En mås, ett hav och ett språng i tanken

Långt ovanför mig skriker en mås. Ljudet tar mig sekundsnabbt långt hemifrån och ställer mig på en strand. Bara fötter genom het sand. Rakt ut på vågig havsbotten. Svalkande vågor slår upp över vristerna och jag håller upp kjolen en bit.
Kruset på ytan, saltet i näsan och måsen som flyger lågt över ytan. Hav. Sommar och ledighet.
Och jag vadar mot en av klipporna intill, aktar de hala stenarna under ytan som är inklädda i mosslikt sjögräs. Tycker inte om att få det mellan tårna. Jag drar av både kjol och tröja över huvudet och kastar upp dem på klippan så långt det går. Baddräkten är välanvänd och ena axelbandet envisas med att halka ner. Vadar ut, rakt ut. Vattnet ger kallt motstånd och stegen blir längre och kraftigare och det går allt djupare. Tills jag kan häva mig ut över ytan. Flämtar till över kylan som omger mig ett ögonblick. Tills den blir en vana.
Simmar med stadiga tag rakt ut mot horisonten en kort stund. Det är himmel och hav i nästan samma färg och skarven är svår att skönja. Botten känns inte längre av och vattnet där neråt isar genom fötterna när jag sparkar ifrån och vänder.
Simmar långsamt tillbaka, tills jag återigen kan nå botten och det blir för snävt för simtag. Ligger raklång kvar en stund vid den varma vattenytan, med händerna mot botten och låter vågorna svepa mig fram och tillbaka. Sen ställer jag mig upp, går upp ur vattnet via stenarna utan ludd och upp på klippan. Lämnar våta fotspår på den släta solvärmda ytan. Där får vattnet droppa av och fötterna torka innan jag avsvalkad och lätt i sinnet drar på kläderna direkt över våt baddräkt och går genom sanden tillbaka …

… hem till min altan där måsen för länge sedan flugit vidare mot vår del av havet.

Trädgårdsinlägg igen, många såna nu.

Semestern är nära, bara ett nattpass ifrån mig. Jag behöver semester nu!
För att ha en trivsam start på den tog jag mig an att slitigt pass i trädgården igår. Rensade bort försommarens långgräsområden!
Jo, plötsligt händer det tänker förbipasserande. Här var det äntligen klippt.
Till en början rev jag upp delar av ogräsblomningen för hand. Hade tänkt spara de långa fina och stora blåklockorna som blommar med en sina klockor uppradade längs stjälken. Men det slutade med att jag plockade några buketter av dem och en del annat finblommande ogräs. (Det är trivsamt med vaser ute också!) Sen rev jag upp resten. Och till sist hotade jag igång gräsklipparen.
Det är nåt med mig och den där blå gräsklippningsmaskinen och har varit sen vi köpte den för nåt år sen. Jag har fel knyck och den står bara där och flinar, utan att gå igång. Så måste jag hämta Maken och han rycker en gång och det brummar det genast till. Men han var inte hemma. Jag hade bestämt mig för att det skulle klippas och ville inte vänta. Hade därför ett allvarligt snack med klipparen när jag dragit ut den. Ett snack som inbegrep löften om skroten och ersättning av ny. Då fick den fart vill jag lova!
Sen gick vi lös på både kort och långt gräs. Överallt. Nästan. Nu är det med mina mått prydligt, näst intill park. (Alla skulle inte hålla med om det omdömet.) Långgräset behövde också räfsas bort och nu är min trädgårdstunna fylld inför veckans tömning igen. Framförallt med grenar och rens från ett gediget röjningsarbete jag gjorde häromdan. I ett hörn där det höll på att bli urskog och där en omfångsrik Cypress försökte knuffa huset. Och en utväxt Forshytia ville kväva Pionen nedanför. Som faktiskt var där först! Jag gick lös med såg och sekatör och härjade omkring med långa grenar för att samla ihop dem i nåt slags enhet. Nu får huset vara ifred och Pionen får luft. Alla nöjda. (Framförallt kan jag med lätthet höra pappas röst och förnöjsamhet över lite prydlighet i denna så rufsiga trädgård. Han hade klippt allt detta för länge sen.)
Min trädgård är i regel rikligast i sin blomning på försommaren. Det kommer sig av att vi var i grannlandet hela juli förr om åren. Brydde mig inte om att ha nåt som blommade då och som jag skulle missa varje år. Det där är gammalt nu, vi gör inte så längre. Och jag håller sakta men säkert på att få till en blomning för hela sommaren runtom i trädgården. Utökar med nya växter varje år.
Nu sitter jag ute och avnjuter min möda i min sköna korgstol. Njuter av det som är sommarskönt idag innan molnen täpper till igen och samlar sig till regn för morgondagen. Och innan jag åker och klarar av det där sista nattpasset.Lite bildbevis!PS: Sniglarna/trädgårdsmästaren här 0/1 – för tillfället har jag dem under kontroll.

