Jag borde bo i skogen

Det är tätt mellan husen här i området. I den närmaste omkretsen har äldre och väldigt lugna och tysta boende flytat ut och in kommer givetvis en ny barnfamilj.
När Dottern var liten bodde vi omgiven av äldre utan hemmavarande barn. Möjligen nån tonåring nånstans. Vi har bott här längst för tillfället och nu är vi de där äldre. Omgiven av barnfamiljer med studsmattor, plaskpooler, och annat som skapar oväsen och ljud. Sånt som jag inte alls trivs i medan jag är ute och pysslar med blommorna eller tänkte mig en stund i en stol med en bok eller nåt.
De där äldre som bodde omkring oss innan hade en helt annan typ av hänsyn till alla grannar. Man skulle aldrig ha hört dem, hur nära de än var och inte ens när de hade barnbarn på besök.
Även de vuxna i dessa nya barnfamiljen är högljudda. Pratar med röster som hörs mest hela tiden. Jag blir ofrivilligt inblandad i deras konversation som jag inte är det minsta intresserad av. Nog kunde man väl prata lite mer dämpat ändå?
Speciellt tydligt hör man från tomterna bakom oss. Där det var enbart skog när vi flyttade in. Och då tänker jag inte ens gå in i allt hamrande, spikande och sågande det hålls på med där. Till sena kvällarna. Ingen som helst tanke på nån annan.
En familj i sammanhanget runtomkring oss har mycket stora bokstäver i sitt umgänge. Ungarna skriker, föräldrarna skriker. Ungarna blir osams och nån gråter hela tiden. Det kommer ofta gäster och då pratas det och gapskrattas det ännu högre. Överhuvudtaget är det i regel skriknivå i nutidens barns lekröster mest hela tiden. Och ingen förälder tycks dämpa dem med nåt hyschande ljud för att kanske inte störa hela grannskapet. Nej då. Skrik på bara.
På gräsmattan intill oss har kidsen fått en elbil. Den viner omkring med de två grabbarna fram och tillbaka men de två skriker åtminstone inte under tiden. Det värsta med bilen är inte vinandet av elmotorn utan den inbyggda musiktrudelutten som på alltför hög volym sätter sig på hjärnan och tränger ut allt annat. Lallalalalaaa, komsi komsi komsaa går jag runt och lallar för mig själv efter en stund. Tur att batteriet på bilen ska laddas mellan varven. Annars kanske jag skulle smyga dit och knipsa nån tråd …
Och jag försöker minnas om det var så när Dottern var liten också. Hon hade visserligen inget syskon att kivas med men det var en hel del kompisar på besök. Men allt det där skrikandet i leken minns jag inte. Kanske har jag förträngt och blivit gammal och grinig? Jag hoppas i alla fall att det blir slut på alla semestrar snart, så ungarna skjutsas tillbaka till förskolorna. Då blir det åtminstone tyst på dagarna.