Det är ingen hejd på vintern i år. Det är minusgrader mest hela tiden och dessutom snöar det var och varannan dag. Mest hela tiden känns det som även i det fallet faktiskt. Och vi skottar och skottar. (Nej, ingen snöslunga ännu 🙂 ) Och huset är redigt inbäddat i snö vid det här laget.
I fredags när jag skulle iväg yrde snön omkring värre än värst, och jag kände att det var nödvändigt att skotta åtminstone bakom bilen innan jag backade ut. Fast först sopade jag av allt som låg på bilen. Tog även det med mig med snösläden sen. Bäst som jag höll på hörde jag en röst som ropade på mig. Jag stannade upp och såg mig omkring. Ingen. Tre hus bort åt ena sidan körde en granne sin snöslunga. Två hus bort åt andra hållet samma syn. Ingen av dem kan ha ropat på mig genom oljudet. Äh, jag måste hört fel. Skottade vidare. När rösten återkom och mitt namn ropades ut i snön igen. Det kändes fånigt, att stå där och se sig omkring efter en osynlig röst. Har pandemiavståndstagandet gått mig åt förståndet? Har jag börjat höra röster? Det var verkligen ingen där och ändå ropade någon på mig.
Då lyckades jag tillslut lokalisera rösten. Den kom från grannen snett mitt emot oss. Hon stod på sin trappa och var skymd av en snöhöljd buske. Skönt, jag är tydligen vid mina sinnes ännu. Puh. Jag klev ett steg ut i gatan för att kolla vad hon ville. ”Låt bli det där!” Hojtade hon, ”Han kommer snart hem med traktorn! Då tar han det där också.” Wow. Grannens man kör i snösvängen och var på väg hemåt för att ta rast kanske. Då brukar han skotta av sin egen garageuppfart och ibland ta snövallen vid våran. Underbart! Jag vinkande tack till grannfrun och backade gladeligen genom snön för att åka därifrån på mitt ärende.
Mycket riktigt, jag mötte grannen i sin gula traktor en bit hemifrån och han hejade glatt. När jag kom hem var garageuppfarten befriad från all snön. Man tackar! Efter den hjälpen har det varit lätt att skotta vartefter det ramlat ner eftersom det ändå mest är fluffig pudersnö i kylan.
I morse när jag kom ut var det snöyra igen. Men jag hade inte tid för något skottande innan jobbet. Jag sopade bilen, backade och drog. Maken får ta tag i det där när han kommer från sitt jobb i kväll. Snöar det ännu mer blir det min tur att skotta när jag kommer hem från mitt i morgonbitti.
Men nog är det nån slags ironi. Igår, när jag hade kontorsdag och jobbade hemma, då sken solen från en krisp och klarblå. Men i morse när jag måste iväg, då vräker snön ner igen. Man tittar ut och vill helst bara gå och lägga sig igen. Inte behöva gå ut till allt det där. Ja, ja. Nu är det gjort. Jag kom lyckligt genom snön och halkan till jobbet och kunde ställa in bilen i garaget vi har tillgång till här. Lyx. Där kan den stå snöfritt tills jag ska hem igen i morgon. Arbetspasset har bara börjat, så det är bäst att jag jobbar på.