Jösses vad veckan har skyndat sig mot slutet. Jag säger som man så ofta säger, vart tog den vägen? Men, den kom och gick tillsammans med en hel del jobb och en hel del annat. Så där som veckor i regel gör utan att fråga om lov.

Veckans blomma: Den kräver faktiskt en bild. Det är Klockrankan som beviljat mig en slags ynnest och klämt fram en blomma till, nummer två faktiskt. Det är inte alltid den blommar nämligen. Och om den blommar görs det sparsamt. Kanske med en eller max tre knoppar på en säsong. I alla fall så här pass högt upp i landet. Blomman, den lila klockan, är fantastisk. Absolut. Men, det är inte för den skull jag har denna växt år efter år. Utan för den enorma växtkraften den bär i övrigt. Som den svingar sig snabbt uppför en spaljé eller en vägg med sina klibbiga små spröt. Kan lätt klä en hel vägg om den får bete sig som den vill. Jag sår från frön varje vår, kanske i mars eller april i små plantkrukor. Planterar sedan om dem i en lite större kruka när de två parbladen som kommer upp först öppnat sig för själva växten som vill upp mellan dem. Planterar om ytterligare en gång när de vill börja klättra. Då i varsin stor kruka, eller två tillsammans i en rejält stor kruka. Sen är det bara att förse dem med lite klätterhjälp som snören eller spaljé och en hel del vatten, så gör de själva resten. Av mina ca femton frön i årets påse fick jag också femton plantor som jag har utspridda här och var i trädgården. (Och en gav jag till grannen för att jag fick tomatplantor i utbyte och Dottern fick också en till sin balkong.) De har växt och frodats här hos mig i sommar och faktiskt har nästan alla mina Klockrankor minst en knopp vardera. Nån har hela tre. Om den här höstvärmen och en del sol håller i sig kommer de nog att slå ut allihop också. Fint och glatt!

Veckans pandemirapport: Vi är fortfarande friska! Och just nu har hela landet ett stabilt läge. Hoppas det fortsätter så. Men händerna kräver en del handcreme efter allt tvättande.

Veckans shopping: Blev inte speciellt omfattande. Men jag returnerade en grej jag köpt som gick sönder direkt. Sånt vill man inte ha! I övrigt handlade jag typ mat och knappt nåt annat förutom ett vackert keramikfat på loppis.

Veckans stickning: Jag har en långstickning på gång. Hade massa garn kvar från tröjan jag stickade i våras. Var sugen på en långkofta i detta tunna ullgarn och satte igång. Tog lite hjälp av måtten från ett tröjmönster i början men därefter har jag en helt egen plan. Det går alldeles utmärkt att sticka utan mönster också bara man provar ofta och känner efter hur man vill ha det. (Och inte räds att repa upp en bit om det skulle behövas) Jag stickar runt för att klippa upp i fram så småningom och är en bra bit på väg med längden och har också båda ärmarna i gång. Än så länge flyter det på enligt planen och den blir nog färdig om nån vecka skulle jag tro.

Veckans katter: Jo, det börjar allt bli höst. De där två NattKatterna börjar ha fått nog av nattligt uteliv och vill in om kvällarna. Sträcker lojt ut sig i soffan och njuter av lite mänsklig närvaro. Eller kommer in precis när vi börjar släcka ner för kvällen och ska ha någon slags nattmacka. Kan inte bestämma sig för om det är ute eller inne man vill vara. Blir inne av ren obeslutsamhet och ångrar sig precis när vi somnat. Kommer ner och gapar om att det är ute man skulle vara. Eller sover skönt nån timme för att sedan energiskt väcka någon (typ mest mig) och inte ge sig förrän jag går upp och släpper ut. Det krävs en del nattliga minusgrader innan det blir nåt styr på det där. Vi får bara gilla läget för en katt som bestämt sig ger sig inte förrän det blir som den vill.

Veckans slöjdstuga: Innan pandemin började jag och en kompis besöka en slöjdstuga nån kväll i månaden. Ett gäng slöjdintresserade samlades i en foajé som tillhör Folkteatern i stan för att slöjda och småprata. Men så kom ett virus som stängde ner en massa sån aktivitet. En del slöjdare träffades via nätet några gånger men jag var inte med på det. Nu såg jag i den gemensamma gruppen på sociala medier att vi skulle kunna ha riktiga träffar igen. Med de restriktioner som finns såklart. Inte för många, vi tar med eget fika och håller avstånd. Och kommer naturligtvis inte alls vid minsta tecken på nåt symtom. Alltså fixade jag matsäck till både mig och Kompisen och packade ner stickningen och möttes upp utanför. Där inne var stolarna och små cafébord arrangerade med avstånd i en cirkel. Vi tvättade händerna när vi kom och satte oss på varsin sida av ett av borden. Sammanlagt blev vi sju slöjdare den här gången. Fem stickande kvinnor och två trätäljande män. I trivsamt småprat medan händerna jobbade på. Jättetrevligt!

