Jag blev kvar i stugan tydligen och kom att tänka på den där vedboden på tomten. Den var inte bara en vanlig vedbod för förvaring av veden till öppna spisen. Den var mycket mer än så.
Dörren till denna vedbod stod öppen för det mesta. Den gick inte att stänga helt, utan man föste bara till den i farten så att det såg stängt ut.
Där inne fanns såklart veden och en sågbock som Pappa bar ut när ved skulle sågas till. Utanför stod också en välanvänd huggkubbe för vedhuggandet. Förutom veden fanns en arbetsbänk där ingen utförde nåt arbete alls eftersom vedboden var mörk och fönsterlös. Men där förvarades en del verktyg, färgburkar och en massa bra att ha som spik och skruv och snörstumpar och ja, inte vet jag. Det fanns också bräder av varierad sort. Rester som blivit över i nåt byggprojekt. Givetvis fanns det också plats för metspön, metrev och flöten. Såklart, vi hade ju en brygga.
Doften inne i vedboden, eller vedlidret som vi kallade det, var en blandning av trä och färg och … barndom.

Ihop med vedlidret hade någon byggt en lekstuga en gång i tiden. Jag minns inte den speciellt mycket mer än att det var oftast stökigt därinne, men jag antar att den också var välanvänd i yngre år. Utanför fanns en vidbyggd gungställning och en sandlåda. Och bakom alltihop ett rejält syrenbuskage.
Med tiden stod lekstugan bara där och nån, kanske Pappa, kom på att den kunde byggas om till en sovstuga. Han fixade väggarna och byggde våningssängar. Det var lågt till tak så det var inte tal om att sitta i sängarna, men det gick utmärkt att sova i dem. Förutom att det blev fruktansvärt varmt därinne under natten och luften kändes som helt förbrukad innan morgonen. Jag tror inte vi sov där speciellt ofta.
Men tillbaka till vedboden. Därinne fanns allt som behövdes för båtbygge! Brorsan och jag släpade ut ett litet bord och ett par små stolar och sedan satt vi på varsin sida och spikade båtar. Otaliga båtar. Pappa hjälpte oss såga till fören på brädbitarna. Med tiden lärde vi oss att såga själva. Med brädan på det lilla bordet och knät på brädan för att hålla den medan sågen envisades med att hugga fast och vi började om och om tills en trekant på vardera sidan äntligen sågats loss till den spetsiga fören. Alla sågmärken i bordskanten vittnade om sågandet. Liksom hålen, alla dessa spikmärken i bordsytan som vittnade om de mängder av spik som gick rakt genom bråtskroven och ner i bordet.
Vi spikade på nån slags klossar mitt på eller bak på båten, som hytt eller vad det nu kallas på ett fartyg. Oftast spikade vi också massor av småspik runt hela relingen och virade snören runt dem. Den nödvändiga spiken i fören avslutade jobbet. Där knöts själva dragsnöret fast. Sen fort ner till bryggan för att se flytkraften i bygget och dra dem runt bryggan, från strand till strand. Vi hade en hel flotta parkerad, fastknutna i bryggan eller nån gren i busken intill. Det var själva byggandet som var roligast.
När vi var klara skulle allt städas undan vid vedlidret och bordet bäras tillbaka in och dörren eventuellt fösas igen.
Däremellan blev man tjatad på att hämta ved och då var det inte alls lika roligt att gå dit.
En gammal vedbod kan man inte ha någon annanstans än i minnet. Men där står den stadigt.