Valborg, sista april, Vappen. Den dagen idag. Jag har ingen supertradition kopplat till den egentligen. Numera brukar vi på sin höjd ordna med någon slags umgänge eller bara sitta hemma själva. Ytterst sällan besöker vi nån kase.
I Dotterns barndom var det annat. Då packade vi för hela familjen och en helkväll av firande på det vanliga stället. Det skulle vara matsäck med korv och korvbröd och alla tänkbara tillbehör. Nåt att dricka och nåt snacks eller godis till sen. Dessutom den mängd varma kläder som krävdes för att man skulle stå ut med utelivet som traditionen krävde. Alltså i regel både vinterskorna och vinterjackan och tjocktröja därtill. Dotterns packning bestod också av flertalet ombytesplagg och stövlar av nödvändig anledning.
Maken slutade alltid jobbet till lunch medan jag jobbade med sånt som innebar vanliga arbetstid, den som råkade vara schemalagd just då. Men så fort vi var hemma och kunde packade vi bilen med det som skulle med och drog glada iväg mot Vännerna som bodde en bit utanför stan. Där stod kasen redo att tändas så fort alla anlänt. Oftast fler än vi så vi brukade bli ett stadigt gäng som samlades på gårdsplanen med liknande packningar.
Vädret brukar sällan vara behagligt den här dan. Alltså stod vi i det rusk som serverades och tittade på den brinnande kasen så fort den antänts och värmde en sida av kroppen åt gången. I små klungor småpratandes, utom de som hade nån liten som yrde runt och skulle passas på. Alla de större ungarna försökte lyda våra förmaningar att inte gå för nära elden men hade svårt att motstå dess tjusningskraft. Utrustade med pinnar skulle nåt fösas mot elden eller petas i något som rasat ur. Tills nån vuxen såg dem och motade bort dem en stund. Lika snabbt var de där igen med sina långa pinnar för att komma åt att peta lite i elden.
Om vädret inte regnade grillade vi våra korvar nere vid sjön och försökte värma oss vid den lilla elden. Och manade ungarna bort från bryggan istället där det också var frestande att hänga. Graden av simkunnighet avgjorde vad de tilläts att göra. Turligt nog var det långgrunt och massa vuxna i närheten. Det fans flytvästar också om det behövdes. Ofta var det för kallt för något trivsamt grillmys utan alla grillade snabbt för att få nåt i sig och ungarna och skyndade sen in. I alla fall vi vuxna. Småfrusna och nöjda med uteliv gick de flesta av oss in och tittade på resterna av kasen inifrån. Dottern och de två Grabbarna i samma ålder, som alla tre när de var stora nog att vistas ute själva vägrade vara inne. De syntes bara till när nåt klädesplagg behövde bytas ut av att ha plurrat i bäcken eller plurrat i sjön. Smutsiga med sot lite här och var, rödblommiga och glada. Oavsett mängden extrakläder i Dotterns ryggsäck gick hon alltid hem med nån av Grabbarnas strumpor eller byxor. Och en hög blöta, smutsiga rökluktande plagg låg alltid i en hög på golvet i bilen när vi sent på kvällen åkte hemåt. Alla luktade vi rök om kläderna efter stunden vid både brasan och grillen. Det var en doft som hörde till den här dan. Frusna och kalla in i märgen och rökluktande.
Ikväll blir det ingen kase någonstans. Inga andra planer heller. Vi äter väl nåt, ser kanske nån film och bara slappar i varsin soffhörna. Jag har nytt garn att hämta på posten! Det blir perfekt.
Månad: april 2020
Inställt
Allt är inställt. Med all rätt visserligen, det är nödvändigt såklart. Men visst finns det vissa grejer som är saknade och som man helst hade haft kvar i sin kalender och att allt varit som vanligt. Inte överkryssat och ogjort, speciellt inte på grund av ett elakt virus.
