Skrivläge igen

Mitt skrivande kom av sig för flera år sen, nånstans efter att den där boken jag var med och skrev kom ut. Det finns orsaker till det som jag inte behöver älta mer i. Hur det nu var så gick det bara inte att skriva mer, det kändes liksom utbränt och trött och olustigt. Mest bara intill kväljning olustigt! Allt jag förmådde formulera var korta bloggtexter och så höll jag på bra länge. Läsningen gick samma väg, eftersom det påminde för mycket om en tappad förmåga. Jag som aldrig varit utan en bok att läsa kunde nu inte ens öppna en. Och så var det. Inget funkade. Jag försökte halvhjärtat med lite gamla skrivövningar ibland men olusten kom snabbt till ytan. Jag läste glest, en och annan tramsbok men kom snabbt av mig igen. Böckerna stod orörda i mitt fina bibliotek och datorn oöppnad bakom draperiet och skrivförmågan redigt nertryckt i sinnet. Vad gör man med en borttappad förmåga? Som ditintills varit en gåva av finaste sort. Plötsligt bara fylld av vånda. Tja, man accepterar det till slut, låter det bara vara. Inte helt utan grämelse och bitvis sarkasm men ändå förblir det orört.
Jag bestämde mig slutligen för att också lägga av med bloggandet. Lite slughet låg det allt i det beslutet. Om jag inte ens skriver de där korta och till synes meningslösa texterna kanske, kanske något annat vaknar? Tänk om det kunde vara så?

En mörk och kall kväll i februari fick vi besök av en ung kille som brukar hälsa på oss emellanåt. I regel mest Maken och dom dricker kaffe i Makens pysselrum (fast han kallar det gärna mancave 🙂 ) och snackar. Vi känner Killen sedan hans barnsben och jag är med och fikar i bland, men har känt att han helst pratar med Maken och därför sitter jag oftast med mitt. Nån stickning vid teven eller ännu en mandalateckning i paddan. På vägen tillbaka mot hallen den där kvällen när de fikat klart, stannade han till i vardagsrummet där jag satt och Maken slog sig också ner. Vi blev sittande alla tre i ett viktigt samtal som kom att leda till att jag plötsligt öppnade datorn igen nån dag senare.
Från min sida var det först ett skämt, när Killen pratat om att han skulle vilja skriva en bok om saker som hänt. Men att han inte kunde själv, han behövde en författare. Och jag frågade om han kände nån sån då? Han nickade och tittade på mig i allvar och sa att jo, han gjorde ju det. Jag skrattade först, men tystnade när hans seriöst menade fråga landade i famnen på mig. Vill du skriva åt mig?
Oj! …
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Men en omedveten del av mig tog bara över där och då och sa ja. Vi gör det! Det var som att släppa knuten på vattenslangen, hitta lösningen i garntrasslet och få fatt på legobiten som gömt sig.
Genast fick jag ett upplägg klart för mig, lika tydligt som skrivarupplägg brukade komma till mig förr. Och ett tillvägagångssätt för hur vi löste det rent praktiskt och någonstans där blev det bestämt. Redan dan efter var vi igång! Och har varit igång sedan dess! Den här vårvintern har förflutit, i text och ord och hela dagar vid datorn. Vi hade en långsiktig plan på det här projektet men jag tror vi behöver korta ner den betydligt.
Berättelsen kommer till mig i form av helt oredigerat prat i ljudfiler. Jag sitter med lurar och skriver av dem först, ordagrant. Med anteckningsblocket närvarande. Sedan skriver jag. Gör det hela till en berättelse som förhoppningsvis ska locka till läsning och intresse så småningom. Vi ses såklart en hel del också för att prata igenom texterna och grunna över ordval och liknande. Nu är det mig han dricker kaffe med och Maken får sitta själv därnere och pyssla.
Jag behöver också ställa en massa frågor emellanåt där det fattas nåt eller där jag inte fattar. Det är ett väldigt roligt arbetssätt och fantastiskt att ha ett projekt i datorn igen. Skrivandet flyter som förr och är lika bubbligt och glatt som det brukar vara. Förutom äran jag känner över att få vara en del av ett så viktigt projekt, är jag också glad över att det väckte mig på nytt. Nu sitter jag här igen som jag trivs allra bäst, med min dator. Det är ett kärt återseende som är helt fritt från allt gammalt groll. Omgiven av post-it lappar, utskrivna sidor med text att redigera och anteckningsböcker med allt kring det här projektet. Så det kan bli! Och läsningen följde med i samma vattensläpp. Jag har läst fler böcker den här vårvintern än jag gjort på hela förra året. Livet kan fortfarande överraska 🙂

2 reaktioner på ”Skrivläge igen

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.