Det blir mycket trädgård just nu. Mycket behöver göras. Framförallt borde jag starta gräsklipparen och köra ner det långa gräset. I alla fall på en del ställen. Jag är ingen gräsmattefanatiker. Hade jag ork och råd skulle jag gräva bort den och anlägga grusgångar, rabatter, buskar och träd överallt istället. Vad ska man med en tom gräsmatta till?
Den här är gammal och oskött och full med mossa och vilda blommor som tagit sig friheter. Jag välkomnar dem alla, de får växa där de står efter nåt frö som virvlat in. Alltså klipper jag runt, låter det blomma, till nöje för både mig och pollinerarna. Kanske klipper jag ner det sen, när blommandet är slut. Då brukar det mest se skräpigt ut.
Förut hade vi ett hav av Prästkragar på framsidan av huset. Mot gatan till. Det som folk ser när de passerar. Det där havet är bara fint när det blommar. Innan ser det ut som långt och ovårdat gräs. Man kunde se folk både snegla och glo sig förbi denna ödetomt. Men jag lät dem hållas. För finns det något vackrare än ett hav av Prästkragar som vajar i vinden och en liten Dotter i sommarklänning mitt i? Med en allt större bukett i handen.
Men Dottern är vuxen sedan länge och Prästkragarna har med tiden gett upp. Finns bara någon enstaka liten tuva och dem sparar jag inte. Igår trimmade ner alltihop och snyggade upp runt buskar och planteringar. Nästan hela framsidan. En del av den lämnade jag. För där finns min barndoms Förgätmigej och Gullvivor.
Förgätmigejen är större än den som vanligtvis växer vilt här runtomkring. Den är också hämtad i kruka från barndomsstället där den fanns i stora fält. Längs stigen ner till dasset, stigen ner till bryggan och lite här och var runt huset. Pappa, som annars var betydligt mer gräsmattefanatiker än mig och ville ha det renklippt och snyggt. Inte ens han kunde förmå sig klippa ner de små blå. Kanske för att han också såg en dotter i sommarklänning med allt större bukett i handen?
I alla fall, så är de inplanterade därifrån i denna trädgård. Den är så otroligt fin och söt var den står, Förgätmigejen. Varje år låter jag de utblommade blå sprida sina lätta små frön med vinden för att bli glatt överraskad nästa vår, över alla ställen de hittas på.
Nu är i alla fall framsidan relativt snygg och bebodd. Jag fick till och med Maken ut med skrapan för att få loss ogräset i skarven mellan stenblocken som håller upp tomten och trottoaren. Plötsligt såg allt betydligt bättre ut igen.
Idag är det Morsdag och jag tänker inte röra högen med buskskräp som jag inte hann med igår och jag tänker inte heller starta gräsklipparen just idag. Jag tänker sitta under min korkek (läs parasollet, markisen eller paviljontaket) och bara njuta av att dagen är lagom varm och skön. Och lite jordgubbar på det.
Månad: maj 2020
Social distans
Jag är en rejält introvert person. Därmed trivs jag utmärkt i mitt eget sällskap under ganska långa stunder och har inga problem att underhålla mig själv och blir sällan rastlös eller saknar sällskap. För det mesta lugnt nöjd bara och drivs heller aldrig av något sökande efter stora upplevelser eller utmaningar. Dem hittar jag i en massa smått istället. Pyssel med blommor, en stund i skogen, med stickningen eller nåt annat kreativt, med en bok, en film eller ett teveprogram. Jag gillar att ha det tyst och lugnt omkring mig. Ska jag göra nåt väljer jag i regel jämt att göra det själv. I såna sammanhang som andra ringer en vän. Ska jag umgås väljer jag hellre umgänge med bara en person eller några få, och dessa ska vara av familjär karaktär och som jag slipper kallprata med.
Min absolut sämsta gren är kallprat bland folk jag känner dåligt. Då har jag inget att säga utan blir tyst och iaktagande och tolkas som blyg och försiktig eller sur och tråkig. Eller stöddig och överlägsen som inte nedlåter mig liksom. Har hört alla varianter. Fast det bara handlar om en slags överväldigande, en ansträngning som nästan blir en låsning. Att lättsamt pladdra om ingenting och ändå vara inbjudande social. Den konsten lär jag mig aldrig. Mina ord vägs oftast omkring i olika formuleringar innan de kommer ut som prat. Det funkar i små sammanhang och blir svårare i stora sammanhang där man också behöver ta plats och häva ur sig om man alls ska höras i mängden. I mängden tystnar jag lätt, även om det fanns saker jag kunde tillägga.