Som till exempel årets redan planerade och inbokade vandring i Skåne. Den skulle bli av i mitten av april när samma gäng som tidigare skulle ta sig neråt landet och trava runt i skogen. Den här gången var planen att besöka Landskrona och över till ön Ven som vi skulle gå runt. Men vänta nu! Skogen kan man väl vara i? Jovisst, men vi avråds från att resa inom landet och i det här fallet skulle vi sammanstråla från tre olika håll för att landa oss i ett fjärde och bo i nån stuga på en camping när vi inte var i skogen. Alltså ansåg vi alla det klokast att boka av helt enkelt. Vi får väl vandra omkring hemma i våra närområden istället och vänta med Ven till någon smittfri framtid.
Jag och en god vän hade hittat en trevlig liten slöjdgrupp precis innan allt det här bröt ut. Ett gäng slöjdintresserade träffades ett par tisdagskvällar i månaden och satt tillsammans med sina handarbeten av varierat slag. Trivsamt! Men det är såklart inställt nu och vi sitter återigen på våra egna kammare och handarbetar. Har en grupp på Facbook men det är inte riktigt samma sak såklart.
Tjejträffarna har vi också pausat. Nog för att vi skulle kunna ses om vi höll avstånd, vi är ändå inte så många. Men vi tycker det känns onödigt att riskera nåt och bestämde oss för paus. Hörs via nätet istället och umgås på vår egen facebookgrupp. Och när det bestämmer sig för lite varmare väder ute kanske vi hittar på nån trevlig uteaktivitet nån kväll.
Diverse möten är också inställda. Det påverkar min andra del av jobbet eftersom jag inte kan göra det jag brukar utan att träffa en del folk. Alltså blir det också märkbart på lönen.
Därtill försvinner kalas och diverse spontanumgänge. Också möjligheten att åka och träffa familjen därborta på ett tag. Semesterplanerna blir också annorlunda. En del evenemang vi tänkt besöka är borta men det som är värst är att Makens semester blir omkastad på grund av kraven som dykt upp på jobbet. Det innebär också att vi får kortare semester tillsammans. Trist liksom.
MEN! Det är vad det är. Förhoppninsgvis finns det nån ände på eländet och vi kan återgå till ett slags normalläge så småningom. Vad nu det kommer att innebära. Blir det nånsin sig likt igen? Oavsett det så lägger vi det här året till ett av de sämsta i mannaminne! Självklart på grund av alla som blivit svårt sjuka och som inte klarar det eller blivit av med jobbet eller sitt företag. Kommer man ur det med enbart strukna roligheter och förändrad semester få man vara glad.
Sticktok
Ja, det är nog en sån jag är. Det går knappast en hel dag utan att jag stickar en del. Bästa sortens avkoppling.
Häromkvällen upptäckte jag att en stickdesigner som jag följer på Instagram (knit.love.wool heter kontot) hade halva priset på alla sina mönster på en stickningscommunity som heter Ravelry. Hon gör så fantastiskt fina mönster till tröjor och jag har länge tänkt att jag ska köpa nåt av dem. Nu blev det i all hast hela tre olika tröjmönster! Jag laddade hem dem via den länk jag erhöll när jag betalat och har nu också skrivit ut dem i papperversion.
Jag måste börja med att översätta dem från engelska. Lite andra termer än på svenska men bara det är fixat bör det gå bra. Jag har stickat efter engelska mönster förut och det är lättare att översätta det först så att man har lite koll tycker jag.
Sen har jag grubblat över garn och stickfasthet och sånt praktiskt som måste till innan man kan börja. Det garn som används i mönstret finns inte här, troligen möjligt att beställa nånstans på nätet men jag valde att göra ett garnbyte. Jag har efter en del räknande (man mäter ofta garnåtgången i meter istället för antal nystan) kommit fram till hur mycket jag behöver av ett garn som jag var sugen på att sticka nåt i. Ännu ett Isländskt ullgarn, men tunnare den här gången. Sen skulle det också grunnas i färgval. En bottenfärg, den var ganska given eftersom jag helst vill ha svart eller något nästintill. Det blev en mörkt grå den här gången. Och endast en mönsterfärg, där jag valde en blek jeansblå efter lite huvudbry eftersom det fanns så många fina färger som kunde kombineras med den grå. Jaha, så nu har jag raskt beställt allt detta. Räknar med att ha det hemma på torsdag för att kunna provsticka lite och se om det funkar. Annars får jag hitta nåt annat garn och spara detta till ett helt annat projekt. Det kan jag också leva med. 🙂
Massa oväsen
Dunder och brak mitt i morgonkaffet denna måndagsmorgon. Det händer nåt utanför och jag ser en lastbil genom fönstret. Stod och lät vid grannens hus, fullastad med nåt slags byggmaterial och ett gäng män klev ur en bil framför. Tydligen ska de byta tak på grannens hus och det var ett ivrigt gäng som i rask takt byggde ihop en byggställning runt huset med ett ljudligt klonkande. Alla kom sig upp på taket redan innan jag druckit ur kaffet!
