Jag ser lika häpet på de där siffrorna varje gång. Hur är det möjligt att det redan gått trettio år! Det är en evighet, men känns verkligen inte som en sån. Är vi inte lika unga och pigga nu som vi var då!
Och så passerar jag en spegel och stannar till och glor på kärringen däri. Var kom hon ifrån? Vem släppte in henne? Trettio år sätter tydligen sådana spår.
Jag letar som en galning efter bröllopsbilderna. I det där ljusgrå sammetsalbumet med sin silkestofs. Det är helt borta! Däri sitter en trettio år yngre brud i sin fina hemsydda klänning med en hy som inte alls liknar den i spegeln. En blick som är lite klarare och ett leende som är lite …. njä … leendet känner jag igen.
Albumet är och förblir i gömsle. Jag som tänkte ta en bild av fotogafens bild. På den där brudbuketten jag bar. Den med all slags pastellfärgade Luktärter. Lite droppformad var den med en massa grönt som bas.
Jag hittar bara albumet jag gjorde själv. Med bilder från planeringen av bröllopet och förberedelserna och de där unga typerna som övar i kyrkan dan innan. Vem är dom? Jag minns lite svagt att det en gång var vi. Sen gick åren.
Prästen går före, pekar och visar, styr och ställer. Kyrkan är sval mot sommaren utanför. Brudnäbbarna ser förvirrade ut och en skeptisk mamma till en av dem sitter på första bänken och undrar hur i hela friden det ska gå. Flickebarnet kunde allt få för sig att brista ut i all slags spontanitet. Jo, det visste vi. Den andra näbben är betydligt allvarsammare, lugnare och tagen av uppdraget. De ska klara det med bravur såklart.
I albumet finns till och med en bild av brudparet kvällen innan, när vi redan gått och lagt oss i den utbäddade sängen i stugan. En god vän tog den. Där ligger vi och ser mäkta förväntansfulla ut. Jag minns inte längre om jag sov bra den natten.
När vi vaknade sken solen, det vet jag gladde mig. Men det blåste nästan stormvindar. Märkligt nog togs inga bilder den morgonen. Inte förrän vi står färdigklädda och färdigfriserade i min Mosters hus. Svägerskan, frisör till yrket på den tiden, fixade min uppsatta brudfrisyr som vi övat fram tidigare. Lilla brudnäbben i fin vit ryschig klänning håller min hand och ser beundrande på oss. Utbrister i ett spontant ”jösses vad vi är fina!” (fast givetvis med hembygdsspråket ”Jistas va vi e grann!”)
Och nog var vi granna. Det kan jag se på alla gamla bilder som visar dagen i sitt förlopp. Från fotograferingen till själva vigseln till kramarna utanför. En sån dag!
Buketten, den gick inte att torka. Men jag valde ut en bråkdel ur den som jag lade i press tillsammans med bandet som prydde den. Resten brände jag faktiskt i den öppna spisen i stugan. Ville inte att det skulle ligga och ruttna nånstans eller hamna på nåt sopberg.
Sen klistrade jag in mina pressade blommor på en egen sida i albumet. Med fotografens bild av bruden intill.
Efter trettio år har allt blomster antagit en brunaktig ton. Lite skräpigt, lite slitet men fortfarande kan man ana hur fin den var.
Jo, de där trettio åren sätter allt spår och har verkligen inneburit extra allt. Men mest bara bra på alla sätt.
Lite kuriosa kan tilläggas att delar av gästerna spekulerade i om bruden eventuellt, möjligen, kanske var gravid där i hemlighet bakom sin veckade kjol.
Jo, jag kan förstå funderingarna. Vi hade varit ihop i över tio år redan och plötsligt skulle till altaret. Och för en av bilderna som skulle tas på brudparet, på klippan vid havet där vi höll festen. När den nya Maken råkade placerade sin hand så den såg ut att ligga på min mage istället för nästan på höften där den faktiskt var. All veckad kjol ställde till det så att det såg mer spännande ut än det var. Det fanns ingen hemlighet under tyllen.
Dottern kom först två år senare och ingen gjorde egentligen anspråk på denna livmoder innan det.
Men det är en annan historia.
SILEO 