Termometern påstår att det är över tjugosju grader utanför det rum jag befinner mig i och snudd på tjugofem i rummet. Det har hotats med trettio grader sommar idag. Minst. För mig är den typen av temperaturer mer ett hot än ett löfte.
Dessutom jobbar jag hela dygnet.
När jag är hemma håller jag mörkläggningsrullgardinerna på solsidan nerdragna och markisen utvevad på sitt yttersta. Alla dörrar stängda för att inte släppa in nån värme.
Jag hasar omkring i så lite sysslor som möjligt. Passar på att få nåt gjort under morgontimmarna medan det ännu är skapligt drägligt och resten får allt vänta till kvällen eller rent av en annan dag.
Så länge det finns svalka i skuggan stannar jag ute, men när den inte längre kan kännas behaglig går jag in till mörkret och det skapat svala och ända ner i källaren om nödvändigt. Visar mig inte igen förrän till kvällen. Typ vampyr liksom. Fast utan den där drycken …
Nåja, på jobbet är det lite liknande beteende. Förutom sysselsättningsgraden givetvis. jobbar man så jobbar man. Men inomhuslivet kan påverkas. Markiserna, som tack och lov finns för alla fönster i solen, är ute till max och persiennerna fällda innanför. Dörren stängd. Fläkten på. Ja, jag vet. Fläktar är inte det rekommenderade alternativet i pandemier som denna, men här är bara två friska typer så jag tar mig friheten.
Eftersom ingen av oss två är speciellt lämpade för värmen (av olika orsaker) hålls vi inne i detta hyfsat svala och går inte ut förrän framåt kvällen möjligen. När det svalkat av ett uns. Då kan vi kanske strosa iväg på en liten promenad eller sitta ute på terassen ett tag.
Natten orkar jag inte ens tänka på. Hemmakällaren är gudomlig att sova i så här års. Jobbsängen inte så mycket. Den är placerad i ett väldigt litet rum och där är det varmt alltså. Trots att ett litet fönster kan hållas öppet hela natten om man så vill. Puh alltså. jag längtar efter en ledig morgondag.