Mot kvällningen när sommarskymningen fyllde stugan tände Pappa oljelampan. Han lyfte av lampglaset, skruvade upp veken en millimeter och tände. Placerade varsamt tillbaka lampglaset och reglerade lågan med skruven. Sen satt vi där vid bordet, han med korsordet och jag antagligen med den senaste boken eller nån målarbok eller ritblock.
Vi tillbringade somrarna i stugan varje år. Åkte båt till och från eftersom stugan befann sig längst ut på en udde dit ingen bilväg kunde nå på den tiden. Stugan var ett trivsamt rött -med-vita-knutar-hus. Från början med en rejäl veranda på framsidan men den byggdes tillslut om till ett kök. Jag minns knappt verandan. Köket däremot, det är liksom resten av huset fyllt av minnen. Gasspis några få köksskåp, diskbänk och driksvatten i en dunk och diskvatten i en hink eftersom det varken fanns rinnande vatten eller någon el i detta hus eller någonstans på udden för den delen. De gula skåpluckorna fick det att kännas soligt inomhus och när man satt vid rätt sida av köksbordet kunde man se en skymt av båtarna som passerade nere vid bryggan.
Det var stora köksfönster i den gamla verandastommen och det skallrade i dem och i den glasförsedda ytterdörren när vi slängde igen den och sprang ut. Eller in, eftersom man var tvungen att dra till ganska hårt för att den skulle stängas ordentligt. När dörren ställdes på vid gavel med hjälp av ett nylonsnöre varmare dagar, för att släppa in en aning svalare luft stängde vi istället en nätdörr som pappa snickrat. För att att stänga ute myggen och annat kryp. Nätdörren gnisslade vid rörelsen och dessutom hängde den lite, och behövde lyftas upp med hjälp av foten för att kunna stängas ordentligt men det var en rörelse som gick på automatik i oss alla.
Från köket kom man vidare in till resten av stugan men dörröppningen var låg eftersom det tidigare varit den dörrförsedda ingången från verandan. Köket hamnade aningen högre när det byggdes och dörren avlägsnades såklart. Man skulle alltså ta ett kliv ner och samtidigt ducka om man var en vuxen person. Otaliga huvuden slogs i denna dörrkarm om man inte hann varna.
I hörnet direkt nedanför fanns den stora öppna spisen som höll huset varmt när inte sommaren gjorde det. Vedlåren intill var fylld med ved för det mesta. Men den behövde givetvis hämtas ute i vedboden då och då.
På väggen vid den andra sidan av spisen var det ett fönster som jag och Brorsan brukade använda i den roliga kioskleken så fort vi var ensamma. Eftersom leken inte var helt godkänd av Mamma, hon tyckte vi stökade till och ville att vi skulle leka ute istället. Alltså startade vi alltid kiosk vid fönstret så fort det var möjligt. Det var förbjudet för oss att bada eller vara på bryggan medan vi var ensamma. Den regeln höll vi faktiskt. Men det där med kiosken kunde vi inte motstå. Så när Pappa gasat upp båten i fart och ljudet minskat tillräcklligt för att vi skulle vara säkra på att dom inte vände tillbaka, då plockade vi ivrigt undan vid fönstret. De åkte till stan för att handla och vattna bommorna hemma och det tog en stund. Vi hade nån timmes lek då Brorsan och jag turades om att vara kioskpersonal eller kioskkunden och betalade för varorna som langades ut genom fönstret med syrenens stora blad. Tills vi hörde båten närma sig igen och kunde skynda oss att städa undan alla kioskbevis och stå där som oskyldiga barn på bryggan och möta dem.

Förutom köket var det bara det enda rummet med spisen på nedervåningen. Den knarrande trappan längs med ena väggen ledde upp till övervåningen där vi hade våra tre sovrum. Där uppe hade det också varit bara ett enda stort rum från början men Pappa byggde innerväggar så att jag och Brorsan fick varsitt litet rum. På det viset fick vi dela på det enda fönstret som fanns i vår ända av rummet. Väggen emellan hamnade mitt på fönstret. Mitt rum var mestadels rosa, brorsans var givetvis blått. Mammas och Pappas del var mest vitt tror jag och större. Det man kom till först när man klivit uppför trappan med sina vita trappräcken runtom.
Nere, under trappan fanns en skrubb, mörk och lite farlig. Med stövlar och flytvästar och en del ytterkläder på krokar och annat som behövde stuvas undan. Men de ytterplagg vi använde mest hängdes på hatthyllan utanför skrubben.
Under den stora mattan vid soffan och soffbordet fanns en lucka i golvet. Bordet sköts undan och mattan veks åt sidan otaliga gånger under en dag. Luckan öppnades med en redig jänring som låg nerfälld i golvet. Där nere hade vi kylförvaring för maten. Ingen el, heller inget kylskåp. Bara en lucka i golvet. Det luktade fukt och källare därnere när man ställt sig på knä för att plocka fram maten. Det var ofta min och Brorsans syssla det där. Att plocka fram det Mamma ville ha till köket eller att ställa ner det när vi ätit klart eller ordna in allt när vi burit upp alla kassar från båten när de handlat.
I detta typ vardagsrum tillbringades mycket tid. Regniga dagar om det inte var en stunds vila på övervåningen för att lyssna på regnet mot plåttaket. Men framförallt om kvällarna med den batteridrivna radion, spel, pussel, serietidningar och böcker.
Mamma med handarbete och Pappa med korsord. Där vid bordet under den tända fotogenlampan som lyste med ett sparsamt men trivsamt sken i sommarkvällen.

Lampan hänger numera här hemma hos mig och tänds enbart med ett värmeljus. Men skenet den sprider leder ändå raka vägen tillbaka till barndomsstugan och påminner om barndomsminnen och sommarminnen en stund.