Fikarum fyllda av gapskratt och högljutt prat undviker jag helst. Att utsätta mig för arrangerade grejer i stil med stora fester eller after work på krogen med folk jag inte känner är snudd på tortyr. Konserter blir övermäktiga efter femte låten och skrän och stoj från glada människor blir snabbt ansträngande. Jag vill bara hem. Till tystnaden i självheten.
Det här ytliga kramandet som uppstått i stället för en handskakning är ibland rent av rysansvärt för en sån som mig. Jag kramar gärna en god vän eller så ibland, men det är inte alldeles nödvändigt alltid det heller. Min cirkel av integritet är rätt stor och det där med kramar blir ibland mer kvävande än välgörande för mig. Faktiskt. Jag är lite som den där blomman som viker ihop sig vid beröring och backar lite. I alla fall med folk jag bara känner lite.
Människor av tydligare extrovert karaktär tycker oftast att såna som jag borde skärpa till oss och växa upp. Vi måste anpassa oss till den extroverta normen och lära oss detta sociala spel. Hänga på och prata och bjuda på oss själva. Det ska väl inte vara så svårt. Men svårt är vad det är. Det går liksom inte. Det blir bara obekvämt och skavigt. Som yngre kände jag mig fel och dålig. Som aldrig lärde mig eller fick till det där lättsamma kallpratet och kunde bjuda på mig själv så där enkelt och lätt.
Jag har inget fel på självförtroendet eller problem att i olika sammanhang hänga med främlingar en stund om syftet är uppenbart som i jobbsammanhang eller liknande. Men jag tystnar av obevämlighet om det blir alltför uppsluppet med ett outtalat krav på deltagande och självbjudning. För min del finns ingen längtan efter festligheter på lokal eller hänga på andra stora sociala sammanhang. Jag trivs bäst och mår bäst och kommer bäst till rätta i små sällskap. Mitt behov av sociala kontakter är minimal egentligen i jämförelse med andra. Familjen räcker gott och väl och långt och länge. Därtill en liten samling goda vänner. Kretsen är inte speciellt stor men jag behöver inte fler.
Numera har jag bejakat mitt introverta sinnelag och gör det som krävs av mig emellanåt men ser nogsamt till att få paus och vila i sinnet efteråt. När jag fått en social överdos. För det är lätt hänt.
Då måste jag landa i självheten för att släta ut hjärnan lite och andas fritt igen.
Dessa tiders social-distans-krav inte påverkar mig speciellt negativt. Tack vare min introverta själ. När jag hör andra mer extroverta personer prata om hur tomt allt blivit eller hur ledsamt det är att inte kunna leva som vanligt med umgänge hemma eller hos andra, gå på stan, krogen, resa. Allt det där vanliga livliga. Så känner jag inte igen mig. Jag är bara nöjd över att kunna få vistas hemma, i trädgården och med Maken och ibland Dottern med sin familj. I lugn och ro liksom. Utan krav på nåt annat. Jag behöver inte så mycket för den där nöjdheten liksom. Det här med social distans drabbar mig inte.
Maken tillhör de där mer extroverta och han har stort umgängeskrets jämfört med mig. Ofta åker han på nåt eget och jag sitter hemma vid korkeken. Båda nöjda. Med åren har det blivit en större bekvämlighet i våra olikheter på den sociala fronten och vi jämkar så gott det går. Han lider helt klart mer än mig av minskad social kontakt just nu. Ändå har han också slagit sig till ro mer än jag trodde. Följer kanske mitt tempo?
Den dag vi kan komma ur det här virusläget tror jag att mitt sinne kommer att vara oförändrat, rent socialt alltså. Visst funderar jag också på detta virus och dess framfart. Självklart. Men psykiskt påverkas jag inte negativt av att leva efter restriktionerna. Förutom att det tar ifrån mig möjligheten att åka och träffa familjen neröver. Det är inte kul.