Ytterligare en lastbil anlände med en tom container som med en skräll släpptes i backen på grannens garaguppfart. Nu kliver de där männen omkring där och kastar ner det gamla taket i en container, del för del. Den här dagen och ett ovisst antal kommande ska alltså innehålla massa dunder och brak.
Som om inte allt det där räckte dundrade en tredje lastbil förbi huset i sakta mak. Fan också! En lastbil med vattentank. Den åker sakta och sprinklar ut vatten längs gatan och blöter ner allt grus som ska sopas upp efter vintern. Därefter anländer en traktor med sopborsten.
Det är ett ansvar som husägare, att sopa ner detta grus som strösslats över snön och halkan under vintern från den del av trottoaren som passerar vårt hus. Så att det ligger med resten av gruset på gatan inför soparbilens ankomst. Där far den omkring nu. Med sin rejäla borste och samlar upp allt det där gruset som alla grannar duktigt sopat av sina trottoarer.
Alla utom vi då.
Som i vanlig ordning glömt. Datum för detta meddelas i tidningen, så jag visste ju. Jag skulle ju. Men likaväl passerar nu soparbilar och vattentankbilar utanför vår avslöjande osopade trottoar. I år igen! Jag duckar lite här inne och suckar över det faktum att vi nu måste både sopa och avlägsna gruset själva. Nån dag när andan faller åt det hållet. Jaja, vi är slarviga med det där. Men vi brukar få det gjort i slutändan.
Utejobb
Trädgården vaknar allt mer och ställer också krav på att man ägnar sig åt den. Det behöver räfsas och rensas och jordförbättras och gödslas och när jag står där och tittar på allt känns det lätt övermäktigt. Men jag jobbar på. I min takt. Och som tur är har jag Dottern med sitt nyväckta trädgårdsintresse till hjälp vissa dagar!
I höstas grävde Dottern och jag ner ett mäktigt gäng blomsterlökar som nu tittar upp ur jorden. Dottern kom med en hel kasse lökar, tulpaner mest men en del annat också. Hon hade handlat på jobbet där det just då var rabatt på dessa. Därför blev det också ingen hejd liksom. 😀 Varje påse innehåller en mängd lökar och när jag räknade dem var det sammanlagt över trehundra! Som vi grävde och grävde. Trädgården är stor och nog fanns det plats men vi var rätt less på blomsterlökar efter det. Men jag har glömt, vad vi grävde ner och var vi grävde ner vad. Nu kommer de som överraskningar överallt! Det ska bli spännande att se dem blomma också.
I julklapp fick jag trädgårdsbelysning. Den har jag testat nu ett tag för att få den effekt jag vill innan vi gräver ner kablarna och ingen ångermöjlighet längre finns. Det är tjusigt när det lyser upp längs stammen på den stora lönnen eller rätt i buskarna. Belysningen tänds när det skymmer och släcks i gryningen, så där lättsamt och smidigt utan min inblandning.
Idag har vi jobbat hårt med att gräva ur en pallkrage som jag inte planterat i på nåt år. Den var full med ogräs och rötter som först skulle ur innan vi kunde fylla på med ny jord och lite gödsel. Sen ner med potatisen. Jag har inte satt potatis på åratal men Dottern som numera är blomsterhandare har massa planer för min trädgård. Hon har ett gäng med grönsaksfrön också men dessa får vänta lite till.
