Hur less kan man bli?

Ibland sitter jag här med min tomma yta och funderar på vad jag ska fylla den med. Helt utan uppslag till någon slags vettig text och ändå har jag öppnat appen och klickat på nytt inlägg rubriken. Knackar förstrött in några ord, som blir en krystad mening som jag genast raderar.
Sitter och glor på tomheten en stund och gör ett nytt försök med nåt helt annat som slutar i samma ända. Backtangenten hamrar tills inget är kvar. Tillbaka på ruta noll bara. Inga meningar formuleras i den del av hjärnan där de borde samla sig och ingen annanstans heller för den delen. Med händer som är utan förmåga att trycka ner någon vettig tangent.
Kanske borde jag skriva nåt om det jag såg på teve? Näe så tråkigt. Orkar inte heller samla ihop mig kring boken jag nyss läst fast den var fantastisk. Om jobbet kan jag aldrig skriva eftersom jag har sån tystnadspliktsmunkavle. Hemma händer knappt nåt alls numera och utanför hemmet vistas jag knappt heller och den jäkla pandemin har baske mig fått tillräckligt med uppmärksamhet.
Stickning tjatar jag om mest hela tiden och katterna hittas i var och annat inlägg dom också. Trädgården ligger under snö och nåt annat uteliv mer än en och annan promenad blir det inte. Bidrar knappast till någon inspirerande text att jag gått ännu ett varv i hemområdet.
Upplevelser och umgänge har drabbats av total distans och allt sånt som i forntiden kunde bidra till roliga textuppslag har hamnat i rejält underläge och man undrar om vi alls kan återuppta det.
Sociala medier bidrar kappast till nåt vettigt, för det tycks som att mänskligheten helt har tappat det och mest bara gnäller och skäller på andra typ hela tiden. Så näe, vad sjutton ska man skriva om?
Och jag raderar ännu ett taffligt uppslag och hovrar över tangenterna utan att en enda vettig tanke uppstår. Fast jag har en uppsjö av bokstäver tillgodo. Jag landar med fingret på en av dem på måfå och klapprar in en hel rad av samma. Den säger mig ingenting och den går samma raderande öde till mötes som tidigare försök.
Näe. Jag har inget att skriva om i dag. Lika bra att låta bli. Kanske jag kommer på nåt i morgon?

Måndagstänk

Oj som tiden rusar på. Snart är februari över för den här gången och vintern verkar vara på väg åt samma håll. Ymnigt regnande och påplussade grader har tärt snabbt på snömängden. Gjort vägarna bara och skapat en skarig yta som håller för katterna. Friden är aningen återställd i huset när de kan vara ute igen.
Det är inte mycket vi människor gör nuförtiden och vår rastlöshet kanske kan jämnställas med katternas. Att inte kunna gå ut för att det är kallt gör katterna snudd på håglösa. Vi kan gå ut för all del. Men de flesta utanför hemmet sysslor har frusit inne av smittsamma orsaker.
Maken och jag umgås i princip bara med varandra och på jobbet.
Jag är i sanning ingen rastlös typ. Kan hänge mig åt lugnt hemmaliv hur länge som helst utan problem. Maken är en mer rastlösa art än mig och behöver ha nåt att göra och få komma ur huset mer än jag behöver. Men igår eftermiddag kände jag av samma driv. Regnet satte stopp för någon slags uteaktivitet men vi tog med oss bilen. Åkte genom stan och en runda utanför också. Såg folk som trotsade vädret och både promenerade och sprang i regnet. På hemfärden stannade vi och handlade lite snabbt att äta på en drive-in och därefter hemåt. Ganska nöjda båda två efter lite aktivitet.
Hemma kan man ägna sig åt diverse hushållssysslor eller hobbygrejer. Läsa eller se bra film eller serier. Vi gör typ allt det där. Mycket serier blir det och medan vi tittar stickar jag. Även när jag läser stickar jag. Händerna har svårt att vara utan stickningen. Jag har som vanligt flera arbeten i gång samtidigt för att kunna välja den som passar bäst för tillfället.
Det är fler än jag som stickar nu. Detta hantverk har verkligen fått ett rejält intressepåslag i landet numera. Så pass att det är svårt att få tag i garn av viss art. Jag satte mig med ett nytt tröjmönster i helgen som innefattade fyra olika fäger och insåg att jag var tvungen att färgvälja efter tillgång på garn snarare än efter eget fägsinne. Den Isländska ullen jag gärna använder är i princip slut överallt. Framförallt är det helt slut på alla ljusa nyanser i vitt, beige och grått men även på mörka som svart, grått och brunt. Det var med knapphet jag fick ihop till en tröja utan att det blev en hysterisk färgskala i den. För säkerhets skull köpte jag några extra nystan i olika färg för att kunna prova mig fram till rätt färg i mönsterdelen. Hoppas det kan bli fint ändå fast det inte blir precis som tänkt. Nu är det bara att invänta leveransen.
Under tiden stickar jag av det garn som redan finns i min låda. Just nu pågår det sockor till Maken som klagade över kalla fötter, en sjal och en poncho till mig själv. Men det blir allt färre restnystan i min låda. Otrevligt om garnet sinar. Får väl hitta nåt annat märke om garnkrisen består.

