Gott nytt år, törs man säga det?

Året går mot slutet och man får lust att brista ut i nåt slags unisont äntligen. Som om allt vore över i och med det. Och med allt menar jag det där eländet som dominerat året och som gör att de flesta kategoriserar detta tjugotjugo-år till ett skitår. Med all rätt.
Vi har omgivits av ord som ingen av oss kunde tro skulle komma till användning den där mörka decembernatten för ett år sedan. Där vi stod i champagneyran och såg fyrverkerierna braka lös.
Medan året fortfarande var alldeles nytt fick vi bittert ta oss an en ny virusvariant som drog vidare till en epedemi och sedan gick på i nån slags respektlöshet och byggde ut sig till pandemi. Det var ett ord vi inte använt i något verkligt sammanhang på väldigt länge.
Nu inför ännu ett nyår ville vi alla se nån ljusning och vändning och hoppas på tider där en kram inte längre är nåt att akta sig för.
Hm.
I går tillkom ett nytt ord för denna virussörja. WHO varnar för att det kan bli en Endemi av alltihop. Alltså att vi aldrig blir av med nitton-viruset utan måste lära oss leva med det för all framtid med alla finurliga mutationer och allt som det hittar på.
Ja, det är så man önskar att det var första april istället. Att nån skulle brista ut i ett glatt. ”ja bara skoja!” Men näe. Det är alldeles verkligt även om en del försöker påstå motsatsen medan de anmäler sig på ännu en konspirationsgrupp på nätet.

Nå. Nu krävs rejäla påslag av positivitetstänket. Hur summerar man bäst ett skitår?
Faktum är att vi ännu är friska i min familj. Har vi klarat oss så här långt måste vi väl trots allt ha gjort nåt rätt och fortsätter vi på det viset så kanske vi slipper undan med blotta förskräckelsen.
För egen del har året ändå rullat på i inte allt för otrevliga spår. Ingen i min närhet har drabbats hårt av detta. Vi har hunnit må rätt bra också. Hittat en trivsam lunk som på sätt och vis varit väldigt vilsam. Vistast väldigt mycket i hemmets vrå och dessutom snyggat upp en del av hemmet med hjälp av färg och tapeter och en del nya hyllor.
Semestern birdog med skön vila även den och enbart hemma. Det var inget som var ovant för vår del. Så brukar vi för det mesta välja att ha våra semestrar. Njuta av trädgården och hemmalivet under långsamma dagar utan speciell planering.
Jag har stickat en massa olika plagg och Maken har byggt en massa olika legobyggen.
Och det roligaste är att jag har skrivit en bok också. Håller på med den allra sista slutredigeringen och sen ska den ut och prövas av hårt granskande förlagsögon.
Dottern kom in på sin utvalda utbildning och själv fick jag lite nya jobbuppdrag. Så näe, de har inte varit ett skitår! Rent egoistiskt sätt.

Men, visst! Det var länge sen vi fick träffa en del familjemedlemmar eller vänner och allt sånt. Tjejträffar funkar online, men det är självklart inte samma sak. Att se den där gulliga lilla Brorsons sonen på små filmsnuttar och bilder funkar också, men det är verkligen inte samma sak som att verkligen få lära känna honom. Allt det där mänskliga. Att vi som är sådana flockdjur fick ett sånt avståndstagande ok att bära på. Håll avstånd, håll undan och träffas inte. Ja, ja. Deppigare årskrönika har väl sällan slådats och jag gissar att den är långtifrån ensam i sin genre.
Men!
Vaccinet är trots allt här. Och det kommer mer via hemliga transporter hela tiden och snart har allt fler fått det.
Julen har varit trivsam omän annorlunda och alla var nöjda med sina julklappar!
Jag tror det blir god mat i morgon och hoppet är det sista som lämnar oss trots allt. Har vi hackat oss igenom all denna förvanskning från virus till pandemi ska vi väl mäkta med att hantera en endemi också. Det finns mycket klokskap i världen som bidrar till att det på nåt sätt blir det bra. Med tiden. Om vi hjälps åt.
Gott nytt år!

