Det råkade sig så att jag hamnade i ett fotoalbum. Tittade på bilder från gånga år och det dröjde en stund innan jag kom på vad det var som var märkligt med dem. Det var givetvis att det var bilder tagna före pandemin. Långt före. Ska vi benämna dem som F.P (före pandemi) eller F.Cov-19? För jag gissar att det är lite så det kan bli. Det finns ett före och ett efter. Ännu vet vi inte om efter kommer att bli precis som före eller om något har förändrats för att stanna.
På dessa foton var allt som det brukade vara när vi människor levde på utan rädsla för varandra. Foton på umgänge alltså! Där man hängde i närheten av människor bara så där hur som helst på ett avslappnat, självklart vis.
Aktiviteter och närhet och många människor på samma ställe. Glada och skrattande människor runt gemensamma matbord. Människor som kramades, hängde tätt ihop vid en scen eller bara umgicks helt avslappnat utan ord som social distans, smittspridning och smittvägar i sina vokabulär.
Så märkligt och så avlägset fast det var bara ett och ett halvt år sen det var vardag. Lite som att se en science fiction och förundras över en helt annan slags värld. Där man häpnas över ett helt främmande beteende man aldrig sett maken till.
För så stadigt har allt detta ändå satt sig i oss. Reaktionen över nån som hänger för nära andra eller folkmassor i tv-serier eller filmer skapar en omedelbar tanke: ”håll avstånd för fasen!”. Tills jag kommer på att det är inspelat innan. Före C19-sjukan.
Innan allt blev helt förändrat och avståndstagande och folkskyggt.
Innan vi flockbenägna människor tvingades helt isär.
Innan vi slutade umgås, kramas, mötas, hänga med varandra.
Innan, när vi inte behövde vara rädda för varandra utan kunde passera utan avstånd eller trängas tätt ihop.
Hur länge dröjer det tills vi kan se tillbaka på den här tiden?
När vågar man ta någon i hand vid ett första möte igen? Eller ens komma i närheten av folk i affären eller kassakön? Eller sluta stanna till och backa eller gå en halvcirkel runt folk på gemensamma platser. Hur länge kommer steget bakåt, bort ifrån, att sitta inpräntat i sinnet på oss?
Självklart kommer vi nån gång att se tillbaka på de här åren som oerhört märkliga. Snacka om science fiction alltså. Som om någon märkligt film plötsligt blev verklighet. Och jag gissar att vi kommer att prata om det och älta det i åratal när det väl lättat. Varför det hände, vad vi gjorde och vad vi borde ha gjort. Vi kommer alla att vara fulla av storys på hur länge sen man sågs. Hur länge sen man si eller så. Och samtidigt kanske en krypande rädsla för att det kan hända igen. Vi är inte längre osårbara i någon slags nollvision om att inget ont kan hända oss. Eller att det som händer drabbar bara andra, inte oss. Det här drabbade alla, inte bara dom andra. Alla, hela planeten. Som för att visa att vi alla är människor och vi hör ihop.
Just nu verkar allt lätta lite, låta oss andas ut lite och förhoppningsvis utan att ta ny fart ännu en gång. Men det vet vi inget om än. Hör att farhågorna finns där inför kommande höst och vinter. Därför behöver vi fortsätta hålla det där avståndet fortfarande även fast det är sommar och sol och semester och vaccin.
Även fast vi är erbarmligt less på allt restriktionssnack vid det här laget och typ bara vill kasta allt och rusa ut i sommarläge. Vi behöver rusa varsamt.