var lika i alla rum där nere. Som en mardröm. Grejer flöt, vattnet snirklade sig in överallt …
Maken hämtade sin vattendammsugare i garaget och började suga upp vatten. Den hinken fylldes på tjugo sekunder, vägde massa kilon och gjorde ingen skillnad på vattenmängden. Maken slet och släpade upp med den tunga hinken i trappan tills jag beordrade honom att vila. Rädd att han skulle halka och skada sig eller något ännu värre. Under den korta pausen ringde han grannen som var på jobbet. Grannen tog sig skyndsamt hem för att se över sin källare men där fanns inget vatten alls. Istället fick han med sig sin egen vattendammsugare och kom över till oss med den. Vi insåg snabbt att dessa vattenuppsugare inte skulle göra någon nytta i mängden vatten. Då kom Grannen på att han ägde en dränkpump och sprang iväg igen. En stund senare installerade Maken och Grannen pump och slang i vårt pannrum och vattnet kunde forsa ut på gatan genom slangen som dragits ut via fönstret.
Det var en lättnad att se allt vatten på rätt sida av huset. Fast nere i källaren såg det inte ut att minska alls. Vattnet fortsatte komma in, i princip i samma takt som det pumpades ut. Vattennivån på källargolvet var densamma hela dan. Någonstans kom det in allt mer vatten och pumpen jobbade hårt. Vi också, som for omkring i stövlar och lyfte undan en del grejer för att rädda dem ifall vattnet skulle stiga och förstöra ännu mer grejer.
Det var en rejäl mardröm och så tröstlöst ohjälpligt bedrövligt. Vi var galet trötta, chockade, ledsna. Oroliga framför allt. Och bitvis kunde vi bara sitta i soffan och tomglo. Sen ner och titta på eländet lika handfallna igen och lika tomgloende tillbaka till soffan. Vad fasen gör man? Räddningstjänsten var helt nerringda och skulle prioritera samhällsviktiga byggnader meddelades det. Vi var fast i vårt elände.

forts ….