Tja, gilla läget eller?

Precis när man trodde att det inte skulle regna mer så regnar det lite till! Juli är en blöt och kall historia så här långt. Himlen varierar från fyra grå nyanser, till lite svagt blått med sol i kanske några minuter, innan det där grå täpper till igen. Jo, jag gillar visserligen grått men kanske inte nödvändigtvis så här vått. Hoppas åtminstone att det reparerar alla vattendepåer som redan hotats med krisläge fast sommaren knappt börjat. Nån vidare värme blir det inte heller. Knappt femton känns lite för svalt för att vara juli. Nog kunde det få vara nån dags uppehåll och kanske tjugo grader i alla fall? Men väderappen påstod att det här kunde vara ett faktum resten av veckan och en tid framöver. Tja, gilla läget? Slipper i alla fall svettas men kan inte säga att jag är överförtjust.

När jag trodde det skulle bli semester så blev det inte semester. Istället behöver jag ta mig an en extranatt på fredag av alla dagar. Jag hade semesterrus inställt på torsdagsmorgonen men får nu flytta fram det eventet till lördagsmorgonen. Tja, gilla läget. Blir lite extra lön då.

Fast värre blev det för Maken. Han hade i vanlig ordning tänkt sig fyra veckors semester. Det kom ett virus i vägen för fabrikens årliga stoppvecka. Därmed landade den veckan istället på hans sista semestervecka som då raskt blev omvandlad till jobbvecka med stopp och massa övertid. Det blir alltså bara tre semesterveckor för hans del i sommar. Riktigt trist. Men tja, gilla läget. Om det är det värsta personliga som händer i denna pandemi får man vara lycklig, som han själv uttrycker det.

Det blir garanterat hemester i år! Som så många gånger förr. Vi gillar det. Att bara kunna ta varje dag som den kommer är otroligt vilsamt och förnöjsamt. En trivsam morgonstund med kaffe på valfri plats. Strosa i trädgården, pyssla, läsa, sticka, se nån film eller serie. Bara vara. Ta en åktur. Titta på himlen för att avgöra vilken bil vi åker, tak eller utan tak. Kanske göra en roadtripp nånstans bara över dan. Käka glass, äta nåt gott ute. Tja, gilla läget? Absolut, det är den bästa sortens semester för min del.

Jag önskar att fler kunde hålla sig mest hemma i sommar. Ändå tycks det vara ett flertal folk som planerar att åka utomlands, trots en pandemi som inte vill ge sig och som verkar öka igen på en del ställen i världen. Är det verkligen så nödvändigt och viktigt att resa att man trotsar konsekvenserna som kan bli av den semestern? Det kommer fler år. Nu behöver vi … tja, gilla läget och hålla oss hemma och undvika att sprida mer smitta än vi redan gör.

