Hoppla!

Tanken på min nerlagda blogg återvänder och vill inte ge sig. Får mig att skriva inlägg som bara landar som utkast först.
Kanske på grund av tillvaron vi plötsligt och utan förvarning måste ta in.
Det är virus, smittspridning, pandemi, karantän. Samma skit i hela världen! Där det ena ordet efter det andra fyller allas medvetanden och både skrämmer och orsakar åtgärder och inskränker och håller på. Ord som tidigare hållit sig till historien, i filmskaparnas manus eller författarnas texter men åtminstone bara långt ifrån oss och helt otänkbart som aktuellt senario. Nu är de ett faktum, en daglig verklighet.
Jag tittar på de direktsända presskonferanserna med samlad kunskap och klokskap vid podierna. Där tilkommer nåt nytt nästan varje dag och inte direkt av någon positiv art.
Ändå var det svårt att riktigt greppa från början. Att detta var nåt vi faktiskt befann oss i och måste hantera. Det behövde sjunka in i oss för att tillslut bli uppenbart.
Om inte annat blir det uppenbart på grund av allt som är inställt. Jag stryker och kryssar över i kalendern. Även om den inte innehöll så mycket planer ändå. Jag är inte någon extremplanerare och gillar aldrig att ha kalendern fullspikad med evenemang. Men ändå. De som finns där ska kryssas över efersom de inte längre kan genomföras. Inga möten, inga träffar, inga besök. Paus, inställt och avbokat.

Jag är inte vare sig sjuk eller i någon karantän och jobbar som vanligt. Men håller mig lydigt ifrån övriga sociala kontakter och har rekommenderat avstånd när jag går och handlar. Tvättar händerna ordentligt och är ändå allra mest bara hemma.
Mitt jobb kan inte utföras hemifrån. Det är svårt att assistera folk via nätet, för det krävs närkontakt och handgriplighet. Det är också delvis det som gör att jag håller avstånd på ledig tid. För att kunna fortsätta jobba.

Ja, jag kanske är tillbaka. I dessa tider hålls kontakten via nätet och då är bloggandet kanske en del i det och kändes plötsligt angeläget på nåt sätt. Ja, ja. Vi får se.