Ja se som det snöar

Det är ingen hejd på vintern i år. Det är minusgrader mest hela tiden och dessutom snöar det var och varannan dag. Mest hela tiden känns det som även i det fallet faktiskt. Och vi skottar och skottar. (Nej, ingen snöslunga ännu 🙂 ) Och huset är redigt inbäddat i snö vid det här laget.
I fredags när jag skulle iväg yrde snön omkring värre än värst, och jag kände att det var nödvändigt att skotta åtminstone bakom bilen innan jag backade ut. Fast först sopade jag av allt som låg på bilen. Tog även det med mig med snösläden sen. Bäst som jag höll på hörde jag en röst som ropade på mig. Jag stannade upp och såg mig omkring. Ingen. Tre hus bort åt ena sidan körde en granne sin snöslunga. Två hus bort åt andra hållet samma syn. Ingen av dem kan ha ropat på mig genom oljudet. Äh, jag måste hört fel. Skottade vidare. När rösten återkom och mitt namn ropades ut i snön igen. Det kändes fånigt, att stå där och se sig omkring efter en osynlig röst. Har pandemiavståndstagandet gått mig åt förståndet? Har jag börjat höra röster? Det var verkligen ingen där och ändå ropade någon på mig.
Då lyckades jag tillslut lokalisera rösten. Den kom från grannen snett mitt emot oss. Hon stod på sin trappa och var skymd av en snöhöljd buske. Skönt, jag är tydligen vid mina sinnes ännu. Puh. Jag klev ett steg ut i gatan för att kolla vad hon ville. ”Låt bli det där!” Hojtade hon, ”Han kommer snart hem med traktorn! Då tar han det där också.” Wow. Grannens man kör i snösvängen och var på väg hemåt för att ta rast kanske. Då brukar han skotta av sin egen garageuppfart och ibland ta snövallen vid våran. Underbart! Jag vinkande tack till grannfrun och backade gladeligen genom snön för att åka därifrån på mitt ärende.
Mycket riktigt, jag mötte grannen i sin gula traktor en bit hemifrån och han hejade glatt. När jag kom hem var garageuppfarten befriad från all snön. Man tackar! Efter den hjälpen har det varit lätt att skotta vartefter det ramlat ner eftersom det ändå mest är fluffig pudersnö i kylan.
I morse när jag kom ut var det snöyra igen. Men jag hade inte tid för något skottande innan jobbet. Jag sopade bilen, backade och drog. Maken får ta tag i det där när han kommer från sitt jobb i kväll. Snöar det ännu mer blir det min tur att skotta när jag kommer hem från mitt i morgonbitti.
Men nog är det nån slags ironi. Igår, när jag hade kontorsdag och jobbade hemma, då sken solen från en krisp och klarblå. Men i morse när jag måste iväg, då vräker snön ner igen. Man tittar ut och vill helst bara gå och lägga sig igen. Inte behöva gå ut till allt det där. Ja, ja. Nu är det gjort. Jag kom lyckligt genom snön och halkan till jobbet och kunde ställa in bilen i garaget vi har tillgång till här. Lyx. Där kan den stå snöfritt tills jag ska hem igen i morgon. Arbetspasset har bara börjat, så det är bäst att jag jobbar på.

Bildligt talat

Maken kom med blommor. Det hör inte till vanligheterna i detta hus. Inte för att han är otrevlig på nåt sätt utan för att han inte riktigt ser tjusningen med blommor. Däremot kan han då och då överraska med annat han vet att jag gillar.
Men förra helgen fick jag faktiskt en bukett blommor. Först i en låda, sen byggde han ihop dem och vips stod han där med en bukett blommor … i lego! Jo just det. När blommorna är lego var det inga problem med dem. Men de är fina och de får stå i en sån gammal kristallvas som inte längre tål vatten. Så båda kom till sin rätt faktiskt.

Jag blev klar med min senaste Islandströja i början av veckan. En av de finaste jag stickat måste jag säga. Den har polokrage och är väldigt grafisk. Jag fäste trådarna och sydde ihop under ärmarna och därmed var den redo för tvättmaskinens ullprogram. Allt stickat blir vackrare efter tvätt. Det är som att maskorna sträcker på sig och krokar i varandra extra förnöjsamt och färgerna smälter ihop.

