Den här veckan har jag semestrat för mig själv. Maken drog mot jobbet i tidig måndagsmorgon för att ta sig an årets två stoppveckor. Allt på fabriken står för en gångs skull stilla och avstängt för att nödvändigheter ska kunna bytas och lagas. Det innebär förutom att han blev tvungen att ändra sin semster också får en rivstart med övertid varje dag samt jobb även i helgen. Medan jag semestrar på, ytterligare en vecka när den här är slut.
Det är det där viruset som är anledningen till det här med sugustistoppveckor också. De brukar annars inträffa i maj. Men eftersom det också kommer tillfälliga jobbare från både här och där och bortifrån var det givetvis inte att tänka på. Det fick tänkas om.
Och så påstår världen att vi inte bryr oss i det här landet och lever på som vanligt. Nej. Som vanligt är det långtifrån!
Nu har dom delat upp sig på nåt vis därborta i sitt stoppjobb så att man inte ska dela matsal/fikarum med för många bortifrånkommande och diverse andra åtgärder som ska undvika smittspridning.

Jag har annars gått omkring här i tystnad den här veckan! Jo, kanske grannarna läste mitt gnällinlägg nyss. Nja. Snarare är det väl så att semestrarna är slut och barnen på förskolorna. Många andra härikring är också på det där stoppjobbet.
Dessutom är fabriken tyst! Annars hör man ett svagt brummande hela tiden och ibland mer ljud än så om det ska släppas på ånga eller nåt. Man tänker i regel inte på det förrän det har stannat.
Nu är det tyst!
Det är så tyst runtom att jag funderat om jag är ensam kvar. Om alla har försvunnit på nåt sätt.
Det är oerhört vilsamt! Jag har kunnat sitta var som helst i trädgården de här dagarna utan störningsskrik. Inte ens kvällarna är det nåt oväsen. Till och med hamrandet har pausat.
Jag har mest bara varit hemma hela veckan. Knappt ens åkt och handlat faktiskt.
Därför har jag också kommit en rejäl bit med texten. Och jag har stickat färdig

Dotterns långkofta som jag började med i början av juli. Den hänger sig torr som bäst.
Därtill har jag påbörjat en långkofta till mig själv. Stickade en sån fin tröja i vintras. Svart med grönmönstrat ok. Allt i ull men lite tunnare ull. Tänkte det skulle bli ett komplement till de tjockare ulltröjorna. Köpte det gröna garnet på en julmarknad och hittade sen ett mönster och kompletterade med svart.
Men som jag missbedömde storleken. Den blev alltför stor! Efter en del funderingar valde jag att klippa upp den mitt fram och sticka knappkanter. Vips, nån centimeter försvann och så fick jag en kofta. Men ändå har den legat oanvänd och känns bara säckigt stor.

Idag bestämde jag mig för att plocka upp alla maskor igen längs med linningen. Och börjag sticka neråt för att förlänga den. Tänker att en långkofta med fördel kan vara bylsig och stor. Hoppas jag har rätt i det! Annars vet jag inte.
Förutom det har jag också lagat en massa mat som blir matlådor till Maken. Han ska ha med sig två om dagen nu när han jobbar långa dagar och då brukar jag serva. Speciellt som jag är helt ledig.
Tja, i den takten går också en liten vecka.