Den stora lönnen blir lysande gul när hösten kommer och börjar snart skaka av sig pälsen. Det är rejält med löv kvar i grenarna, även om det mesta ligger på backen. Jag ser dem, samlar kraft till att en dag ta itu med det hela.

Att räfsa löv. Det är trivsamt mest i sinnet. Jag tänker mig alltid en krisp höstdag, helst lite mulet. Man kliver i stövlarna med raggsocksklädda fötter. Tar på sig en varm egenhändigt stickad ulltröja. En sjal kanske. Och går ut och räfsar ihop alla löv innan man rödkindad och uppfriskad går in och kokar en kopp kaffe. Nöjd över sitt värv.
Näe. Så är det inte. Efter tio minuter är jag redan less. Inte bara på räfsandet i sig utan på att få undan högarna också. Ösa alla löv i tunnan är minst lika jobbigt. Dessutom är jag snabbt irriterande varm i ulltröjan och sjalen. Det är då jag släpper räfsan och börjar med annat … Knäpper upp koftan och drar loss sjalen, går runt och tittar på diverse. Konstaterar att klockrankan vid friggeboden ska ställa till med blomning. Jo, hösten har varit varm. Den blommar alltid sent, om alls här uppe men inte fullt så här sent. Men jag gillar dess växtsätt mest och blomningen är en bonus. Får se om den hinner slå ut all knoppar innan det fryser på.
Sen samlar jag på mig en massa fint växtmaterial. Lindar rosor av lönnlöven och klipper ner lite fina kvistar och ställer mig vid planteringsbordet och binder en krans av alltihop.

Det däremot, är precis så tivsamt som det låter i stövlarna och ulltröjan. Den här gången blev det en höstkrans där alla de där fina löven gemensamt får pryda ytterdörren ett tag. Tills det blir dags för vintrigare kransvariant.
Inte finns det nån lust att räfsa nu heller. Istället finns det annat man kan roa sig med tillsammans med alla de där höstlöven. Plocka de finaste och ställa sig vid något slags underlag och lägga en mandala.

Den här gången hamnade mandalan på ett smutsigt bord som egentligen skulle torkas rent och vikas undan för vintern. Mandalapyssel med höstlöv är inget man ägnar sig åt en blåsig dag. Men om det är vindstilla är det en bra syssla för det där sinnet. Att koncentrera sig på något helt flyktigt en stund. Försiktigt placera löven i ett tilltalande mönster kräver koncentration och närvaro. Ett tillfälligt konstverk. Nästa gång jag kommer ut har de blåst bort hela mandalan. Jahapp. Sen då?
Tja. Sen det väl bara att ta tag i räfsandet en stund igen.