Det tycks vara mer än regel än undantag härinne. Ingen särskild orsak kanske. Och egentligen en uppsjö av orsaker. Ett av dem kan vi kalla livet, allt det där som bara är jobb och vardag som bara rullar i en strid ström och ibland inte ger utrymme till nåt annat.
Ett annat är tiden, jag lider egentligen ingen tidsbrist men det handlar mer om vad tiden används till. Tevetid med en skön stickning i händerna, slötid vid sociala medier och sånt med mobilen i händerna. Men så är det här tekniken. Jag blev av med datorn eftersom den sa tack och hej jag tänker inte vara med dig mer. Visserligen har jag min nya iPad men mitt skrivarjag tänker bäst med riktiga tangenter som man trycker ner, inte bara en bild av tangenter som ska duttas på direkt på skärmen. Paddan är visserligen något bättre att blogga med än mobilen men det är ingen njutning i det liksom. Skrivandet flyter inte, det hackar och trevar. Därtill köpte jag en i-märkt penna till paddan. En slimmad vit skönhet som har en spetsig udd i något material som inte skadar skärmen och som gör att jag kan rita med precision över skärmen. Jag har ett gäng appar för ändamålet som är fyllda med möjligheter i form av ett virtuellt materialval och jag tecknar, ritar mandalas och textar. Wow vilken enorm tidsslukare, men så himla kul. Så ja, tar jag paddan skriver jag inte, jag ritar.
Det där med dator hade en fin lösning. Dottern köpte en dator (en sån bärbar lättviktare av book-variant) med hjälp av oss i föräldrafonden för inte så länge sen. Den uppfyllde tyvärr inte hennes krav på bildhanterarkapacitet. Därför valde hon att överge den och bytte till nåt bättre med hjälp av sig själv. Och den första blev liggande oanvänd, tills nu, när jag blev utan. För mig funkar denna ratade dator utmärkt och som sagt den är inte speciellt gammal heller. Tjusigt!
Märkligt hur otroligt främmande det är med ny eller en annan dator än den som fingrarna känner. Det blir svårt att hitta rätt på tangentbordet liksom och jag får inte med mig rätt tangent och missar hela bokstäver emellanåt. Datorn har ändå samma lätthet och smidiga storlek som min trasiga och borde vara hemmabekväm. Men det är ändå som att befinna sig på något outforskat utrymme. En sån tur då, att jag håller på ett bloggutrymme som också tydligen är outforskat och oanvänt. Det finns alltså möjlighet till övning!