Dunder och brak mitt i morgonkaffet denna måndagsmorgon. Det händer nåt utanför och jag ser en lastbil genom fönstret. Stod och lät vid grannens hus, fullastad med nåt slags byggmaterial och ett gäng män klev ur en bil framför. Tydligen ska de byta tak på grannens hus och det var ett ivrigt gäng som i rask takt byggde ihop en byggställning runt huset med ett ljudligt klonkande. Alla kom sig upp på taket redan innan jag druckit ur kaffet!
Ytterligare en lastbil anlände med en tom container som med en skräll släpptes i backen på grannens garaguppfart. Nu kliver de där männen omkring där och kastar ner det gamla taket i en container, del för del. Den här dagen och ett ovisst antal kommande ska alltså innehålla massa dunder och brak.
Som om inte allt det där räckte dundrade en tredje lastbil förbi huset i sakta mak. Fan också! En lastbil med vattentank. Den åker sakta och sprinklar ut vatten längs gatan och blöter ner allt grus som ska sopas upp efter vintern. Därefter anländer en traktor med sopborsten.
Det är ett ansvar som husägare, att sopa ner detta grus som strösslats över snön och halkan under vintern från den del av trottoaren som passerar vårt hus. Så att det ligger med resten av gruset på gatan inför soparbilens ankomst. Där far den omkring nu. Med sin rejäla borste och samlar upp allt det där gruset som alla grannar duktigt sopat av sina trottoarer.
Alla utom vi då.
Som i vanlig ordning glömt. Datum för detta meddelas i tidningen, så jag visste ju. Jag skulle ju. Men likaväl passerar nu soparbilar och vattentankbilar utanför vår avslöjande osopade trottoar. I år igen! Jag duckar lite här inne och suckar över det faktum att vi nu måste både sopa och avlägsna gruset själva. Nån dag när andan faller åt det hållet. Jaja, vi är slarviga med det där. Men vi brukar få det gjort i slutändan.