Själv har jag sått massor med blomsterfrön inne som jag har massa pyssel med att plantera om och hålla vid liv tills det inte längre ska härjas med nån nattfrost. Tja, det finns att göra.
Skrivläge igen
Mitt skrivande kom av sig för flera år sen, nånstans efter att den där boken jag var med och skrev kom ut. Det finns orsaker till det som jag inte behöver älta mer i. Hur det nu var så gick det bara inte att skriva mer, det kändes liksom utbränt och trött och olustigt. Mest bara intill kväljning olustigt! Allt jag förmådde formulera var korta bloggtexter och så höll jag på bra länge. Läsningen gick samma väg, eftersom det påminde för mycket om en tappad förmåga. Jag som aldrig varit utan en bok att läsa kunde nu inte ens öppna en. Och så var det. Inget funkade. Jag försökte halvhjärtat med lite gamla skrivövningar ibland men olusten kom snabbt till ytan. Jag läste glest, en och annan tramsbok men kom snabbt av mig igen. Böckerna stod orörda i mitt fina bibliotek och datorn oöppnad bakom draperiet och skrivförmågan redigt nertryckt i sinnet. Vad gör man med en borttappad förmåga? Som ditintills varit en gåva av finaste sort. Plötsligt bara fylld av vånda. Tja, man accepterar det till slut, låter det bara vara. Inte helt utan grämelse och bitvis sarkasm men ändå förblir det orört.
Jag bestämde mig slutligen för att också lägga av med bloggandet. Lite slughet låg det allt i det beslutet. Om jag inte ens skriver de där korta och till synes meningslösa texterna kanske, kanske något annat vaknar? Tänk om det kunde vara så?
En mörk och kall kväll i februari fick vi besök av en ung kille som brukar hälsa på oss emellanåt. I regel mest Maken och dom dricker kaffe i Makens pysselrum (fast han kallar det gärna mancave 🙂 ) och snackar. Vi känner Killen sedan hans barnsben och jag är med och fikar i bland, men har känt att han helst pratar med Maken och därför sitter jag oftast med mitt. Nån stickning vid teven eller ännu en mandalateckning i paddan. På vägen tillbaka mot hallen den där kvällen när de fikat klart, stannade han till i vardagsrummet där jag satt och Maken slog sig också ner. Vi blev sittande alla tre i ett viktigt samtal som kom att leda till att jag plötsligt öppnade datorn igen nån dag senare.
Från min sida var det först ett skämt, när Killen pratat om att han skulle vilja skriva en bok om saker som hänt. Men att han inte kunde själv, han behövde en författare. Och jag frågade om han kände nån sån då? Han nickade och tittade på mig i allvar och sa att jo, han gjorde ju det. Jag skrattade först, men tystnade när hans seriöst menade fråga landade i famnen på mig. Vill du skriva åt mig?
Oj! …
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Men en omedveten del av mig tog bara över där och då och sa ja. Vi gör det! Det var som att släppa knuten på vattenslangen, hitta lösningen i garntrasslet och få fatt på legobiten som gömt sig.
Genast fick jag ett upplägg klart för mig, lika tydligt som skrivarupplägg brukade komma till mig förr. Och ett tillvägagångssätt för hur vi löste det rent praktiskt och någonstans där blev det bestämt. Redan dan efter var vi igång! Och har varit igång sedan dess! Den här vårvintern har förflutit, i text och ord och hela dagar vid datorn. Vi hade en långsiktig plan på det här projektet men jag tror vi behöver korta ner den betydligt.
Berättelsen kommer till mig i form av helt oredigerat prat i ljudfiler. Jag sitter med lurar och skriver av dem först, ordagrant. Med anteckningsblocket närvarande. Sedan skriver jag. Gör det hela till en berättelse som förhoppningsvis ska locka till läsning och intresse så småningom. Vi ses såklart en hel del också för att prata igenom texterna och grunna över ordval och liknande. Nu är det mig han dricker kaffe med och Maken får sitta själv därnere och pyssla.