Vad som hänt i övrigt med människor omkring mig kommer såklart att påverka. Absolut. Jag hoppas lika mycket som andra att viruset ger sig snart och inte drabbar de mina eller nån annan på nåt hemskt vis.
Men just den sociala distansieringen är ingen anledning till deppighet hos en introvert tant som jag. När det finns trädgård, stickning, bra serier, böcker, skrivmöjligheter … då är jag hur lättroad som helst, som vanligt.
Ordrikt
Snart är en vecka redan slut igen. Den har innehållit en varierande mängd ord! (Och inte ett enda av dem har nåt med det där C-ordet som regerar jorden just nu att göra.) Kolla bara.
Textredigering: Nåt en sån nivå i skrivandet. Nu ska orden vrängas, bytas, raderas, blandas om, rättas till, snyggas upp och allt det där som gör att en text lyfter och växer och mognar. Jodå. Det kanske kan bli nåt.
Pallkrage: Konstigt ord egentligen. Nåja, Dottern bär hem såna till oss, eftersom hennes balkong inte rymmer annat än krukplanteringar. I dessa ska hon odla grönsaker. Alltså tycks barndomshemmets trädgård, där otaliga lekstunder tillbringats, ha blivit en slags kolonilott för henne. En gedigen blandning grönsaksfrön ska ner i jorden i helgen. Däremellan planerar hon också för tillskott i mina rabatter. Inte mig emot.
Introduktion: På jobbet behövs vikarier ibland. Då måste hen få en vettig introduktion innan hen kan jobba själv. Den här veckan har jag haft en ny sådan med mig på mina vanliga jobbpass. Det är rätt så speciellt. Någon ska hänga över min axel och se hur jag gör, sen ska jag hänga över denna någons axel och se om hen kan, om allt går på rätt sätt och om det kan bli bra i slutändan. Allt vanligt görande ska det sättas ord på för att bli vettiga förklaringar och lärdomar för en ny och ovan. Det blir bra, och jag tycker det är roligt men det är också krävande. Lite trött i mössan blir jag allt. Men det bästa är att rätt Hen har hamnat på rätt plats!
Prismor: En god vän hade sparat en skatt till mig igen. Efter att ha städat ur efter en släkting som inte längre behöver några saker, kom två plastlådor med rejäl tyngd hem till mig. De innehöll en ansenlig mängd prismor. Kristallprismor. Ihopfogade på långa led och långa droppar med vass spets. Antagligen har dessa prismor legat väldigt länge i sina lådor. De var rejält smutsiga. Men jag har putsat dem kristallklara och räknat. Det är en kristallkrona! Utan själva kronan liksom. Nu ligger de nyputsade och blanka i en ny låda, varsamt packade med mjukheter mellan. Tills en dag, när kreativiteten sätter in och bygger en ny krona av dem. Jag har allt en plan.
Ros: Jag lovade mig själv att inte köpa mer rosor till denna trädgård eftersom den inte tycks gilla dem. Alla försök har hittills misslyckats stort. Ändå kom jag hem med en klätterros häromdan. Undrade själv var nånstans det gick fel och om jag verkligen inte hade hört vad jag sa? Likväl stod jag där med ny ros och en säck rosjord. I en nyfixad låda i en befintlig rabatt blev den nergrävd och jag har gett den alla förutsättningar för att klä min altan i rosor. Funkar det inte den här gången heller ska jag aldrig mer se åt en endaste liten ros så länge jag lever.
Mördare: Snigeln alltså. Det måste vara den varma bristen på vinter men det är förbaskat mycket lömska krypare ute i trädgården om kvällarna. Dom där eländena drar runt och käkar som om de var helt utsvultna. I själva verket är det nog jag som är mördaren i sammanhanget … för hugg … med spaden och så finns de inte mer. Men det kommer nya och jag gör en tur med spaden så gott som varje kväll och en sväng på morgonen därtill. Det är inte kul, men vill man ha nån trädgård så är det nödvändigt. Dom ska dö.
