Foton från före

Det råkade sig så att jag hamnade i ett fotoalbum. Tittade på bilder från gånga år och det dröjde en stund innan jag kom på vad det var som var märkligt med dem. Det var givetvis att det var bilder tagna före pandemin. Långt före. Ska vi benämna dem som F.P (före pandemi) eller F.Cov-19? För jag gissar att det är lite så det kan bli. Det finns ett före och ett efter. Ännu vet vi inte om efter kommer att bli precis som före eller om något har förändrats för att stanna.
På dessa foton var allt som det brukade vara när vi människor levde på utan rädsla för varandra. Foton på umgänge alltså! Där man hängde i närheten av människor bara så där hur som helst på ett avslappnat, självklart vis.
Aktiviteter och närhet och många människor på samma ställe. Glada och skrattande människor runt gemensamma matbord. Människor som kramades, hängde tätt ihop vid en scen eller bara umgicks helt avslappnat utan ord som social distans, smittspridning och smittvägar i sina vokabulär.
Så märkligt och så avlägset fast det var bara ett och ett halvt år sen det var vardag. Lite som att se en science fiction och förundras över en helt annan slags värld. Där man häpnas över ett helt främmande beteende man aldrig sett maken till.
För så stadigt har allt detta ändå satt sig i oss. Reaktionen över nån som hänger för nära andra eller folkmassor i tv-serier eller filmer skapar en omedelbar tanke: ”håll avstånd för fasen!”. Tills jag kommer på att det är inspelat innan. Före C19-sjukan.
Innan allt blev helt förändrat och avståndstagande och folkskyggt.
Innan vi flockbenägna människor tvingades helt isär.
Innan vi slutade umgås, kramas, mötas, hänga med varandra.
Innan, när vi inte behövde vara rädda för varandra utan kunde passera utan avstånd eller trängas tätt ihop.
Hur länge dröjer det tills vi kan se tillbaka på den här tiden?
När vågar man ta någon i hand vid ett första möte igen? Eller ens komma i närheten av folk i affären eller kassakön? Eller sluta stanna till och backa eller gå en halvcirkel runt folk på gemensamma platser. Hur länge kommer steget bakåt, bort ifrån, att sitta inpräntat i sinnet på oss?
Självklart kommer vi nån gång att se tillbaka på de här åren som oerhört märkliga. Snacka om science fiction alltså. Som om någon märkligt film plötsligt blev verklighet. Och jag gissar att vi kommer att prata om det och älta det i åratal när det väl lättat. Varför det hände, vad vi gjorde och vad vi borde ha gjort. Vi kommer alla att vara fulla av storys på hur länge sen man sågs. Hur länge sen man si eller så. Och samtidigt kanske en krypande rädsla för att det kan hända igen. Vi är inte längre osårbara i någon slags nollvision om att inget ont kan hända oss. Eller att det som händer drabbar bara andra, inte oss. Det här drabbade alla, inte bara dom andra. Alla, hela planeten. Som för att visa att vi alla är människor och vi hör ihop.
Just nu verkar allt lätta lite, låta oss andas ut lite och förhoppningsvis utan att ta ny fart ännu en gång. Men det vet vi inget om än. Hör att farhågorna finns där inför kommande höst och vinter. Därför behöver vi fortsätta hålla det där avståndet fortfarande även fast det är sommar och sol och semester och vaccin.
Även fast vi är erbarmligt less på allt restriktionssnack vid det här laget och typ bara vill kasta allt och rusa ut i sommarläge. Vi behöver rusa varsamt.

Blommigt

Det är så mycket vackert ute nu att det knappt går att fatta.
Blommor överallt, den ena efter den andra kommer i blom och nästan tävlar om uppmärksamheten. Rosa och lila är den vanligaste färgen på mina blommor märker jag. I synnerhet på sommarblommorna jag satt i krukor överallt.

Men även blommorna ute i rabatter och på buskar tenderar att dra sig åt den färgskalan. Fast på rundan i trädgården i går kväll fanns också ett antal vita fina.

Dottern kom från jobbet med två rosa blommor till igår. Hon brukar få köpa ut 🙂 och när hon ändå skulle hit en sväng passade jag på att beställa vad jag ville ha. Rosenskärans blommor är som vikta i tunt papper. De här hade också en trivsam rosa kant runt sina kronblad.

