På Tinariwen konsert igen

Egentligen kunde jag göra det lätt för mig och helt återanvända inlägget jag gjorde i en överväldigad känsla för ungefär två år sen. Det mesta stämmer överens med det även idag.
I går var konserten med Tinariwen på en annan plats än sist men vi kom i tid igen och ställde oss längst fram igen.
Som vanligt på konsert kommer bandet alltid sist, och låter oss gärna stå i vår förväntan ett tag. Det fick vi göra i går också, rätt länge. Men så tillslut stod de där och ja, det var värt all väntan.
Musik över gränserna och vi blev ett gungande hav. Jätteklyschigt. Javisst, men sant. Vi drogs in i musiken och upplevelsen blev lika makalös som sist. De har en enorm förmåga att få med sig publiken och ser nästan blygt överraskade ut över att se detta hav av eufori framför sig. Som att de undrar över hur detta bleka folk, i en helt annan kultur, en annat språk verkligen kan tycka om musiken de framför. Publiken skrek, sjöng med, dansade, klappade händerna och hoppade och gungade i takt. ”Are you happy”, frågade sångaren ett par gånger och jaa skrek vi. För det var vi, just då i den stunden. Sen gick vi till hotellet och bar känslan ända in i drömmen.

Tja. Det var det, nu har vi det med oss i minnet på tåget hem. En upplevelse att leva länge på. Lånar Dotterns bild (nedan) som jag tycker får med en del av stämningen så bra.

länk till förra gången
https://ametrin.blog/2017/12/01/pa-konsert/