Videomöte: Ja, på grund av det där som jag inte tänkte orda om alls umgås inte folk längre. Inga möten pågår ansikte mot ansikte heller. Men jag hade ett jobbmöte med två ansikten på skärmen i början av veckan. Att skärmmötas är lite svårare, för man tappar lite känslan för när någon tänker prata och blir lätt mitt i pratet på någon annan. Men det är nog bara att öva och hitta vanan i detta också. Det gick hur bra som helst egentligen, över förväntan faktiskt. I morgon ska vi ha tjejträff vid varsin skärm. Det kan bli vilda västern! Vi pratar i mun på varandra även i samma rum en gång i månaden. Nu har vi inte setts på evigheter och har skralt med umgänge av förklarliga skäl och så denna nya mötesform därtill. Gissar att detta blir en storm av prat. Bäst att ladda med ett redigt glas vin och tålamod 🙂
Jaja, nu ordar jag inte mer över den här veckan.
Hotell: Små sådana för trädgårdens livgivare. Det har jag byggt. Först spikade jag ihop en låda av diverse gammalt sparat material. Typ en plankbit och en gammal golvlist som jag sågade i lagom långa rambitar. Därefter en upphängningsanordning på baksidan och så själva hotellet. Ett arrangemang av kottar, torrt gräs i trassel, blomsterkapslar från förr, träbitar, mossa, pinnar. Tja diverse naturligt gods från närområdet. Instoppat och fastsatt, med lagom mellanrum för Pollinerare att ta sig in i och kanske trivas i. Spikade upp den på en yttervägg i närheten av en rabatt som jag dessutom planterat nya växter som gillas extra mycket av hotellgästerna. Det kan dröja innan de flyttar in, men ett antal spekulanter har redan surrat omkring och kollat in mina byggen. Vi får väl se hur det blir.
Sakta men säkert
Verkar det ändå smyga in lite vår. Det är aningen varmare idag än i går och om gårdagen kunde man säga samma sak och så vidare.
Alltså är min altan städad och renspolad och iordninggjord. Jag varvade mellan skurarna i måndags. Ute i trädgården och räfsade och rensade vid uppehåll. På altanen och städade vid nästa skur.
Sen åkte vi och köpte nya mattor eftersom de som vinterförvarats såg rätt anskrämliga ut. Det är nåt år sedan vi köpte dem. Av någon anledning kallas dessa mattor för konstgräs! Högst märkligt namnval eftersom de på intet vis liknar gräs. Det är en filtmatta helt enkelt, och den är lämplig utomhus eftersom den släpper igenom fukten bra. Den finns i svart, grått och visserligen också grönt men är inte det minsta gräslik ändå. Den har liksom inga strån utan bara en slät och mjuk filtyta. Trivsam att gömma det slitna trägolvet med och gå barfota på och om det regnar in, som det gör ibland i utkanten av altanen så skadas inte mattan. Men de ljusgrå vi köpte sist har verkligen gjort sitt. Nu köpte vi svarta. Jag rullade ut dem och klippte till och passade in så det täckte det mesta av golvet. Det är bara ett problem med detta och det är när nattKatterna släpar hem nåt byte som tydligen måste ätas hemma på altanen. Sedan lämnar de alltid en äcklig rest på mattan som jag måste ta hand om. Urk.
Helgen har utlovats solig och ännu något varmare. Och så är det i alla fall denna torsdag. Jag har i princip hållit till ute sen jag kom från jobbet. Mina planer på att inreda paviljongen och städa planteringsbordet är fullföljda. Och diverse annat pyssel dessutom. Nu får det räcka tycker jag och hällde upp ett glas vin och satte mig med det på ett ställe där jag inte behöver ha huvudet i solen. Ja, det behövs inte mycket av den varan (och då menar jag solen och inget annat) innan jag får nog och söker skugga. Nu är det mesta av grovjobbet gjort och nu inväntar jag sommarblommor och annat trivsamt småpyssel. Det är en dag i morgon också.
Kort helg liksom
Helgen blir kort om man jobbar en del av den. Jag följde också med Dottern på en grej direkt efter jobbpasset på lördagsmorgonen och det dröjde liksom tills jag kom hem. Maken mötte upp oss för en snabb lunch innan Dottern skulle börja sitt helgjobb och sedan åkte vi till färgaffären.