Efter tvätten sträckte jag ut den på blockningsmattan och tänkte att den kunde ligga så och torka på vardagsrumsgolvet under natten. Jo, sen har vi ju katter också. Den ena älskar att vässa klorna i det där materialet som mattan är gjord av. Den andra skulle nödvändigt lägga sig mitt på tröjan hela tiden. Fast den var blöt. Jag jagade undan dem en efter en men hittade dem där igen så fort jag tittat åt ett annat håll. Tillslut tröttnade jag och släpade upp allt på köksbordet i nån slags enfald att det skulle hindra dem. När Maken kom upp morgonen därpå möttes han av denna syn. Jag vet inte jag … men det kändes lite som om katten gav mig ett väl valt finger. Nåja, han hade åtminstone inte kloat i tröjan utan bara sovit varmt och mjukt.

Den andra ville gärna ha del av tröjan han också och passade på när jag kom från jobbet och lade mig på soffan iklädd nämnda tröja. Den är varm och skön och tydligen trivs katterna lika bra som jag själv med mitt hantverk.

Denna kalla vinter skapar vackra fenomen på bilrutan. Snirkliga mönster satt fast på rutan när jag kom ut en morgon och skulle åka iväg. Det var knappt att jag förmådde skrapa bort det där vackra. Men jag blev såklart tvungen till det om jag skulle se ut under bilfärden. Men först tog jag en bild.

Det snöade vilt igår. Snön låg tjockt i luften när jag sopat av bilen och åkte till jobbet. Halt och dålig sikt, alla körde försiktigt. Så även jag. På jobbet fick jag in bilen i garaget och pulsade mot ingången. Lämnade bara in väskan och skottade upp ordentligt utanför. Det fick jag gå ut och upprepa senare på eftermiddagen eftersom snön fortsatte trilla ner hela dan. I morse när jag slutade arbetspasset blev det mer skottning, både utanför jobbet och hemma på garageuppfarten.

Nu är det ett dylikt läge som gäller i mitt soffhörn. Ett glas vin, stickningen och så småningom antikrundan på teve.

Nu tar jag helg!

Radioskval av sämsta slag

Fastnar i radioreklamens tjat igen. Det tycks vara mer en regel än nåt annat. Så fort jag sätter mig i bilen och väljer en sån reklamkanal blir det just reklam. Och den tycks alltid vara längre än programsnuttarna mellan reklamen och sällan hinner jag höra mer än en låt och en del prat och så, reklam i en halv evighet. Hela vägen fram till destinationen om jag bara ska åka och handla eller till jobbet eller hem igen. Jag kunde givetvis välja att ansluta mobilen till bilens högtalare och lyssna på egenvald musik istället. Men oftast glömmer jag och hinner åka iväg och och då orkar jag inte stanna och greja med det. Alltså blir det radio.
Radioreklam är något av det tråkigaste, mest krystade, långsökta elände man kan tvingas lyssna på. Om jag inte sitter i tankar långt bort stänger jag omedelbart av, men ibland upptäcker jag att jag sitter där och åker med reklamen malandes in i mitt sinne. Det är väl antagligen precis det som är syftet med den. Att vi ska bli så blasé över all reklam vi omges med att vi bara låter den malas in och påverka nåt omedvetet av oss.
Dessa nödrimmade slingor som ska sjungas av nån med sångardrömmar. Eller påhittade och trögflytande dialoger som får alla landets skrivlärare att ta sig för pannan. Hur gick planeringsmötet på reklambyrån till? Var alla sjuka, trötta, utan kaffe i automaten?
När det blev genomförbart att låte två personer låtsas vara djur i skogen. Som sitter och snackar om någon produkt som om djuren i skogen inte hade annat för sig. Utan var produktplacerare och marknadsförare allihop. Tar vi lättare till oss reklamen om vi tror att det är två rävar eller älgar som pratar? Jösses.
Eller det lokala badhuset vi har härikring som kör en envis reklam på nån slags inlövad norska? Varför i hela friden skulle det locka mig mer att åka dit och doppa tårna om reklamen görs på norska och fanns det ingen som kunde norska på riktigt åtminstone?
Tyvärr sitter jag ofta där och bara hör all skit med halva medvetandet innan jag uppmärksammar mig och stänger av radion. Åker vidare i tystnad, för varje gång jag provar att slå på radion igen är där fortfarande ett par älgar som pratar försäkringsbolag eller nåt.
All reklam håller på att ta över oss och nästlar sig in i det mesta. Inte bara på teve och radio. I alla tidninger, på alla sociala medier också. Innan du kan titta på klippet med kattungarna eller chatta med kompisen. Enerverande uppstickande skyltar som snillrikt lägger sig mitt över och det tycks nästintill omöjligt att få syn på det minimala krysset som låter mig slippa. Så litet och anonymt att istället för att blippa bort reklamen klickar man sig rätt in i eländet och tappar bort det som låg under.
Jag blir mindre köpbenägen av detta. Jo, det är jag säker på. Jag väljer aldrig det märket som tjatat på mig värst. Speciellt dom som försöker sjunga mig in i sitt varumärke. Aldrig i livet. Låt mig va.