Så innerligt trött jag är på sniglar! Dom är överallt och käkar på växtligheten i min trägård. Alla slags jävla sniglar. Långa, tjocka, spanska, leopard, små med hus, små utan hus, stora med hus. Överallt. Förr gick jag trädgårdsrundor för att titta på blommorna. Nu går jag med spaden och letar sniglar. Som en skum typ som smyger runt och glor i backen och har stora spaden med överallt. Eller hink och skopa för att samla in snäckorna och kunna förvisa dem ut ur trädgården. Jag strösslar också blåa korn efter regnet och hoppas de ska ätas upp under natten och på så sätt minska antalet glupska krypande kräk. Tja, gilla läget? Aldrig! Det är krig!

Måndagsmorgon och allt är lite segt

Så där som det ofta beskrivs i romaner att folk vaknar, med ett ryck. Måste vara jobbigt att vakna så. Kanske. Nåja, jag vaknade nog bara, försökte använda tänket och fatta nåt. Vad är klockan, vad är det för dag, behöver jag gå upp och lite såna elementära funderingar. Jo, klockan var halv sju och måndag morgon och Maken hade gått till jobbet. Själv behövde jag inte upp än, eftersom jag inte börjar jobbet förrän klockan fyra i eftermiddag. Men jag gick upp ändå, sömnen var slut.
Jag hittade två NattKatter på altanen som båda ville komma in och ha lite omsorg. Säkert för minst tredje eller fjärde gången denna morgon eftersom Maken varit igång ett tag också och klarat av den första frukosten och goset därtill.
Medan kaffevattnet kokade konstaterade jag att hösten är här. Det måste vara den som vill hälsa. Kallt i luften och blåsigt. Rejält blåsigt. Ett lössläppt draperi stod rakt ut i vinden och solen hade inte stor chans att värma upp eftersom nya moln klev i vägen hela tiden.
Jag tog största muggen, det kan behövas en måndag morgon som den här när allt känns lite dimmigt och trött. I soffan får jag sällskap av den gula Katten. Han har ett sätt att skruva ner sig tätt intill, för att inte lämna minsta luftspalt mellan oss.
Stickningen i handen, kaffe i muggen, katten bredvid och favoritträdgårdsprogrammet att vakna långsamt till. Så ja.
Men så ser jag hur vinden utanför hänger i den långt utfällda markisen. Den måste jag verkligen genast ut och ta hand om, innan blåsten gör mig olycklig. Jag fladdrar iväg i morgonrocken och foppatofflorna med den Gula Katten efter. Han går dit jag går men med egna rundturer i närheten. Medan jag går raka vägen till markisen hoppar han upp på altanräcket i ett raskt språng över rabatten nedanför. Sen virvlar han omkring i långgräset runt päronträdet medan jag vevar in.
När markisen är räddad hittar jag ett gäng nya utslagna luktärter. Går tillbaka till altanen och hämtar saxen med katten i hälarna. Han tvärvänder lika raskt som mig och far iväg i en lång loop runt lönnen och mig och luktärten och ja. Som om svansen jagade honom. Jag knipsar saligt doftande pärlor. Luktärter ska klippas av med en bra sax, inte brytas. De är för sega för sån hantering. Varvar alla ställen som man vittjar fällor och får ett knippe i handen. Med den där katten efter i sitt eget rus över blåsten och friheten och att jag är med honom ute (istället för tvärtom).
Sen går vi in igen båda två. Möter den där FarbrorKatten som nu ätit klart och tänker gå sin stillsamma runda. Han har förakt ovan morrhåren när han ser oss. Liksom fnyser och går sin väg. Ser honom nästa gång när han känner sig hungrig igen eller glömt att han nyss ätit. Har hört att han vittjar egna fällor på sina rundor … grannkatternas tillgängliga skålar alltså. Hmm.
Vi andra två letar upp trevliga små vaser till luktärterna, innan vi återgår till vårt soffläge igen.
Kaffe i muggen, mjukaste Katten tätt intill, doftande blommor i vasen och stickningen. Och ja, trädgård på teve. Så där ja. Nu kan jag vakna i lugn och ro. Och tänka på lördag morgon … när jag kommer från jobbet och har semester. Fast det är en lång liten vecka tills dess.