Att välja färg kan vara svårt, om det inte är så att det finns en klar favorit. Vi jobbar helt klart mot den där envisa trenden med ljust och fräscht där alla målar allt vitt. Och vi målar istället allt svart. Det blev något så tjusigt som en burk sidenmatt svart och detta ska klä vårt fyndade vardagsrumsbord och dessutom en bänk som vi brukar ha ute vid dörren på sommarhalvåret. Den är alldeles för vit för vår smak. Måste bli svart. Jag kikade givetvis också runt lite på tapeter, när vi ändå var där men på den affären är mängden tapetalternativ överväldigande. Det gick inte att ta in liksom. Och jag hade ju ändå lite prover i bilen sedan gårdagen, fick nöja mig så.
Tapeter ja. En gång i tiden hade dessa väggar en milt grön färg. Poetiskt uttryckt skulle den kanske kunna liknas vid lindblomsgrönt. Jag gillade verkligen den färgen och hade nog aldrig bytt ut den om det inte hade varit för att den liksom tog död på glaset. När vi började ställa upp glassaker på hyllor med den färgen som bakgrund bara dog det. Lystern i glaset försvann och grejerna såg dammiga och trista ut. Då blev väggen vit. Nu när det är dags igen är det alltså glassamlingen som styr. När jag kom hem med mina tapetremsor placerade jag dem bakom glasgrejerna och såg dem försvinna igen. All slags mönster, färg och strukturer är bannlyst. Väggen blir vit.
Teknikens under borde inte förvåna längre. När lördagskvällen kom loggade vi in på Zoom och satte oss tillrätta framför en livesänd konsert, i Harpa! Ett gäng tjejer i USA spelade på sina vackra instrument inför kameror och vi kunde ta del av det ända här borta. Det kom sig av att vi känner den ena familjen och för att jag alltid har gillat harpa. Ett vackert och fascinerande instrument och imponerande att en ung tjej väljer att lära sig spela på ett så komplicerat instrument. Alla spelade sina stycken var och en för sig och det var superfint. Hoppas det blir fler gånger. Till och med MusseKatten njöt. Han låg i soffan och slappade när de började. Tittade genast upp på skärmen vid de första tonerna och började spinna ljudligt. Jodå, katten är musikkännare 🙂
Maken hade ytterligare en livesänd konsert att delta i senare på kvällen. Jag valde eurovisionssändningen från Rotterdam istället. Själva melodifestivaltävlingen ställdes omgående in när det kom ett virus. Nödvändigt såklart men trist för alla vinnande artister som liksom blev förlorare allihop. Men här i landet har vi haft tävling ändå. Vi har först fått se snuttar av alla bidrag i ett program och från det valt ut tjugofem bästa och av dessa valde vi en vinnare i ett senare program. På låtsas liksom men ändå lite på riktigt. Även om vinnaren bara vann här. Tänk om man istället för att bara ställa in hade gjort denna tävling till en riktig tävling på liknande sätt också. Alla länder har ändå gjort inspelningar av sin vinnare på olika sätt. Vi kunde ha fått se dessa inspelade bidrag i de vanliga kvalfinalerna, för en slutlig final i lördags. Det hade varit gott nog med videobidrag ett år som detta. Istället fick vi ett pepp/depp program med några sekunder av bidragen och en hälsning från artisten. Det blev mycket stay safe och tvätta händerna hälsningar och bilder från de olika deltagarländerna på tomma torg och liknande och ett evigt tjat om detta virus. Så deppigt. När vi kunde fått förenas över videolänkar för gemensam musik och tävling och glädje, som vi hade behövt. Obegripligt val egentligen. När tekniken finns där.
Jag gick mig ut och grävde igår. Tog isär en dålig plantering i sol, byggde om den i moln och fyllde den med jord i regn. Sprang sen in under tak när hagel stormade från himlen. Allt inom en timme. Jag avvaktade denna skur på altanen men den gjorde marken helt vit, igen och tillslut gav jag upp och gick in. Istället blev det lite innepyssel när Dotterns Sambo kom med Sonen som är tolv och ett stort Harry Potterfan. Jag samlade ihop pysselmaterial och så gjorde vi trollstavar av pinnar ett tag. Modellerade handtag av hobbylera som vi brände i ugnen och sedan målade och dekorerade. De blev jättefina! Jag dekorerade mina med slingrig växtlighet och lite glitter i förhoppningen att förtrolla trädgården till ymnigt växade. När jag hämtade Dottern från jobbet på trädgårdsbutiken hade hon samlat ihop till en för tidig morsdagspresent! Jag fick ny fin sekatör, spade, kratta och trädgårdshandskar i ett knippe. Så jag vill se det väder som hindrar mig från fortsatt trädgårdsarbete idag!
