Gott nytt år, törs man säga det?

Året går mot slutet och man får lust att brista ut i nåt slags unisont äntligen. Som om allt vore över i och med det. Och med allt menar jag det där eländet som dominerat året och som gör att de flesta kategoriserar detta tjugotjugo-år till ett skitår. Med all rätt.
Vi har omgivits av ord som ingen av oss kunde tro skulle komma till användning den där mörka decembernatten för ett år sedan. Där vi stod i champagneyran och såg fyrverkerierna braka lös.
Medan året fortfarande var alldeles nytt fick vi bittert ta oss an en ny virusvariant som drog vidare till en epedemi och sedan gick på i nån slags respektlöshet och byggde ut sig till pandemi. Det var ett ord vi inte använt i något verkligt sammanhang på väldigt länge.
Nu inför ännu ett nyår ville vi alla se nån ljusning och vändning och hoppas på tider där en kram inte längre är nåt att akta sig för.
Hm.
I går tillkom ett nytt ord för denna virussörja. WHO varnar för att det kan bli en Endemi av alltihop. Alltså att vi aldrig blir av med nitton-viruset utan måste lära oss leva med det för all framtid med alla finurliga mutationer och allt som det hittar på.
Ja, det är så man önskar att det var första april istället. Att nån skulle brista ut i ett glatt. ”ja bara skoja!” Men näe. Det är alldeles verkligt även om en del försöker påstå motsatsen medan de anmäler sig på ännu en konspirationsgrupp på nätet.

Nå. Nu krävs rejäla påslag av positivitetstänket. Hur summerar man bäst ett skitår?
Faktum är att vi ännu är friska i min familj. Har vi klarat oss så här långt måste vi väl trots allt ha gjort nåt rätt och fortsätter vi på det viset så kanske vi slipper undan med blotta förskräckelsen.
För egen del har året ändå rullat på i inte allt för otrevliga spår. Ingen i min närhet har drabbats hårt av detta. Vi har hunnit må rätt bra också. Hittat en trivsam lunk som på sätt och vis varit väldigt vilsam. Vistast väldigt mycket i hemmets vrå och dessutom snyggat upp en del av hemmet med hjälp av färg och tapeter och en del nya hyllor.
Semestern birdog med skön vila även den och enbart hemma. Det var inget som var ovant för vår del. Så brukar vi för det mesta välja att ha våra semestrar. Njuta av trädgården och hemmalivet under långsamma dagar utan speciell planering.
Jag har stickat en massa olika plagg och Maken har byggt en massa olika legobyggen.
Och det roligaste är att jag har skrivit en bok också. Håller på med den allra sista slutredigeringen och sen ska den ut och prövas av hårt granskande förlagsögon.
Dottern kom in på sin utvalda utbildning och själv fick jag lite nya jobbuppdrag. Så näe, de har inte varit ett skitår! Rent egoistiskt sätt.

Men, visst! Det var länge sen vi fick träffa en del familjemedlemmar eller vänner och allt sånt. Tjejträffar funkar online, men det är självklart inte samma sak. Att se den där gulliga lilla Brorsons sonen på små filmsnuttar och bilder funkar också, men det är verkligen inte samma sak som att verkligen få lära känna honom. Allt det där mänskliga. Att vi som är sådana flockdjur fick ett sånt avståndstagande ok att bära på. Håll avstånd, håll undan och träffas inte. Ja, ja. Deppigare årskrönika har väl sällan slådats och jag gissar att den är långtifrån ensam i sin genre.
Men!
Vaccinet är trots allt här. Och det kommer mer via hemliga transporter hela tiden och snart har allt fler fått det.
Julen har varit trivsam omän annorlunda och alla var nöjda med sina julklappar!
Jag tror det blir god mat i morgon och hoppet är det sista som lämnar oss trots allt. Har vi hackat oss igenom all denna förvanskning från virus till pandemi ska vi väl mäkta med att hantera en endemi också. Det finns mycket klokskap i världen som bidrar till att det på nåt sätt blir det bra. Med tiden. Om vi hjälps åt.
Gott nytt år!