Apropå det där hörnet …

Det måste nästan ses i bild för att man ska kunna ta in hur rejält med rosor det faktiskt är. Dignande överflöd!
Detta är grannens vy. Jag skulle inte ha nåt emot att se det själv hela tiden. Våra tomter ligger tätt intill, deras garageuppfart gränsar vår trädgård. Liksom nästa garageuppfart gränsar deras … ja, du fattar. På den här gatan byggdes på sextiotalet exakt likadana hus. Alla placerade på i princip samma sätt, med garage och uppfart i gräns med en grannes trädgård. De placerades inte i en rät linje längs gatan utan lite lätt förskjutet för varje hus. Vårt är gatans första och ligger längst ner. Vi har alltså den minsta remsan trädgård framför huset och den största bakom.

Det blommar frikostigt i detta hörn varje år när rosorna slår ut. Utan att jag anstränger mig ett dugg. Ingen gödsel, ingen beskärning och ingen bevattning och trots rönnen i mitten. Både rosa och vita, fast det ser sannerligen ut som att de rosa håller på att ta över.

Här står jag på trottoaren precis vid hörnet av vår trädgård. Den höga cypressen i andra ändan är vid vår garageuppfart och den har snudd på slukat brevlådan. Trottoaren löper längs med hela tomten och jag har under åren försökt plantera växter av olika slag precis i kanten. Så att det skulle välla ut sådär blommande som den lila innan rosorna. Men det lyckas dåligt, jord och vatten rinner bort och det slutar med klen misär för de stackars växterna. Det är bara dessa rosor som frodas och när grannen kör upp på sin uppfart så här års möts de av allt detta!

Rönnen är planterad av husets tidigare och första ägare. Han byggde huset själv och bodde här med sin familj tills alla barnen var ute och han och frun började bli till åren. Då tog vi över. Jag minns att trädgården på den här sidan då mest bestod av en tom gräsmatta, en lång rabatt vid det dåvarande staketet längs grannens garageuppfart, ett litet äppelträd mitt på nånstans (det dog) och så rönnen i hörnet. Jag minns inte hur stor just rönnen var när vi tog över men förmodligen en bråkdel av nuvarande storlek. Det fanns säkert redigt med tomhet runtomkring eftersom pappa och jag tyckte att rosorna skulle ner där. Vi måste hela tiden hålla efter trädet en aning så att inga grenar hänger uti gatan eller mot grannen. Det är visserligen en snäll och bra granne som aldrig skulle klaga. Men vi håller koll på trädet i alla fall. Rosenbuskarna däremot, de borde hävas in mot trädgården en bit med nåt slags stöd. De fick fritt fall när vi för länge sen plockade ner det murkna staketet och valde att inte ersätta det. Men det är kanske dags att tänka ut nåt. Det funderar jag över varje år när jag står där med sekatören och hämtar blommande kvistar för att få avnjuta rosorna på nära håll.

Nånstans där bakom allt detta håller jag till. Det syns inte mycket av trädgården genom det här täta buskaget. Och det gillar jag, folk som passerar kan titta på rosorna och jag kan vara ifred där bakom.

Och det här är vad jag får se själv från min sida av hörnet. En gigantisk rönn. Med en liten rönnbebis vid fötterna och en pytteliten gran som jag satt in i hopp om ännu med skymmande vegetation. Men tyvärr är det knappt en enda ros som blommar häråt.
Jag har medvetet låtit det bli vildvuxet runtomkring, eftersom det är en del av trädgården jag aldrig vistas i. Det är alldeles för nära trottoaren och gatan och ja, grannens uppfart. Tydligen är det precis sån vildvuxen miljö som rosorna gillar, eftersom de nu med allt fler uppstickare drar sig häråt. De syns inte på bilden men jag vet att de är där och låter det bara vara så. Kanske en dag, att det blommar lika hängivet på insidan som på utsidan?