Gnäll
Vädret gör mig otålig!
Det är is i vinden och snö i molnen och det är mitten av maj. På hemvägen från jobbet i morse regnade det och efter en del uträttade ärenden snöade det. Kortvarigt och inget som var synligt annat än i luften. Men ändå!
Men det är nu jag skulle vilja hålla på och fixa ute, och det känns bara onödigt om det ska snöa på det. Affärerna är fulla med lockande sommarblommor. Som det inte är nån vits att köpa eftersom de inte kommer att överleva ute än. Jag orkar inte hålla på med blomkrukor som ska bäras in eller täckas över till natten.
Visst, jag skulle säkert kunna gå loss med spaden och gräva om en rabatt och göra om nån plantering som inte är bra men det känns bara fullständigt oinspirerat. Jag har ingen lust när det ska komma varierande sorts nederbörd mitt i allt. Och när solen går i moln är den lilla värme den orsakat helt borta. Näe. Det får vara och så går jag in igen. Utan ett enda spadtag.
Ja, jag känner mig otålig, rastlös och lite less faktiskt. På att inte få nåt gjort och på att det lilla som är gjort är blött av regn och skräpigt av blåst och ser ut som höst. Nog för att jag gillar höst men i sinomtid.
Just nu har en stålgrå nyans tagit över himlavalvet och ser ut att kunna ha vilket jävulskap som helst i beredskap. Så jag gick in, igen. Och sitter här och muttrar istället. Det är inte speciellt produktivt. Inget tyder på att det är bättre i morgon heller. Knappast ens den kommande veckan. Men om det åtminstone är lite uppehåll nån dag kanske det kan bli en städad altan i alla fall. Det är min plan just nu. Allt annat får bara vänta.
Fredagsmys av nåt slag
Det är fredagskväll och jag jobbar lite helg igen. Brukar i regel inte ha två i rad men ibland händer det grejer och jag valde att rycka in och jobba extra i kväll/natt. Det råder fredagsmys även i detta hem. Lugn och ro och stör inte.
Vi har planer på pizza till middag och har bakat en blåbärspaj att få i oss efter maten. Går ingen nöd …
Ibland är det här ett märkligt jobb. Jag jobbar ju, fast den som bor i hemmet är ledig och hen vill ha sin lediga tid ostörd. Balans liksom, för att få det där som ska göras gjort utan att det påverkar lugnet och stör i onödan.
Helgen i övrigt blir helt ledig när jag slutar i morgonbitti och jag hade hoppats på utomhustemperaturer att kunna utejobba i. Visst, det finns kläder för annat väder också men nu ser det dessutom ut att bli regn och då får trädgårdsjobbet allt vara för min del. Typiskt.
Får väl ägna mig åt stickningen istället. Eller nåt inomhusröj.
Vi har lösa planer på att fräscha upp vardagsrummet en aning. Typ nya tapeter och lite nya grejer. Idag slank jag in på ett tapetställe och hittade tre snygga alternativ. Tog med lite prover hem så vi får fundera.
För en halv evighet sedan beställde vi fruktansvärt spontant till morgonkaffet en ny vägghylla, modell String. Nytillverkad raritet. Det var kampanjpris på den och fler än vi ville ha. Alltså blev det lång väntan. Hyllsystemet ska ersätta de vägghyllor vi har nu. Eftersom vi är hopplösa samlare av glasgrejer och inget tyder på att det kommer att gå över inom någon snar framtid. Därmed behövs mer utrymme. Dessutom blir det här bra mycket snyggare.
Ett soffbord fyndade vi på loppis häromdan och det ska målas och fixas till för att passa in. Men inga andra möbler ska bytas ut.
Det finns ingen tidsplan på detta jobb. När vi känner för det, är mer av våran devis. Först ska också allt glas ner från hyllorna och packas omsorgsfullt. Möblerna måste hitta någon tillfällig plats i huset på nåt vis och efter det ska tavlor och vägghyllor ner. Innan väggarna äntligen kan spacklas och slipas och tapeten kan komma upp. Jag bävar. Det är liksom mer jobb innan.
