Av nån anledning som förmodligen handlar om det där med alltings jävlighet hade det snöat igen när jag var på jobbet i natt. Allt var vitt när jag kom ut för att ta mig hem.
Det tycks vara så att vädret inte alls gillar mig. Jag åker till jobbet i sol och ska ta mig därifrån i en massa snö. Och när jag sitter hemma och måste jobba vid datorn skiner vårvärmen ute och när jag jobbat klart för att kunna gå ut har allt gått i moln. Eller så är det karma. För att jag hävdar att jag inte är så förtjust i sol. Det är visserligen sant men det är ändå trivsammare att göra trädgårdsjobb i nåt slags nederbördsbefriat väder. Och det känns aningen lättare att vara tvungen att sitta inne med jobb när utevädret är nederbörd eller nåt annat otrevligt.
Just nu är allt precis tvärtom. De få dagarna vårlikt inträffar när jag måste jobba inne och nederbörden tar sig an mig när jag måste vara ute. Och snön envisas med att vräka ner sig just den dag jag ska från jobbet under morgontimmarna. När den lika gärna kunde passa på nån dag när jag är ledig. Så att jag fick stå i morgonrocken och raggsockarna och titta ut och tänka, ha, jag behöver inte gå ut idag. Men nej. Jag fick vackert pulsa iväg i snöyran om jag inte skulle stanna på jobbet i ledigheten.
Just nu är hela omvärlden alldeles vitbelagd. Ännu en gång denna månad. April ger oss verkligen vad vi förtjänar i år. Vi som bara längtar efter vår och värme. Till och med jag. Mest för att det kanske, kanske kunde innebära en lättnad i pandemiläget. Som det tycktes göra förra året när värmen anlände. För nu börjar det vara alldeles tillräckligt med alla dessa ohämmade vågor av smitta som försöker dränka oss. Det är knappt man hinner fantisera om nån bättring innan nästa släng med flathanden kommer. Som om nåt bara vill skrika HA, där fick ni!
Den ena vågen smittläge avlöser den andra. Därtill Vaccinet som ena dan är på väg men nej, stoppas i nästa andetag av nån biverkning eller nån försening. Som att vi sitter här i ett luftslott av förhoppningar och bara väntar på nån orimlig skatt eller befriande hjälte som äntligen kan lösa allt och släppa oss fria ut i våren.
Visst. En vacker dag. Jo. Säkert. Men jag vill att det ska vara en vacker dag nu! Ser du nu bilden av en liten flicka som med armarna i kors stampar hårt med ena foten i golvet? Ja precis så känns det.
Ibland behöver man vara barnsligt gnällig och misströstande och måla nån på väggen. Som nu. När snön yr omkring ute fast det ska vara vår och smittspridningen bara tycks öka fast den borde minska. Då är det lätt att tappa både sugen och gnistan och humöret och ja, allt som går att tappa.

Men faktiskt, det finns såklart ett slags ljus bland snömolnen. Det ser ut att klarna upp snart och sluta snöa, och det är varmt nog för att dagens snö ska smälta redan innan kvällen.
Maken får dessutom sin första spruta nästa vecka. Liksom personen jag är assistent åt. Själv får jag vänta till nästa gäng av belönade individer. Eftersom jag är ett år yngre än nuvarande utvalda grupp och för att all slags vårdpersonal därtill  pausats till förmån för andra.
Men ja, det känns tryggt att Maken ska få sitt, han träffar mer folk på jobbet än jag gör. Och det känns väldigt, väldigt tryggt att personen på jobbet som är av skör art och som vi klarat av att skydda helt så här långt nu snart får sin. Det får gärna vara nästa vecka redan nu.
Och jag hoppas det går fort med den nuvarande priogruppen så det snart är jag som får ett första stick i armen. För nu räcker det.
I tidningen läser jag om ilskna människor i vaccinationskön. Som är arga för att de inte får välja sin vaccinsort själva och hur tar ut ilskan på de stackars sköterskor som ska ge sprutan till dem. Jag skulle lätt kunna åka dit och vara lika arg men tvärtom. För att jag inte får nån spruta än! Kanske om jag åker dit och väntar kan jag då få en av dom som tjafsar istället? Vi kan byta! Jag tar den, och tjurskallen slipper. Win Win. 🙂
Så ja, nu räcker det. Men … jag är snart på tur jag också. Är bara snäppet efter nuvarande prioriterade individer. Ska banne mig köpa en flaska bubbel att ha på kylning tills det är dags.