Vinter redan?

Vintern kom och tog ifrån mig november i torsdags. Jag som längtat efter såna där grå och dimmiga dagar när sega droppar hänger ytterst på trädgrenarna och allt är aningen diffust. När det grå möts av mörkt bruna trädstammar och några få gula löv i grenarna. Och det ligger blöta sjok av gulbruna löv på asfalten.
Jag kan bli hur poetisk som helst över det där vädertillståndet. Älskar det!
Men, vintern slog sig för bröstet och brötade in med både snö och minusgrader minsann. Fick mig att besviket leta fram snöskyfflarverktyg och Maken att skyndsamt få på vinterdäck på bilen. Fram med fjolårets vinterskor bara för att konstatera att de borde hamna i soporna och nya måste anförskaffas. På med den varmare kappan och handskar på händerna. I hela tre dagar höll det sig! Jo, jo tomma tunnor skramlar mest sägs det ju. Det där snö och kylanfallet måste ha varit nåt slags överslapp från förra vintern. Nu har det mesta slaskat bort av plussgraderna som drog in under natten och visserligen är det grått, men inte riktigt den där novemberdimman jag efterlyser och det där med löven är definitivt förstört. Kanske hinner november gaska upp sig lite än om jag har tur, återta makten över sin egen månad liksom. Jag lever på hoppet!

På Tinariwen konsert igen

Egentligen kunde jag göra det lätt för mig och helt återanvända inlägget jag gjorde i en överväldigad känsla för ungefär två år sen. Det mesta stämmer överens med det även idag.
I går var konserten med Tinariwen på en annan plats än sist men vi kom i tid igen och ställde oss längst fram igen.
Som vanligt på konsert kommer bandet alltid sist, och låter oss gärna stå i vår förväntan ett tag. Det fick vi göra i går också, rätt länge. Men så tillslut stod de där och ja, det var värt all väntan.
Musik över gränserna och vi blev ett gungande hav. Jätteklyschigt. Javisst, men sant. Vi drogs in i musiken och upplevelsen blev lika makalös som sist. De har en enorm förmåga att få med sig publiken och ser nästan blygt överraskade ut över att se detta hav av eufori framför sig. Som att de undrar över hur detta bleka folk, i en helt annan kultur, en annat språk verkligen kan tycka om musiken de framför. Publiken skrek, sjöng med, dansade, klappade händerna och hoppade och gungade i takt. ”Are you happy”, frågade sångaren ett par gånger och jaa skrek vi. För det var vi, just då i den stunden. Sen gick vi till hotellet och bar känslan ända in i drömmen.

Tja. Det var det, nu har vi det med oss i minnet på tåget hem. En upplevelse att leva länge på. Lånar Dotterns bild (nedan) som jag tycker får med en del av stämningen så bra.

länk till förra gången
https://ametrin.blog/2017/12/01/pa-konsert/

Äventyrar i huvudstaden

Dottern och jag tog tåget i morse. Stockholm är knappt två timmar bort och vi klev ut i vimlet efter att ha låst i varsin väska i ett skåp på stationen. Vi gjorde en affärsrunda, shoppade lite och tröttnade efter en timme. Det där med shopping är inte min grej och den här huvudstaden är inte riktigt min grej heller. För mycket folk och trängsel och trafik och allt.
Vi åt en fantastiskt god koreansk lunch och beställde oss för att det var nog med stadsspring. Vi skaffade kort för att åka tunnelbanan, hämtade ut väskorna och åkte till hotellet. För vi är faktiskt inte här av nån gå på stan anledning. Nu hänger vi på rummet med bubbel på kylning och väntar in kvällen när vi ska gå och äta lite och sen går vi på konsert. Vi ska få se Tinariwen igen! Dottern bokade biljetterna i våras och nu är det dags! Vi ser verkligen fram emot det och hoppas på en likadan konsertupplevelse som sist.