För övrigt försöker jag låta bli att tänka på att jag, om allt hade varit som det skulle ha varit, hade befunnit mig i Skåne, i en stuga med ett vandringsglatt gäng. I full färd med att planera morgondagens långvandring. Men, nu är inget som det skulle ha varit och nåt vandrande blev inte av. Skåne ligger kvar, jo. Det får bli ett annat år när inga virus härjar fritt.
Det där med stickning …
Är för det allra mesta fantastiskt. Jag hämtade ut en brun papperspåse innehållande vackert garn från posten häromveckan. Lite av en chansning, inhandlat garn och mönster var inte helt kompatibla. Garnet hade jag heller inte haft i fingrarna tidigare. Men det såg fint ut på bild och eftersom dess systergarn är fantastiskt så ja, vad kan gå fel liksom?
Jag hade räknat och beräknat utifrån mitt nya mönster och när garnet kom ur påsen provstickade jag en liten lapp och fann allt till belåtenhet. Mönstret rekommenderade dubbelt garn och eftersom mitt var så tunnt valde jag att ta det dubbelt jag också. Det var ett bra val av garn ändå och jag lade upp maskor för att få ihop en halsringning till en blivande tröja. Snart var jag igång med mönsterstickningen i oket på tröjan. Skira fjädrar skulle det bli i mina två färgval.
Och så jobbade jag på, varv för varv av de femtionio som ingick i oket. Provade ett par gånger och tyckte allt såg bra ut och nådde snart okets slutvarv. Då delade jag upp maskorna för tröjan och två ärmar. Sen provade jag igen. Och hoppsan hejsan så stort det var! Typ en tröja för en rejäl karl minst. Skit också. Det skulle inte bli bra. Mönstret kräver en bra passform för att komma till sin rätt och gör sig inte i nån bylsig variant. Dessutom tyckte jag det blev väl tjockt och klumpigt av det dubbla garnet ändå. Något som gnagt lite i mig under stickandet. Jag hade testat både enkelt och dubbelt i min provlapp men tja, jag valde fel.
Jag muttrade omkring en stund över detta faktum till felläge. Sen drog jag bara bestämt ur rundstickan och började repa upp. Alltihop, ända till det inte längre fanns vare sig ok eller halsringning utan bara två nystan. Det är vad det är, hellre repa upp och göra om än stå där med en onödig tröja jag aldrig kommer att använda. Jag provstickade lite igen, med enkel tråd för att se om gnaget hade haft rätt. Funderade igen över storleksvalet och kom till ett beslut och började om. Skam den som ger sig liksom. Och på igen, varv efter varv på de femtionio. Belöningen var omedelbar eftersom det blev så otroligt mycket finare. Garnet trivdes bättre enkelt, mönstret framträdde snyggare av det och storleken blev perfekt. Det var återigen dags att dela upp det till två ärmar och tröjdelen i måndags och nu har jag bara enfärgad raksträcka tills tröjan är lagom lång. Ärmarna blir lite roligare eftersom mönstret återkommer i slutet av dem.
Ja, ibland blir det fel och sen blir det ändå så rätt 🙂 Det blir en superfin tröja.
All slags fula ord och snö!
Det är den trettonde maj idag … och snön ligger tjockt på marken och allt annat! Det var inte en mening jag trodde mig behöva skriva detta datum.
Jag kan tänka mig att det var fler arter än vi människor som utbrast ”men vad fan!” När vi tittade ut över vintern i morse. Instagramflödet är fyllt av dylika utrop till alla snöiga bilder. Men tänk typ alla fjärilar (som inte ens har nåt instagramkonto), eller humlorna eller bina i sina pollinerande sysslor. Vad ska inte dom tänka! Frukträden blommar för fullt och det finns jobb att göra om det ska bli nån frukt. Häggen blommar också och samtidigt är alla dessa vitblommande grenar täckta av snö. Mellan hägg och syren tycks ha blivit mellan hägg och julgran. Hörde jag inte ett bjällerklang nånstans?
Alla skira ljusgröna grenar hänger tunga av det kalla och blöta vita mot marken. Lika deppigt som vi människor som återigen drog på kängor och handskar och sopade av bilen. (Fast jag såg en som trotsigt lät bli det i morse … och bara gnuggade upp en tallriksstor glugg framför ratten och sen gav sig ut i trafiken i sin snödriva .. typ här ska fan inte sopas bilar i mitten av maj … fast den trafikfaran fick lov att ta in till kanten och stanna ganska snart … galning!)
