Sist jag var här mötte jag tre stycken väldigt gravida magar. Sen dess har tre stycken bebisar kommit och nu har jag hunnit träffa dem alla tre. Fina, glada och fantastiska små bebisar som charmat mig totalt med stora ögon och äkta leenden. Såna leenden som bara riktigt små barn är i besittning av. Ingen av dem har varit upptagna av någon blygsel än utan snällt låtit tanten bli fånig och låtit henne hålla en stund. Så larvig man blir av en bebis, men det är också helt omöjligt att bli nåt annat. Tur att den inte kan tala om vad de tänker.

Vi har hitta fina saker på loppisar och liknande som vanligt. Att det kan vara så kul att gå runt bland hyllor och titta på saker som andra ratat. Det är nåt märkligt rogivande i det.

Havet är som guld ikväll. Tjockt, spegelglas som skiftar i guld och roar sig med att göra dubblett av himlen och skogen på ön mittemot. Jag kunde inte låta bli att gå ut och ta en del bilder av det där vackra. Hade jag haft en roddbåt hade jag tagit en tur.

Gick en vända runt i en bokhandel och förundrades över hur den inte längre ser ut som bokhandeln jag har i barndomsminnet. Tänk om jag kunde besöka den igen! Den här innehöll inta bara böcker utan en hel del annat. Presentartiklar, pyssel, skriva tertial, konstnärsmaterial, leksaker … så otroligt välutnyttjad liten yta som lyckats få plats med så mycket av lite.

Det har blåst ivriga stormvindar de senaste dagarna. Allt har blåst omkull och myggen har stretat och stretat men inte nått fram. Efter förmiddagens regn är blåsten som bort…trollad och därmed är det fest för myggen. Jag hade gärna satt mig därute vid det guldfärgade havet en stund. Men jag har inte lust att vara festens mittpunkt! Jag fick nöja mig med några bilder och sen gå in igen.

Det blir gott om hjärtliga möten när man besöker långtbort en kort stund. Länge sen sist, massa att ta igen och en stunds trivsamt prat och nästan all tid i världen. Tills det är dags att åka vidare i alla fall. Så många gånger jag önskat äga förmågan att förflytta mig med en fingerknäppning. För att kunna ses när jag vill, utan länge sen. Varför kan man inte sånt?

Jag säger godnatt med den där bilden jag tog, av havet och himlen och den speglade ön. Så!