Föll i mina händer! En god vän kom på besök och sa att hon hade med nåt till mig. Nåt som hon ärvt men trodde skulle passa mig bättre. Nyfiken blir man!
Hon plockade fram en rund sammetsbeklädd ask, lika stor som en vinylskiva (LP-skiva) ungefär. Runt kanten på både ask och lock hade det dekorerats med ett guldigt band och en guldtoffs satt mitt på locket.
Jag lyfte på locket och hittade en hel hög med fina gamla spetsdukar av varierande slag. Insidan av asken var klädd i ett blommigt tyg och hela asken var hel och fin men kanten hade bucklats till något och lutade sig inåt på några ställen.
En ask med kvinnokraft! Jag älskar gammalt kvinnligt hantverk. Börjar ha en fin samling sådant. Flitiga kvinnohänder som skapat små styngn i broderier, virkat maska efter maska till spetsar. Små vackra dukar som man sällan använder numera men jag kan heller inte kasta sånt. Jag vill istället rädda dem. Det var verkligen en skatt jag fick i händerna. Vännen hade helt rätt i att den passade mig och jag är glad att hon kom hit med den och inte bara slängde.
Jag grunnade lite på hur jag skulle fixa kanten på bästa sätt. Det kändes som att asken var tillverkad av papp i grunden. Säkert limmat och sedan klätt i tyg. Jag valde att fukta hela kanten lite, sen tryckte jag ner locket i botten för att styra upp formen. Och så placerade jag stenar som tyngd och stabilitet runt hela kanten. Lät den stå så och torka i ett dygn.
När jag plockade ur all sten och drog upp locket igen var kanten som ny! Sammetsytan putsade jag upp med en lätt fuktad hård borste. Hela asken blev jättefin igen. Sen strök jag alla dukarna, en efter en och lade sen tillbaka dem innanför sitt lock.
Asken står nu i all sin prakt på farmors gamla synaskin. I sällskap av annan samlad kvinnokraft.