Ja, ja, det kommer helt säkert att smälta under dan, men ändå! Jag vill bara få det sagt. Men ändå! Det är typ mitten av maj och den ska inte innehålla nysnö!
Jag har nog aldrig så här långt in i månaden haft altanen oinredd och paviljongtaket kvar i boden. Så här dags brukar allt vara fixat och möjligheten till morgonkaffe ute i skirheten hög. Men idag är det fortfarande någon slags vinterläge när jag tittar ut på trädgårdsplatserna och kaffet ville man helst inta framför någon öppen spis, om jag haft nån, iförd raggsockor och ulltröja.
Det känns nästan lite kusligt när jag pulsar genom snön på väg från parkeringen, naturens hämnd … vi går till istid nu. Skit på er liksom.
Jag var väl också tvungen att dokumentera detta dagsläge. Sen hoppas jag vi slipper mer av detta … innan jul.
Virus och masker
Nu höjer man inte längre på nåt bryn av att läsa om ännu ett inställt evenemang. Utan tar mer givet att de som ännu inte kryssats över snart gör allt annat inställt sällskap.
Inte heller häpnar man lika mycket av att se folk med munskydd ute i offentligheten. Även om jag tyckte att tanten jag såg vid en av köttdiskarna härom dagen hade gått väl långt. Hon var mer än långt över sjuttio plus strecket och borde inte alls ha stått med någon kundvagn i butiken. Likaväl stod hon där och valde köttfärs till sin redan välfyllda vagn. Iklädd ett munskydd Darth Vadar hade avundats. Förutom färgen möjligen, för hennes var vitt och inte svart. Men, i klass med grejer man använder om man har för avsikt att handskas med livsfarliga vätskor eller ångor kanske. Med något rejält filter invändigt. Det satt inte speciellt bra i hennes ansikte och hon fick något av en rejäl nos, som var ivägen när hon skulle böja sig över disken och titta på varorna. Tanten såg antagligen bara sin vita nos och försökte trycka undan den för att kunna se på sidan av.
Jag antar att hennes nos gjorde just henne trygg och i någon slags vetskap om att inget virus kunde nå henne. Det gjorde däremot mig en aning otrygg i tanken på om hon ville undvika bli smittad eller undvika att smitta? Eftersom tanten inte såg speciellt pigg ut i övrigt fick det mig att undra varför hon tagit på sig nosen. Var det så att hon försökte behålla nåt virus för sig själv kanske?
Jag köpte inget ur den disk hon rotade runt i med sina bara händer … som nyss föst omkring det där munskyddet. Jag såg till att nå kassan före henne dessutom.
Alla slag av munskydd debatteras för fullt. De är inget krav här just nu. Kanske inte kommer att bli det heller eftersom det tydligen inte är bevisat att de faktiskt gör nån nytta. En av anledningarna är just okunskapen i hur ett munskydd ska hanteras. Tanten i butiken visade just på den okunskapen med att hålla på och greja med det hela tiden.
Såg ett liknande bevis på en av de dagliga presskonferanserna också. Ironiskt nog där experterna pratade just om hur ett munskydd kan användas felaktigt och kanske orsaka mer skada än nytta. En reporter iklädd engångsmunskydd satt ytterst på en stolskant och höll på med sitt munskydd konstant. Mest hade hon munskydd bara över munnen och satt och höll fast det med hela handflatan men näsan var fri att andas in allt. När hon skulle ställa nån fråga drog hon ner det helt och lät det vila under hakan och sen tillbaka upp över munnen igen. Meningen är att skyddet ska sitta tätt över både näsa och mun och inte röras alls medan det bärs om det ska vara nån som helst vits med det. Hela människan såg ut som att hon kunde se viruspartiklar i neon och bara ville därifrån fort. Jag hoppas hon kan få bli befriad från den arbetsuppgiften och kan jobba hemifrån i fortsättningen.
Själv fortsätter jag som rekommenderat. Håller avstånd, minskar sociala kontakter och tvättar händerna noga. Det känns tillräckligt just nu.
SILEO 