När jag hade planterat ner dem i en stor kruka och ställt den på sin plats tog jag mig an städning av planteringsbordet.
Det var redigt skräpigt efter alla sommarblomsplanteringar nu. Och efter hösten och vinterns framfart.
Jag byggde det där bordet tillsammans med Maken för nåt år sen. Av snyggt slitna gamla staketplankor efter att vi rev själva staketet. Lät till och med bultarna sitta kvar i kanten av bordsskivan, jag ville ha det rejält, stabilt och ruffigt. Sedan ordnade jag med en hylla under och satte upp hyllor på väggen ovanför.
Av någon anledning har jag svårt att slänga fullt fungerande grejer. Vissa kan man ha till annat. Återbruk, som med staketplankorna. Men alla dessa plastkrukor som blommorna kommer i. De är så oerhört ocharmiga och fula, och jag kränger av dem och planterar ner blommorna i större och finare krukor. Det mår alla mycket bättre av. Men plaskrukorna … De har jag staplat och staplat och stuvat in under detta bord sedan det ställdes på plats. Tydligen svåra att göra sig av med? Vissa av dessa plastkrukor är dessutom i en tunn plast som går sönder väldigt lätt och knappast passar till återanvändning. Ändå hittade jag även en massa såna när jag nu drog fram alla dessa krukor. Nej nu fick det vara nog. Jag öste ner dem i en plastsäck, även de där något stabilare krukorna. Hur många behöver man ha liksom? Jag sparade en lagom mängd av de bästa och definitivt alla som var lite större. Är det nåt man behöver så är det just större blomkrukor.
Sen krattade jag fram alla gamla prassliga löv som blåst in under och tog sedan bort hyllan under bordet för att stoppa mig själv från ytterligare kruksamlande. Och ställde in den lilla mängd jag valde att spara direkt på marken under bordet istället.
En annan sak med planteringsbord är att det gräs som fanns har nötts bort av att jag är där och trampar runt hela tiden. Nu är det gräslöst och typ stampat jordgolv framför mitt bord. Det är dammigt när det är torrt och när det regnar blir det lite lerigt och stänker upp på det som förvaras under bordet. Men jag hittade ett par större bitar plywood som jag lade som en slags trampskiva framför. Kanske minskar det lerigt regnstänk. Och känns också lite bättre att stå på.
Sen snyggade jag givetvis upp hyllorna ovanför och själva bordsskivan också. Nu är det väldigt trivsamt och lockande att plantera nåt mer.

Jag har redan massor med sommarblommor i krukor runtomkring mig. Men min kompis som hälsade på häromdan tittade sig omkring och sa, ”Fint, men du kommer att köpa mer va?” Japp, hon känner mig. Jag kommer att köpa mer.
Men vad gör det. Semestern kommer även i år att tillbringas mestadels hemma. Då ska det åtminstone vara njutbart vackert i varje vrå. Och inga plastkrukor som skymmer sikten 😀

Ja det är juni

Och oj vad Juni tog i! Det blev typ sommar direkt. Men vi backar lite eftersom jag inte hängt med alls här.
Dan efter jag skrev sist vaknade vi till en morgon där oktober hånskrattade oss i ansiktet. Alltså maken till majväder. Det regnade och blåste nästan storm. Termometern kom sig upp i ynka fem grader. Det var dagen för blomförsäljningen på lokala matbutiken. En trevlig tradition för blomälskare som mig och många med mig. En lastbil som i tidig morgon lämnat av en mängd vagnar fyllda med sommarblommor och jag brukar vara där tidigt. Så även i år, trots vädret. Vi var några tappra som fyllde våra kassar i ovädret. Sen åkte jag fort vidare till nästa ställe och även det förvarade sommarblomstren utomhus och där fick jag med mig ännu mer. Sista stället har sommarblommorna i växthus och där kunde man välja i lugn och ro medan regnet smattrade mot glastaken. Jag hade alltså bakluckan fylld när jag kom hem. Lastade av allt på altanen och stängde fort dörren. Gick inte ut mer den dan.
Nästa dag skulle vara solig och varm hade det sagts. Tja, då skulle det till ett mirakel konstaterade vi innan vi gick och lade oss. Därför var det rätt spännande att komma upp nästa morgon och häpet se detta mirakel som kastat ut oktober med arselet före och släppt in sommaren. Det var för varmt för långärmat. Det var väder för kjol och linne och plantering av blommor. Och fixa iordning altanen och paviljongen och allt som skulle till för att göra sommar blev gjort. Och om du ser mig hasta runt i flera upplagor i samma bild ser du helt rätt. För det var precis vad jag gjorde. Än här än där tills allt var klart och jag själv var svettig och trött.
Sedan dess har det varit sol och en del värme och typ allt varmare varje dag. Faktiskt varmare än Rhodos sa dagstidningen i går. Och det har hunnit slappas en hel del på alla sommarplatserna redan.
I övrigt har jag hunnit med att

  • bli ordentligt firad på morsdag med både mat, blommor och blingbling. Det grillades fisk och bjöds på bubbel och jag fick ett fint armband och en rejäl sommarblomma med flera olika samplanterade växter i.
  • ha redigt ont i ryggen med en envis ”låsning” vid skulderbladet så jag knappt kunde vrida på huvudet … men ja, jag är inte den som springer hos nån doktor i tid och otid … det går över är min devis … men allra mest är jag nog bara förbaskat envis och nu är det (nästan) bra …
  • Umgås med en god vän, sånt är man minsann inte alls bortskämd med numera.
  • Åka runt lite i rodden som Maken med förtjusning använt jättemycket nu sedan sommaren kom på riktigt.
  • Jobba lite som vanligt. Semestern är nästan, nästan här men det återstår lite mer jobb ännu.
  • Varit till tandhygienisten och fått bort tandstenen som konstaterades på några ställen vid mitt undersökningsbesök tidigare i våras.
  • Varit på bröllop, jo blev inbjuden till grannarnas vigsel mitt i allt bara för att jag skulle skjutsa dit Dottern som var deras fotograf för dagen och jag var dessutom hennes assistent och bar på lite grejer och letade fina platser att fotografera dem på.
  • Varit på utomhuskalas och firat tre syskon som alla fyllt år tidigare i år när inga kalas kunde hållas. Vi köpte gemensam present till alla tre. En kasse utomhusspel/leksaker som verkade uppskattat.

Ungefär så. (Och ja, givetvis ägnar vi oss fortfarande åt att hålla avstånd och uppföra oss på ett lämpligt sätt enligt gängse restriktioner men det orkar jag inte prata om längre. Det är liksom vardag numera.) Nu väntar en ny vecka med vad nu den kan tänkas medföra.