Idag firar vi

Maken fyller nämligen år idag. Hela femtionio sådana. Vart tog tiden vägen hur gick det till liksom?
Nåja. Det är ett stillsamt firande utan gäster i år.
Jag var först uppe och fixade kaffe och värmde lussebullar. Därtill tände jag en massa ljus i bibblan och sen fikade vi i godan ro.
Till lunch blev det väldigt enkelt, varsin äggsmörgås bara, medan vi roade oss med den trivsamma julfilmen Love Actually. Med stickningen, ett par dåsiga katter och mysläge. Sett den otaliga gånger, typ varje jul bara för att den är så bra.
Efter det åkte vi och klarade av ett par snabba ärenden och sen hem igen. Maken satte upp en hylla bara så där och jag påbörjade middag. Ett gäng stora potatisar in i ugnen för bakning och ett samtal med Dottern under tiden.
Hon anländer först i morgon och därmed får våra presenter till Maken vänta tills dess.
Middagen bestod sedan av loaded potatoskins och fläskfilé-medaljonger i sweetchilisås. Vi tog varsin snaps till detta, och ett gott rött vin för min del.
Nu är middagen undanstökad och kvällen lugn. Bra musik och ryggläge i soffan. En och annan skumtomte och allmänt bara nöjd och glad.

Show

Vi hörde på morgonteve att det skulle bli onlineshow till kvällen. Med Måns Z och Per Andersson och det lät så kul, att få möjlighet att se en alldeles ny show, live hemma i soffan. Jag kollade upp eventet och för en hundring per person kunde vi få ta del av detta. Fantastiskt. Vi köpte biljett. Fick genast ett mail med länk att använda sig av när det var dags.
Kvällen kom, vi förberedde med lite tilltugg och jag klickade på länken. Kom till en sida med nedräkning inför starten. Frid och fröjd … i ungefär ett par minuter. Sidan försvann, ersattes av error och felkod och hur jag än klickade möttes jag bara av samma snurrande resultat. Vi nutidsmänniskor hanterar inte många sekunders tugg på en sida innan vi frustrerat stänger den.
Istället sökte jag information på eventsidan och artisternas fb-sidor och kunde ganska raskt konstatera att vi inte var ensamma i problemet. Ingen tycktes komma in. Frustrationen och besvikelsen var stor hos de flesta kommenterare. Man hade laddat med god mat och dryck, andra hade köpt showen i överraskning till någon, somliga skulle ha helkväll vid teven mitt i veckan, mitt i karantänen mitt i allt, bara för lite roligt en stund. Somliga, som vi, hade bara fått ett morgoninfall vid teven.

Tillslut kom info om att man jobbade med problemet och att showen sköts fram en timme. Okej. Vi väntade. Kom plötsligt in till sidan för nedräkning igen och när den sista muinuten rullat ut blinkade en knapp att klicka på för att starta sändningen. Yes! Klickade, en och två och tre och … jaha. Möttes av ytterligare ett error. Blankt och tomt och inte en tillstymmelse till nån show. Men suck alltså. Samma för alla andra biljettköpare läste jag. Och frustrationen och besvikelsen började bli ilska och arga utrop.
Tillslut kom ett mail från eventföretaget om att man ställde in hela grejen. Antiklimax liksom. Jahapp.
Idag kommer info om att hela grejen attackerats, att en abnorm mängd inloggningar skett samtidigt, inte vi biljettköpare alltså utan nåt annat elände, och detta ledde till en rejäl krasch. Under dagen utlovas mer information och att alla som köpt biljett ska få se denna schow på nåt sätt eller få tillbaka sin peng.
Trist såklart. När man sett fram emot nåt trivsamt och inte får se mer än en nedräkning för ingenting. Nåja, vi väntar och ser vad förslaget blir innan vi kräver tillbaka hundralapparna.
Vi valde istället att se en dokumentär om vaccinmotståndare. Hej och hå vilket kast i underhållningsvärde. Och hej och hå vart tog folks intelligens vägen? Det var en otroligt skrämmande dokumentär som i dessa tider är oerhört aktuell. Antivaccinfolket är starka och påverkar slugt och känslomässigt massor av människor att vägra vaccinering av sina barn och sig själva. Framförallt vaccineringen mot mässling, röda hund och påssjuka. Men även detta nya virus. Och världen som har ett alldeles nytt vaccin på ingång …
Dokumentären skulle egentligen behöva ett helt eget inlägg men jag finner inte tillräckligt mer ord för eländet. Den finns på svt-play (oklart om den kan ses utanför detta landet) i tre delar, och heter Vaccinkrigarna. Som Nalle Pu sa … ibland har jag lite otur när jag tänker … och i den dokumentären har många haft en väldig otur när de tänkt.

Julstress?