Bildextra

Den senaste tröjan blev färdig den också. Tog lite längre tid än vanligt eftersom försommaren distraherat och jag har varit mest utomhus och grejat. Och så är jag mitt uppe i ett skrivprojekt också. Så stickningen har kommit lite på sidan av liksom. Men nu är den klar att använda. Lite tunnare än mina andra ulltröjor och himla fin. Redan en favorit.

Så började luktärtorna äntligen blomma och jag klippte genast av alla utslagna blommor. Lukterärter blommar allt mer ju mer man plockar in. Och jag har mängder med plantor efter att ha stått massor av frön i våras. De kommer att blomma resten av sommaren!

Gamla bilens gamla takräcke är verkligen en alldeles utmärkt spaljé för en klättrande Klematis. Somersnow heter denna och har hittills varit alltför blygsam för sin art, trots att den är till åren kommen. I år har jag ägnat den lite extra omsorg med större utrymme för rötterna och gödsel och lite sällskap i form av diverse andra växter runtom och den tycks vara nöjd, har fått fart och drar iväg lite. Känns fylligare och tätare. Hoppas det fortsätter så!

Hittade så fina otroligt fina kökshanddukar! Det fanns mängder med motiv och jag hade lätt kunnat förköpa mig men det blev ändå dessa tre. Muminmamman med sin handväska är alltid given och den arga Lilla My är svår att stå emot. Stinky har en särskild plats hos oss. En gång en liten tös som såg en bild på denna filur utbrast spontant att den föreställde Maken! Jo han är långhårig och skäggig visserligen men kanske inte fullt så långhårig ändå. 🙂

Susanna hette hon en gång i tiden vill jag minnas. Hur som helst är hon med mig ännu. Jag fick henne, kanske av Moster, osäker på just det. I alla fall var det för att Mamma släpat hem en liten bebisbror. Om honom tyckte jag inte (det gick fort över) och han tog upp alltför mycket av Mammas uppmärksamhet. Men så fick jag finurligt nog en egen Susannabebis och efter det var det rätt okej att Mamma hade Lillebror. Jag skötte min bebis och hon sin, frid och fröjd. Nu sitter dockan i denna hylla lika glad som förr. I helt fel kläder visserligen. Hennes egna har kommit bort i tiden, jag minns inte ens vad hon hade. Men naken kan hon inte vara heller. Så för nu har hon nån gammal bebiströja som klänning och vakar över sovrummet. Kanske därför jag sover så bra.

Ros av okänd art pryder en av mina portaler för rosor. Den skulle ha varit en Polstjärnan-ros enligt etiketten på krukan men nån har märkt fel eller nån har haft kul med att byta etiketter på grejer i platskolan. För röd blev den, inte vit. Med långa fina nypon när rosen blommat klart. I år bjöd den på många fina röda rosor under några få dagar. Sen har den gjort sitt. Fint så länge det varar ändå.