Jag behöver också ställa en massa frågor emellanåt där det fattas nåt eller där jag inte fattar. Det är ett väldigt roligt arbetssätt och fantastiskt att ha ett projekt i datorn igen. Skrivandet flyter som förr och är lika bubbligt och glatt som det brukar vara. Förutom äran jag känner över att få vara en del av ett så viktigt projekt, är jag också glad över att det väckte mig på nytt. Nu sitter jag här igen som jag trivs allra bäst, med min dator. Det är ett kärt återseende som är helt fritt från allt gammalt groll. Omgiven av post-it lappar, utskrivna sidor med text att redigera och anteckningsböcker med allt kring det här projektet. Så det kan bli! Och läsningen följde med i samma vattensläpp. Jag har läst fler böcker den här vårvintern än jag gjort på hela förra året. Livet kan fortfarande överraska 🙂
Hemmatid
Ja, mycket hemmatid blir det, även om vi inte är i någon karantän. Men vi följer rekommendationerna och är mest bara hemma.
Det är egentligen inget som stör mig, hemmasittare som jag är. Trivs bäst när jag får vara hemma och jag är av en sort som kräver oerhört lite sällskap. Jag är en enstöring helt enkelt och som en sån är det inga problem att hantera social distans. Det upprör mig inte speciellt mycket att saker och ting ställs in. Inte för att jag hade någon uppsjö av evenemang att ställa in ens en gång. Jag undviker att ha för mycket instoppat i kalendern, mår inte alls bra av sånt. Det ska vara lagom annars också.
Vi är kreativa typer både jag och Maken. Hittar lätt tidsfördriv.
Jag har min stickning, ja, flera stickningar om jag ska vara ärlig. I regel tre olika samtidigt att varva mellan. Just nu finns en skir sjal, en varm yllehalsduk och en somrigare typ av tröja på stickor.
Eller så sitter jag och ritar nåt, mestadels i paddan. Eller skriver nåt. Jag har ett intressant skrivprojekt för närvarande som håller mig sysselsatt. Ordar inte mer om det just nu. Min pysselhörna är fylld av pärlor om andan faller på.
Dessutom så börjar trädgårdstiderna igen. Jag har sått en del frön som orsakat små plantor som jag pysslar med och jag räfsar löv och vinterskräp och inreder sakteliga mina sommarhörnor. Det är också dags att ta tag i rabattfix och snart blir det tid för planteringar också.
Utöver det finns det gott om bra serier att titta på och jag har en bra bok igång.
Så nä, jag har inget problem med att bara hänga hemma på ledig tid. 😀
Det är inte utan att man …
- … häpnas över somligas brist på vett och sans eller hänsyn och respekt ändå. Kan vuxna människor verkligen inte ta till sig rekommendationer som är gjorda för allas bästa i ett faktiskt krisläge? Måste det till rena förbud? Som nån kolumnist skrev, du följer ju rekommendationen att inte äta flugsvamp. Det är inte förbjudet, ät om du anser det vettigt. Ändå är det är ingen som äter flugsvampar medvetet. Men medveten och snudd på obstinat ignorering av lägets rekommendationer ser man emellanåt och går igång över galenskapen. Sen går det över när man ser att folk ändå i det stora hela gör som man ska.
- … man undrar över beslutet att låta ungarna gå som påskärringar i påskas. Visst, det är en trevlig tradition på Skärtorsdagen! Visst! Glada och kindsminkade ungar i stora kjolar fladdrar runt med hastigt tillverkade påskkort och vill få godis i sin korg. ”Ställ kvasten på garageuppfarten i år” sa Statsministern innan påsken, det kommer fler Skärtorsdagar. Klokt, jag köpte inte hem nåt kärringgodis till årets påskhelg, vad skulle jag med det till liksom? Ändå ringde det på dörren flera gånger och nämnda gäng stod utanför med sina korgar! Alltså! Ville föräldrar verkligen att barnen skulle äta godis som någon med eventuell Covid-19 i systemet portionerade ut? Vem vet vilken som öppnar dörren det knackas på? Och dessutom, var alla kärringarna friska eller riskerade de hosta ut nån bacill över en stackars riksperson i dörrglipan? Jag välkomnar gärna alla stans påskkärringar med bästa fingodis nästa år men i år ville jag inte se dem och blev häxan surtant i dörröppningen.
