Det retar mig alltså

Jag är kanske medelåldersgrinig. Klimakterie … ni vet. Grinkärring och alla andra tänkbara skällsord man kan hitta på när en kvinna visar irritation eller ilska. Vi förväntas mest bara vara väna och timida. Allt annat får en osnygg förklaring. Bara det kan reta mig rejält! Så nej … inget kvinnligt skällsord passar om jag ska kunna hålla humöret. Uppretad bara, det räcker så. I regel är jag en lugn och sansad typ som försöker se saker och ting med perspektiv. Men. Vissa grejer retar mig verkligen till höjd puls och en muttrande ilska. Inte så jag öppet skäller ut folk, nej då, men det är bra nära många gånger. En vacker dag kanske pulsen blir så hög att dom hoppar ut, skällsorden. Om jag tar nån på bar gärning. Vad kan då vara så otroligt retligt kanske du undrar. Jo det ska jag tala om!

* Till exempel när folk lämnar sin kundvagn drivande för vinden på parkeringen eller utanför butiksdörren bara helt lössläppt när de lyft ur sina egna kassar, istället för att köra ihop dem med de övriga lediga vagnarna. Vem tänker dom ska ta hand om det sen? Utanför en större affär här i stan kan man se kundvagnar stående ensamma vid busshållplatsen också. Vad är det för jäkla sätt? Därtill de där lata typerna som till varje pris måste parkera närmast dörren till inrättningen fast där inte finns parkeringar. Att använda den faktiska parkeringen adderar max tio steg extra. Då ska vi inte ens gå in på dom som tar sig an att använda handikapparkeringar utan given anledning, där borde det utdelas elstötar eller nåt liknande.

*Människor som dumpar sitt skräp på fel sätt och på fel ställe är verkligen en källa till irritation. Vissa idioter vevar slappt ner bilrutan och släpper ut sitt skräp i farten. Man kan stöta på förpackningar från diverse snabbmat eller godis var som helst en söndagsmorgon genom stan. Numera hittar man också använda munskydd liggandes överallt. Och den där låten från filmen Psyco, vid duschdraperiet, spelas upp i huvudet medan man gör en rejäl omväg runt eländet.

*Folk som rastar sina hundar, det måste givetvis göras såklart. Men måste hundägaren verkligen slött stå och se på medan hunden lyfter på benet precis var som helst, typ på min brevlåda eller den stenkant som ramar in vår trädgård mot trottoaren vilket faktiskt händer titt och tätt. Ibland är det rent nödvändigt att hålla andan medan jag hämtar posten. Jag får lust att lurpassa i fönstret och kasta upp det och ryta som en vild. Givetvis passerar ingen hund alls medan jag tittar ut. Puh … pulsen är redan hög. Men det finns förstås mer! Som när man står och tittar efter nåt i en butikshylla och det genast ansluter en människa eller flera som ska glo på samma hylla fast dom inget ska ha ur den. I någon slags tro att jag hittat en skatt allra minst. Eller ett rejält extrapris kanske gömmer sig där, bäst att ställa sig tätt intill och hinna rycka det först i så fall tycks tanken vara. Hallååå – håll avstånd! Eller alla som träffar en bekant och ska prata en lång stund och blockera en hel gång utan hänsyn till alla som vill kunna passera. I dessa avståndstider retar det på två sätt, dom håller inget avstånd till varandra och dom tvingar mig att gå långa omvägar för att komma åt de jag tänkt handla.

*Väderleksmänniskorna på teve kan också göra mig riktigt arg även om det är fullständigt verkningslöst att sitta framför teven och skälla på dom i teven. Men när de övergår från att berätta om vädret till att bli nån slags töntiga trafikinformatörer gnisslar jag tänder. Regnar på kalla vägbanor … ja, regnar det så regnar det på allt, inte bara på kalla vägbanor. Och det krävs ingen större hjärna för att begripa att det blir halt i så fall. Tittar jag på väderrapporten vill jag veta vädret, inte läget i trafiken. Som innehavare av ett körkort har jag ett eget ansvar och hjärnkapacitet nog till att begripa när jag bör köra försiktigt.

*Värsta irritationen just nu är ändå en människa i närliggande bostadsområde. De/den gör mig faktiskt riktigt arg på gränsen till bromsa in och skrika genom rutan eller lämna ilsken lapp i brevlådan. Deras hus befinner sig längs en ganska smal gata utan trottoarer jag passerar relativt ofta eftersom det är närmaste vägen till lilla närbutiken. Det råder trettio som begränsning av hastighet i hela stora området som både vi och dom tillhör. Det ser man på de runda skyltar man passerar vid infarterna och en del vägkorsningar. Ändå har de tagit sig till med att sätta upp egentillverkade skyltar som hävdar att jag måste sänka farten på grund av barn. De har klätt blomkrukor i gula skyddsvästar och ställer ut leksaker halvvägs i vägen. Bara det får mig ju att gasa på när jag passerar det huset. Rent obstinat liksom. Vad vill dom? Att jag ska kliva ur och knuffa bilen förbi? Det är redan 30 km i hastighetsbegränsning! Men till min fasa såg jag en dag hur dessa … ja … idioter, jag kan inte kalla dem annat, lärde sina barn nåt livsfarligt. Deras garageuppfart är en slänt. Överst i slänten satt pappan med barnet framför sig på någon rullande leksak och lät slänten rulla dem rätt ut i gatan nedanför! Tjohoo vad kul liksom. (Maken kom hem en dag senare och bekräftade samma syn.) De lär alltså barnen att det är okej att leka på gatan och att rulla rätt ut i eventuell passerande trafik. Bilar som laglydigt håller den angivna hastigheten bland häckar och annat som skymmer sikten rejält längs hela gatan är ändå livsfarliga för den typen av lekar. Oavsett denna familjs egenhändigt tillverkade skyltar och trafikhinder och varningskrukor. Om det kommer ett barn utrullande mitt framför min bil hjälper varken den ordinarie hastighetsbegränsningen eller deras egentillverkade barnförmaning. Vi ska alltså köra extra försiktigt förbi deras hus bara för att deras barn ska få leka oskyddade i trafiken. Det är så dumt att klockorna stannar, att jag vill ringa polisen och barnavårdsnämnden eller smyga dit mitt i natten och ta med deras jävla skylt och dumpa reflexkrukorna i sjön. När Dottern var liten bodde vi, som nu, också med en trafikerad gata utanför huset. Men vi lärde henne att hon aldrig fick leka på vare sig gatan eller garageuppfarten. För att bilar är opålitliga. Och tänk! Hon lekte aldrig på gatan oavsett vilken hastighet bilarna använde sig av. På den tiden fick dom dessutom köra femtio i hela området. Men den där familjen lär sina barn att bilar är ofarligt pålitliga långsamtgående grejer, så lek på ni. Rulla rätt ut i gatan bara. Borde inte vuxna människor fatta bättre? Så där, tror nån att jag är lugnare nu? Mindre irriterad, timid och fin i sinnet? Icke! Galet arg blev jag. Skriver nog en insändare, ilsken lapp, ringer teve, står och hovrar i fönstret tills nästa hundjävel … såja … jag ska andas …