Varje år så här innan brukar jag nattdrömma att jag missat att göra allt som skulle göras och står där typ dagen innan i nån slags panik över missade dagar. Allt julrelaterat är liksom ogjort och försent att ordna.
Varje år brukar flödet fyllas av folk som utropar sig klara med julen redan i början av november eller tidigare. Alltså att de redan har en hög med inslagna julklappar redo att levereras till tomten. Och att renskurade skafferier och frysar är fyllda av det som ska ätas under tre dagar i december. Jag tillhör ingen sån skara av förberedelse. Det blir jul ändå så att säga. Men jag brukar inte missa nåt heller.
När jag var barn skulle julen ställas iordning precis dagarna innan. Säkerligen hade mamma och pappa handlat den rimliga mängd julklappar som skulle utdelas i familjen i god tid (och hittat bra gömställen för dessa.) Mamma hade nog också slavat i köket i veckor innan men det minns jag inte så mycket av. Det jag minns mest är städningen.
Hur hon skurade och slet till sena kvällen den tjugoandra december. Allt skulle stå i skinande prakt den tjugotredje när min födelsedag inledde julfirandet. Det var städat in i minsta vrå. Alla taklampor var tända så huset badade i ljus och mattorna utslängda i snön utanför. Ja, det var alltid snö och kallt också! Och pappa var iväg och skaffade en gran.
Vi barn hjälpte säkert till med det mamma ordinerade åt oss. Typ att jag och Brorsan tjafsade om vem som skulle städa i vårt gemensamma rum. Han hade en taktik i att fösa över grejer till min halva av rummet. Det var en intensiv dag i vårt lilla hem.
Men stunden, när iskalla nyskakade och piskade mattor bars in och breddes ut över de skurade golven. Allt luktade nyskurat och juligt. Nåt tjockt glitter hängde i bågar över dörröppningarna. Med nån glittrig liten krans eller boll därtill. Julbonader och vepor uppnålade på väggen. Granen tändes och taklamporna släcktes och julen var insläppt! Jag kan till och med ha käkat en pepparkaka på den tiden. Och senare under natten bar nog tomtarna in paketen och föste in dem under granen. Det allra finaste var den lilla granen i Brorsans och mitt mödosamt städade rum. Med den färgglada slingan där varje liten lampa var täckt av en taggig plastgrej som skulle likna en bullig stjärna. Pappa eller mamma smög in i tidiga morgontimmar under hela julen och tände vår lilla gran så att vi alltid vaknade till den. Och sängarna var givetvis renbäddade när vi gick och lade oss den där kvällen när julen började.
Morgonen som anlände innehöll spänd förväntan eftersom det var min dag då. Släkten kom på kalas och för de flesta var julen iordningställd tack vare detta och alla kunde avslappnat njuta av kalasfikat och att det nu var jul.
Barndomsminnen alltså. De utelämnar säkerligen en hel del fakta.
Jag brukar inte hålla på så där själv. Jag fixar med julpynt redan innan första advent och det smyger in sig mer under månaden som pågår. Klapparna anländer via postens olika leveransalternativ och maten, ja det mesta kan köpas färdigt numera om man så vill. Jag har inte så många matmåsten till julbordet mer än sillen och laxen och kålrotslådan. Skinkan kommer först på nån slags sista placering egentligen.
Mina mardrömmar om att missa allt har hittills aldrig stämt in och även om det antagligen är någon slags stress som orsakar dessa känner jag inte av någon sån egentligen. Som sagt, jul blir det oavsett. Även i år 😀

Granen står så grön och grann i stugan

Och luktar … mest konstgjort! Ja, jag föll till föga och vi inhandlade en sådan gran som kommer i delar i kartong. Jag medger att det bär mig emot och att jag sneglade, med en blick likt katten inför de nyskalade räkorna, på de fina, täta, doftande, riktiga granarna utanför mataffären. Men nu är vi med konstgjort vi också.
Jag hade verkligen för avsikt att få hem en riktig gran av naturlig art med doft och allt. Men så satt jag där igår i soffan och Maken började prata om att åka och handla nåt i en affär som ligger intill den affären vi hade köpt våra vardagsrumstapeter i. Vad har allt detta med granen att göra kanske du undrar. Jo, för innan tanken hunnit varvet runt hade jag hävt ur mig att vi skulle ta med oss de där tapetrullarna vi inte behövt i rusten och byta in dem … till en sån konstgjord gran! När det var sagt stod Maken redan i hallen för han är ingen granmänniska. Allra minst att åka och välja ut en i råkallt väder med kräsna frun som ska peta på alla. Sedan få den nätinslagen, instoppad i bilen, ur nätet i julgransfoten och in i huset. För att inte tala om alla barren sen och så ska elenädet ut efter jul och barren blir kvar inne på golvet och typ överallt i hela den proceduren.
Vi kom alltså iväg med våra överblivna tapetrullar. Det sammanlagda priset av dessa oöppnade och onödiga rullar motsvarade både granen vi valt ut och lite annat. Sån tur, att butiken har som policy att man får lämna tillbaka det man köpt för mycket! Dessutom fanns bara en enda grankartong till just den varianten gran jag ville ha kvar i butiken. Liksom meningen på alla sätt!
Jag skyndade mig packa upp den när vi kom hem, bygga ihop en gran känns knasigt men vad sjutton. Himla praktiskt också.
Fort ner i källaren för att få med sig kartongen med pynt upp. Hala fram slingan med julgransljus … in med den i ett uttag … helt svart!
Mängden fula ord som anländer i den fridfulla stunden mitt i någon skrålande julsång i stereon. Det är väl typiskt!
Jag konstaterade att det antagligen var mer än en lampa som var trasig i den och ljusen var inte heller speciellt fina. Välanvänd, faktiskt färdig för tippen. Jahapp. Envis som jag är så blev det en ny vända till affären för att inhandla nya julgransljus. Lika så bra, billigare än att köpa ett gäng nya lampor till den gamla, som kanske var trasig på fler sätt, vem vet? Och de nya består av led-ljus. Mycket bättre. Köpte en timer också så sköter ljuset sig själv hela julhelgen. När det äntligen var belyst i grenarna kunde jag hänga i kulor och sånt där tunt trådglitter.
Så ja, nu står den där julgranen i stugan. Grön och grann men inte så doftande. Men, jag kommer att gilla det extra mycket när den ska ut så småningom.