Färdigfirat och nytt att fira

Gårdagens pärl-bröllopsdag firade jag mestadels alldeles för mig själv. Maken var på jobbet. Jag såsade på i trädgården och med lite av varje inne. Bjöd mig själv på en lättare lunch med en god jordgubbsdesert.
Vi åkte till stan sen, när Maken slutat jobbet. För att få lite mat som någon annan lagat.
Det var kö utanför restaurangen när vi kom. Innan öppning. Det brukar i regel vara det och vi hade en backupplan, men eftersom det var bara fem minuters väntan ställde vi oss ändå där.
Fick ett bra bord ganska snabbt och eftersom vi varit där förr valde vi snabbt vad vi ville äta och var också bland de första som fick in maten. Det var tur.
Detta ett populärt ställe att ta med sig barnen på. Inredningen är lite knasig med ett slags cowboytema. Lite ruff, ska se ut som en saloon från nån westernfilm. Udda möbler, grova sådana. Diverse galen dekor och med en massa grejer hängade i taket. Bland annat julpynt året om. Och man får jordnötter att sitta och skala medan man väntar. Dessa hävs ut direkt på de grova borden och skalen sopas ner på golvet. Personalen är klädda i cowboyhatt och övrig sådan klädsel. Tjejerna i nån slags cancan klänningar. Maten serveras på stora brickor eller uppläggningsfat med en massa små pytsar med olika tillbehör. Gott är det.
Nåja, barnfamiljer var det också gott om. Givetvis ska man ta med sig barnen på restaurang, det säger jag inget om. Vi besökte också ofta det här stället under Dotterns uppväxt. Men man kanske borde låta bli att ta med de allra minsta, eller åtminstone lära dem hur man gör. Att man sitter vid sitt bord och att man inte skriker och härjar. Så att andra gäster kan få njuta av sin mat och eget sällskap. Nu kändes det som att vi käkade på något lekland.
Det bars omkring på barn som skulle kolla på grejerna i taket. Nån lekte tittut med sin unge som skrattskrek sig igenom min måltid. Det sprangs omkring och skreks och härjades mest hela tiden och till viss del initierat av föräldrarna galet nog.
Det finns många knep för att få barn att sitta stilla och hyfsat lugna vid sådana tillfällen. Ta med nån grej! Nåt de inte sett förr eller papper och penna och rita tillsammans eller ge dem åtminstone nåt att titta på i mobilen. Sen när maten kommer in brukar det ändå bli lugnt. Om inte föräldrarna också är stressade och rädda att ungarna ska bete sig tokigt. Det är rena grogrunden för att ungarna ska betet sig tokigt. Men den där familjen var helt oförberedd och verkade inte ha nån som helst tanke på att andra gäster inte ville vare sig höra eller se dem leka på restaurangen. Och jag fick lust att gå fram och väsa ilsket. Eller peka tydligt på den exemplariska familj som satt längre bort med lugna stillasittande barn och hade trevligt. Men jag stressade mig tillslut genom maten så vi kunde komma därifrån. Nåt direkt njutbart läge infann sig inte.

Men ändå, vad gjorde väl det … för vi hade fått nåt nytt att fira alldeles före!

Innan vi hann så långt som till restaurangen ringde nämligen Dottern. Jag hörde redan på inandningen vad hon tänkte skrika i mitt öra.
Precis den meningen kom en knapp sekund senare. ”JAG KOM IN!” Glädjen i det skriket kom sig av att beskedet vi inväntat med spänning äntligen fanns. Hon hade kommit in på utbildningen!
Dottern tänker byta bana. Fotograflivet innebär alltför mycket resande och alltför mycket jagande efter kunder. Nu har hon jobbat med blomster i ett år för att pausa och fundera. Kom tillbaka till ett yrke som lockat redan när hon gick sin första fotografutbildning för några år sedan.
Jag åkte med henne på ett öppethusbesök på skolan tidigt i vårvintras och sen gjorde hon sin ansökan med arbetsprover och övrigt under våren. Endast fjorton stycken tas in och Dottern blev alltså en av dem!
Nu ska hon lära sig 3D-animering och förhoppningsvis bli speldesiger om ett par år. Den branschen bara växer och det finns stora chanser till en bra anställning. Praktiken görs på nåt av de svenska bolag som finns inom spelutveckling och de brukar tydligen snappa åt sig eleverna redan då. Skolan hade en hög procent elever som fått anställning direkt efter sin utbildning berättade man på det öppna huset.
Fotografkunskaperna kommer att vara till nytta även på detta område såklart.
Det blir till att tågpendla eftersom skolan ligger ungefär en och en halvtimme härifrån, men det kommer säkert att gå bra.

Två leende föräldrar mottog detta skrik. Det är en välsignelse i livet när ens barn är lyckliga.