Veckans elände: Maken hittade en vattenläcka. Inomhus. I huset. Lössläppt vatten! Ett gammalt rör i typ pannrummet (även om där inte längre står någon oljepanna utan en fjärrvärmecentral) hade tagit sig för med att helt i smyg rosta sönder och börjat pysa ut en okänd mängd vatten. Oklart när detta tilltag skedde men så snart det uppdagades blev det fart på oss. Maken stängde av vattnet och letade efter tillfälliga lösningar i garaget medan jag bar ut en del blöta grejer. Turen i denna oturen var att vattnet pyst ut åt rätt håll. Inte allt för mycket förvarades där. Andra hållet hade orsakat en värre sanering. Skiten åkte ut och vi torkade upp och ställde in ett fläktelement för att få in en del varmluft. Väggar och golv i detta utrymme är betong. Det bör inte ha tagit sig alltför stora friheter detta vatten. När Maken med tillfälliga medel täppt till hålet slog han igång husets vatten igen och vi stod kvar och höll lite koll ett tag. Det verkade tätt. Men det bör lagas på nåt sätt, snart. Jag överlämnar de grubblerierna till Maken.

Jahapp. Det var den veckan det. Vi tar oss an nästa i morgon.

Jag är inte rädd för spindlar. Och det är tur. För det var ingen trevlig syn som mötte mig i morse när jag trött och gäspig stod i källartrappan! På väggen en bit upp satt den, och fick mig att undra om jag förflyttats till något tropiskt land under natten.
Så här års är en del av husspindlarna monsterstora. Jag har redan en tid hållit utkik efter dem i trappan och nere i källaren, av vetskap att de kan finnas. Jag brukar få en del otrevliga möten så här under hösten. Om de gömmer sig i skrymslen inne hela tiden, eller tar sig in utifrån vet de bara själva, men om jag får syn på dem har de inte lång tid kvar för nåt av det.
Den där rackarn i morse satt helt fräckt kvar på väggen medan jag rusade förbi i trappan. Storleken på dem lämnar mig inte oberörd på nåt sätt men jag vågar gå förbi. Jag vet andra som hade stannat i källaren och ringt efter förstärkning.
Städförrådet finns precis ovanför trappan. Där hastade jag helt klarvaken och förvånansvärt aktiv genast fram dammsugaren. Fick snabbt saldden i vägguttaget i köket och väl beväpnad kikade jag så ut i trappan. Jodå. Där satt den jäkeln lugnt fortfarande, med någon slags äganderätt. Men inte länge … Jag träffade den med borstarna på munstycket när jag slog till. Såg att den tappade balansen och trillade ner på trappan, säkerligen rejält yr i bollen. Därför hann jag också ner och slurpade raskt in den i dammsugaren. Det rasslade i röret när den passerade. Faktiskt!
Sedan dammsög jag både trappan och köket noggrant och ordentligt en stund för att inte ge den nån chans att promenera ut ur sin fälla igen.
Dammsugaren är bästa alternativet, för även om jag anser mig vara djurvän är jag inte den som hjälper dylika varelser ut i levande skick igen. Och att bara klappa till den med nåt hårt minskar möjligheten att träffa och ger mig en läbbig fläck på väggen om jag träffar.
Nu är jag ordentligt vaken kan jag säga och hade dessutom köket dammsuget och klart innan klockan var sju. Och en redig lust att gå lös på varenda millimeter av källaren med samma dammsugare. Men det hinner jag inte nu. Men oj vad jag ska dammsuga så fort jag kommer hem igen.

Det är fredag igen alltså. Ännu en vecka gick av bara farten. Det är också en regnig fredag men sånt stör mig inte.
Veckan blev av lite omskakande art faktiskt. En kollega som varit svårt sjuk en tid gav upp kampen och somnade in.
Sorgligt på många sätt, framförallt för de närmaste givetvis. En konstig känsla för egen del. Att en person som man bara har en arbetsrelation med, men ändå känt och trivts med i över femton år plötsligt är borta.
Livet alltså. Sånt är det.

Nu är det ledig helg och jag har en kusin på besök. Han är här i bilköparärenden och jag har hämtat honom vid tåget och just varit med honom på en provtur i den intressanta bilen. Medan han ordnar sina affärer hänger jag här en stund.
Sen ska vi nog skaffa oss lite lunch innan vi åker hem till oss och jag antar att han kommer att hänga mest i sin nya bil.
Till kvällen bjuder jag på min hemlagade lasange som alltid brukar bli ”äteralltförmycket” -god. Medan vi stämmer av läget lite. Det var ett tag sen vi sågs. Jag tror det blir en bra kväll!