Oro och pengaskick

När ett litet barn ligger och mår dåligt någonstans är det svårt att hålla tankarna på annat. Vet inte ännu hur det ska gå, även om det försiktigt visade sig bättre tidigare idag. Hela situationen är speciell på många sätt och barnet vistas med sin pappa långt borta och barnets mamma har suttit fast i en viss pandemis restriktioner och inte kunnat åka. Och så hamnar barnet på sjukhus i ett allvarligt läge (inte på grund av pandemin dock) som får all oro att gå i spinn. Speciellt för denna mamman såklart!

Vi ville bidra med nåt annat än oro och omtanke och det behövdes verkligen pengar. Både till kostsam vård av sjuk liten unge, samt att äntligen få iväg mamman till sitt barn för det visade sig möjligt men hutlöst dyrt.

Här inom landet swishar vi pengar bara hur som helst. Fram med appen i telefonen bara och swish är dom iväg. Att skicka pengar utanför detta landet var inte fullt så enkelt. Det krävdes att vi stegade in på ett bankkontor påstod Internetbanken. Utomlands skickas inga pengar lättvindigt. Nej nej. Hela Internetbanken hytte med ett virtuellt pekfinger.
Först ska man bekänna sitt ärende vid besöksdisken och få sin beviljade nummerlapp. En hel blankett fick vi också för att fylla i vad vi skulle göra av pengarna. Sen plingade det till och blanketten skulle lämnas in i det alltför minimala hålet i plexiskyddet framför den oerhört skeptiska bankmänniskan. Hon granskade oss kritiskt, avmätt och nedlåtande som om vi eventuellt skulle vara värsta svindlande pengatvättarna eller tänkte finansiera terrorism allra minst. Knappast med den summan. Nej den summan skulle köpa två sjukhusnätter för ett litet barn i behov av vård.
Bankmänniskan hade inte förtjänat nån förklaring, så vi sa att det var en gåva kort och gott och det är också alldeles sant. Utan att tilltala oss med mer än en handfull ord knappade hon omkring i sitt tangentbord med blicken på skärmen, bort mot entrén, ut genom fönstret och alldeles, precis ovanför huvudet på oss korkade pengaskickare. Så fick vi tillbaka ett papper ur luckan att skriva under och vips … hoppas jag … var pengarna på väg åt rätt håll. Man ska alltså kunna ansluta någon tjänst för detta utlandsärende till Internetbanken men det var tydligen ytterst hemligstämplat. Åtminstone hade hon ingen lust att berätta hur det fungerar. Hummade bara utan att titta på oss trots frågan vi ställde.
Strunt samma. Detta var en engångsgrej. Vi orkade inte slösa mer tid på denna bankmänniska så snart ärendet var klart. Fort ur hennes synfält som på nåt sätt brände längs ryggen. Otäck människa minst sagt men henne glömmer bi nu.

För precis i den här stunden fick jag också via de där sociala se hur en restrött mamma äntligen anlände till sitt barn och fick krama för första gången på ett halvår och inte ett öga är längre torrt. Nu hoppas vi på allas gemensamma tankar och böner och mammakraften därborta, så att vi snart får se en riktigt pigg unge på bild igen!