- … undrar konspiratoriskt vem som tjänar mest på detta elände? Toapapperstillverkningen? Vaccintillverkarna? Eller vem?
- … undrar hur fasen världen kommer att se ut när kungörelsen att det äntligen är över för denna gång löper genom medierna. Vilka finns kvar? Vad finns kvar? Hur mår alla samhällen efter en vare sig påtvingad eller frivillig nerstängning?
- … förundras över all expertis inom smittspridning, epidemiologi, åtgärder i krislägen och liknande som dolts i alla år i stugorna. Plötsligt vet alla bättre än bäst vad som borde göras eller gjorts! Bättre än de anställda experterna med mångåriga studier inom sitt område. Tänk om samma samlade hemmaexpertis började lägga sig i hur en motor i bilen bäst ska renoveras när det gått sönder eller när en pump ska bytas eller en svets ska läggas eller en tapet ska hängas … Vad skulle andra yrkeskategorierna tycka om det? Tacksamt ta emot tveksam kunskap bara?
- … man önskar att även sociala medier skulle stängas ner till följd av nåt virus. Kvaliteten på kommentarerna i vissa fält får mig att bli en riskgruppsperson.
- … blir lite rastlös. Till och med jag som är en introvert hemmaälskare av rang kan plötsligt tycka att nån borde dra ihop en fest eller blir sugen att beställa nån slags resande biljett. Ha, ha nej riktigt så drastiskt är det inte och jag har inget faktiskt karantänbehov i dagsläget men håller ändå till mest hemma för säkerhets skull. Men jag är trots allt bra på att roa mig hemma i motsats till andra mer extroverta människor.
- … får hacka i sig att jag bloggar igen … för tillfället i alla fall …
Hoppla!
Tanken på min nerlagda blogg återvänder och vill inte ge sig. Får mig att skriva inlägg som bara landar som utkast först.
Kanske på grund av tillvaron vi plötsligt och utan förvarning måste ta in.
Det är virus, smittspridning, pandemi, karantän. Samma skit i hela världen! Där det ena ordet efter det andra fyller allas medvetanden och både skrämmer och orsakar åtgärder och inskränker och håller på. Ord som tidigare hållit sig till historien, i filmskaparnas manus eller författarnas texter men åtminstone bara långt ifrån oss och helt otänkbart som aktuellt senario. Nu är de ett faktum, en daglig verklighet.
Jag tittar på de direktsända presskonferanserna med samlad kunskap och klokskap vid podierna. Där tilkommer nåt nytt nästan varje dag och inte direkt av någon positiv art.
Ändå var det svårt att riktigt greppa från början. Att detta var nåt vi faktiskt befann oss i och måste hantera. Det behövde sjunka in i oss för att tillslut bli uppenbart.
Om inte annat blir det uppenbart på grund av allt som är inställt. Jag stryker och kryssar över i kalendern. Även om den inte innehöll så mycket planer ändå. Jag är inte någon extremplanerare och gillar aldrig att ha kalendern fullspikad med evenemang. Men ändå. De som finns där ska kryssas över efersom de inte längre kan genomföras. Inga möten, inga träffar, inga besök. Paus, inställt och avbokat.
Jag är inte vare sig sjuk eller i någon karantän och jobbar som vanligt. Men håller mig lydigt ifrån övriga sociala kontakter och har rekommenderat avstånd när jag går och handlar. Tvättar händerna ordentligt och är ändå allra mest bara hemma.
Mitt jobb kan inte utföras hemifrån. Det är svårt att assistera folk via nätet, för det krävs närkontakt och handgriplighet. Det är också delvis det som gör att jag håller avstånd på ledig tid. För att kunna fortsätta jobba.
Ja, jag kanske är tillbaka. I dessa tider hålls kontakten via nätet och då är bloggandet kanske en del i det och kändes plötsligt angeläget på nåt sätt. Ja, ja. Vi får se.
SILEO 