Klart alltså

Den där arga snickaren skulle inte ha nåt att skälla över hos oss. Eller jo, han skulle säkert hitta nåt att peka på med ”varför-ser-det-ut-så-här-rösten” Men inte i vardagsrummet i alla fall. Vi hann verkligen med vår egen tidsplan och därmed klar med hela vardagsrumsprojektet innan advent stod för dörren! På torsdagskvällen levererades allt som skulle bli tevebänk och jag bar in och staplade allt i väntan på montering. Fredagen ägnade jag åt julpynt och sånt och så efter lördagens morgonkaffe var Maken ivrigt igång med bygget av skåp.
Vi hade köpt stommar för kök, såna skåp som kan placeras ovanför kyl och frys egentligen. I mitten ett skåp med dubbeldörrar och på var sida om det två mindre skåp med bara varsin dörr. När alla stommar var ihopsatta och hade fått sina ben för att inte ligga platt på golvet, bar vi undan teven en stund och bar ut den gamla tevebänken till garaget.
Sedan ställde maken skåpen i ordning och skruvade ihop dem till en enda lång bänk. Ovanpå limmade han en bänkskiva och nu kan ingen längre se att tevebänken består av tre ihopsatta skåp. Det blev väldigt bra alltihop! Över förväntan faktiskt Även Musse verkade gilla det även om han tycktes tro att det på nåt vis var till för honom. Katter har bra blick för allt nytt och måste genast provsitta och lägga sig raklång för att testa. Nu står i alla fall teven stadigt och allt krafs som fanns på öppna hyllor i den gamla bänken är gömt bakom skåpluckor nu. Lugnt och trivsamt blev det!

Hela nätet är fullt av så kallade ikeahack. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att använda möblerna till nåt annat än ursprungsanvändningen och att bygga om och fixa med dem så de blir nåt nytt. Liksom uppgraderade. Samma med denna tevebänk och våra platsbyggda hyllor. Inspirationen kommer från andra som gjort nåt liknande. Det här blev vår version av hacken.
Nu är vi riktigt nöjda och mättade på rustande och ingen av oss vill se nån pensel eller nån roller på ett tag. Även om … nån liten plan gror någonstans i den bakre delen av huvudet. Men inte nu, inte än. Kanske sen.

December är här

November tog slut i och med Dotterns födelsedag igår. Hela tjugoåtta har hon hunnit bli och medan jag formulerade mig för ett socialt medie grattis kom jag ihåg utsikten från fönstret på förlossningssalen den där dagen hon skulle komma. Det var gråmulet hela dan, samma nyans varje gång jag vände blicken mot det fönstret.
Det är naturligtvis en bidragande orsak till att jag är så förtjust i gråväder i allmänhet och november i synnerhet. Att det var där på sluttampen av november som hon tillslut anlände, färgklicken i mitt liv.

Ja, så idag är det då december. Första ljuset har tänts och huset är upplyst av ljusslingor och stjärnor och den röda färgen. Min jul är i vanlig ordning röd.
Min jul är också en julkalender som jag ritar själv och lägger upp på Instagram. Mina små knytt har funnits med mig i evigheter och haft olika saker för sig i mina teckningar. Numera gestaltar de till stor del livet här i huset. Med en viss överdrift. Faktum är att de har sitt eget Instagramkonto och vill man ta sig en titt på dem så hittas de på yvvesknytt på Instagram