Lätt att bli poetisk

När man kommer ut i en försommarmorgon som den här. Ljum vind och surr från humlor och trivsamt fågelkvitter.
Jag gillar att ha en rufsig, vildvuxen och lummig trädgård. Här finns inga raka kanter och välklippta eller ens välskötta gräsmattor. Det är mjuka former, mest mossa mellan grässtråna, även ogräs är välkommet eftersom det också kan vara vackert.
Jag kommer ut med mitt morgonkaffe i en rejäl mugg och slår mig ner mitt i allt det där. Njuter av skuggspelet mot paviljongtyget, rasslet av björkens löv och allt det där gröna som ännu kan kallas skirt. Det här är lätt sommarens bästa tid. Därför måste jag mana mig till att verkligen njuta av den från smått till stort. Att bara gå och vänta på semestern som faktiskt ännu är hela fem veckor i framtiden gör att jag missar den bästa tiden med att längta. Att gå med blicken höjd för att leta efter en kommande vecka långt där framme och därmed totalt missa det som pågår mitt för mina ögon. Nej så vill jag inte ha det!
Inte nu, när det är Syrener som blommar i stora tunga klasar, fortfarande en del fina Tulpaner. Och de lila Alliumen har slagit ut och börjar spreta sina små spröt till en boll. Massor av annat är på väg i blom. Och det är försommardoft i minsta vrå, även vrån utan blommor. För där är det gräs, björklöv och mossa som doftar. Eller den där ljumma luften som finns redan från tidig morgon till sen kväll. Som gör att man bara vill vara ute, bara sätta sig i någon trivsam del av trädgården och bara vara. Allt det där liksom.

Jag borde kanske ändå ta itu med delar av ogräset. Det där som växer längs rabattkanter och vid trallen och sånt. Köra runt med trimmer på ställen som gräsklipparen är för klumpig för. Men så blommar ännu dessa blå. Min favoritblomma. Förgätmigejen är riklig i år. Finns intrasslad i mängder av högt gräs på ställen där jag inte förmått mig klippa ner den. Bildar öar av vilt växande snår som jag trampat upp stigar mellan. Nästan som stigen ner till barndomens utedass. Jag brukar köra ner allt med gräsklipparen så småningom, men inte riktigt än vill jag! När de har så mycket mer att ge.

Och så blommar plötsligt rosorna i trädgårdshörnet mot gatan. Det vackraste jag har visar bara upp sig för passerande på gatan och grannarna som kör upp bilen intill detta rosenbuskage. Jag vet hur vi tänkte. Pappa och jag, när vi tagit hem av den finska vita rosen i en kruka och satte den just där i det då tomma hörnet, vid stammen av en liten rönn. Omgärdat av ett staket. Att den skulle fylla ut och bli fin och inte vara i vägen på nåt sätt. Eftersom vi visste hur gärna den buskagade sig och höll på därborta vid stugan. Inte tänkte vi oss då att rönnen skulle växa sig så stor, att staketet skulle murkna och plockas bort, att rosen bara trivdes på fel sida om rönnen och helst inte ville sprida sig inåt trädgården alls, utan bara ville bort. Det är ett stort och helt fantastiskt rosenbuskage nu och tänk om den ändå vände sig åt mitt håll! Alla dessa vita rosor och så en egenhändigt och lite trotsigt skapad rosa ros, mitt ibland dem. Jag har ingen aning om hur det gått till. Men så är det, rosa och vita rosor är det nu. Ymnigt är ett passande ord. Så jag kliver över ner på grannens sida, ner på trottoaren med saxen. Klipper av och bär hem. Fyller flaskor, vaser och krukor. För att ha dem lite runtomkring mig denna korta blomningstid. Till min glädje har en del uppstickare äntligen börjat ta sig an utrymmet framför rönnen också. Där går jag varsamt fram med gräsklippningen. Välkommen, välkommen in i trädgården kära rosor. Det var på tiden. Men än så länge får jag allt nöja mig med vaserna.

Ja, nog är det lätt att bli poetisk och detaljseende, omgiven av allt detta, när dagen är i uppstarten och det ännu går att glömma allt som den bör innehålla. En stund till, bara en liten stund till.