Det där med Halloween

Det är en omdiskuterad helg/högtid/grej i detta land. Adopterad som den är. Kommersiell som den anklagas för att vara och alldeles för Amerikansk. Tja, säg en högtid som inte är adopterad på ett eller annat sätt. Säg en högtid som inte är kommersiell numera när julsakerna är framplockade i butikerna redan i början av oktober.
Halloweenavdelningarna har utökats år för år, jag tror den är här för att stanna och en vacker dag har vi glömt hur adopterad den är och svenskat till den så vi känner oss lagom trygga. Som vi gjort med många andra högtider. Och kanske bestämmer vi till och med vilken dag vi ska ta oss an detta!
Vi borde kanske lära oss vilket datum detta ska firas om vi nu vill fira. Ingen skulle skicka ut en påskkärring med kopparpannan i tiggarläge på långfredagen eller påsklördagen. Men halloweenspökena trasslar runt lite då och då i slutet av oktober/början av november. I år firade den del av världen som alls firar detta en torsdag. Det varierar givetvis men det ska vara den trettioförsta oktober, oavsett vilken veckodag som råkar ligga på det datumet.
Den här förvirringen kommer sig säkert av att halloween inte omnämns i kalendern och inte är riktigt officiell. Kanske kommer det sig också av att vi helst har högtid på en helg och inte mitt i veckan när det är så fullt upp med vardag och att godis ska ätas på lördagar. Jag bara gissar nu.
Det som framförallt gör den illa omtyckt är närheten till Allhelgonahelgen (som för övrigt också är en adopterad helg). Ibland rentav på samma dag, som det kommer att bli nästa år. Jag kan förstå att man ogärna har tiggande häxor och spöken och monster på sin trappa när man just tänt ljus för att minnas nära och kära som är borta. ller att man inte vill möta liemannen på kyrkogården när man är där med sina lyktor, oavsett om lien är av plast och självlysande.
Här i landet tycks vi också mest ha förknippat halloweenutklädningen med något läskigt. Nåt som ska skrämmas. Medan landet vi snott helgen ifrån klär ut sig till vad som helst! Gulliga djur, filmfigurer, superhjältar, saker. Vad som helst!
Och vi som öppnar dörren har på sin höjd en lysande pumpa utanför dörren men vi är antagligen inte utklädda själva eller har ställt till med nåt slags spektakel vid huset eller vid dörröppnandet. Vi öppnar bara och häver ner lite godis i det framsträcka kärlen. Eller öppnar inte och utsätts sällan för nåt bus ändå.
Så tydligen har vi redan påbörjat anpassningen av detta helgfirande. Plötsligt en dag kanske den hackat sig in i kalendern också.

Förresten, det här med Allhelgonehelgen har väl ändå blivit allt mer kommersiellt det också! Mängden kransar och pynt och tjusiga ljus som säljs inför denna helg numera är enorm jämfört med bara för några år sen. Den ena värre än den andra liksom. Vissa gravarna är totalt överpyntade. Det enkla lilla ljuset duger inte riktigt längre.

Ja, jag karvade själv en pumpa att ha på trappan och pyntade också ett ljus lite extra innan jag lämnade det i minneslunden igår. Nu har vi passerat detta för ett år igen och snart är det jul. Den är inte ett dugg kommersiell va 😉


Jag, jag försvann igen

Det tycks vara mer än regel än undantag härinne. Ingen särskild orsak kanske. Och egentligen en uppsjö av orsaker. Ett av dem kan vi kalla livet, allt det där som bara är jobb och vardag som bara rullar i en strid ström och ibland inte ger utrymme till nåt annat.
Ett annat är tiden, jag lider egentligen ingen tidsbrist men det handlar mer om vad tiden används till. Tevetid med en skön stickning i händerna, slötid vid sociala medier och sånt med mobilen i händerna. Men så är det här tekniken. Jag blev av med datorn eftersom den sa tack och hej jag tänker inte vara med dig mer. Visserligen har jag min nya iPad men mitt skrivarjag tänker bäst med riktiga tangenter som man trycker ner, inte bara en bild av tangenter som ska duttas på direkt på skärmen. Paddan är visserligen något bättre att blogga med än mobilen men det är ingen njutning i det liksom. Skrivandet flyter inte, det hackar och trevar. Därtill köpte jag en i-märkt penna till paddan. En slimmad vit skönhet som har en spetsig udd i något material som inte skadar skärmen och som gör att jag kan rita med precision över skärmen. Jag har ett gäng appar för ändamålet som är fyllda med möjligheter i form av ett virtuellt materialval och jag tecknar, ritar mandalas och textar. Wow vilken enorm tidsslukare, men så himla kul. Så ja, tar jag paddan skriver jag inte, jag ritar.
Det där med dator hade en fin lösning. Dottern köpte en dator (en sån bärbar lättviktare av book-variant) med hjälp av oss i föräldrafonden för inte så länge sen. Den uppfyllde tyvärr inte hennes krav på bildhanterarkapacitet. Därför valde hon att överge den och bytte till nåt bättre med hjälp av sig själv. Och den första blev liggande oanvänd, tills nu, när jag blev utan. För mig funkar denna ratade dator utmärkt och som sagt den är inte speciellt gammal heller. Tjusigt!
Märkligt hur otroligt främmande det är med ny eller en annan dator än den som fingrarna känner. Det blir svårt att hitta rätt på tangentbordet liksom och jag får inte med mig rätt tangent och missar hela bokstäver emellanåt. Datorn har ändå samma lätthet och smidiga storlek som min trasiga och borde vara hemmabekväm. Men det är ändå som att befinna sig på något outforskat utrymme. En sån tur då, att jag håller på ett bloggutrymme som också tydligen är outforskat och oanvänt. Det finns alltså möjlighet till övning!