Sånt där man plötsligt minns

Helt plötsligt kan minnets strålkastare riktas mot olika små smulor som bara ligger där utan att man vet om det. Och man stannar upp och låter den där bilden stanna upp, försöker få fatt i dess helhet, för att kunna titta på den ordentligt innan den bara sveper förbi.

Som den lilla vita burken, med små klarröda lätt genomskinliga vitaminkulor jag åt som barn. Lite gummiartade i konsistensen. Hur lätt de gled ner i halsen och hur svåra de ändå var att svälja! Minns inte alls vad de var bra för, men de var fina. Som röda små pärlor.

Där i barndomen fanns också den där feta salvans strävhet mot huden. Jag minns ännu doften från den där platta och runda burken när Mamma gnuggade in köldskyddet i våra barnakinder innan vi for iväg ut i snöhögarna. Sen klibbade vantarna mot de fetglansiga kinderna när man torkade snoret ur näsan mitt i skidåkningen.

Mina finaste vita men otroligt tajta jeans hittar jag i tonåren. Satinjeans. Som jag tjatade till mig med tillhörande jacka till konfirmationen. Blev tvungen att ligga på sängen med magen klistrad mot ryggraden för att få upp gylfen. Och domningskänslan som snabbt trollade bort höftbenen efter en stund i den där jeansinstängdheten. Men fina var dom!

En skarpt grön och sladdrig kjol. Tror jag sydde den själv av nåt stuvtyg. En vid omlottkjol var det. Som jag lindade och knöt om midjan. (ja bara det, det fanns en midja!) Den där kjolen var verkligen illgrön och jag gillade egentligen inte färgen så mycket. Men tyget! Det var så härligt sladdrigt mot de bara sommarlovsbenen.

Den där stora nästan runda stenen bakom huset, som jag aldrig kunde klättra upp på! Man kunde häva sig upp via två tätt växande smala träd som stod inklämda intill stenen. Med bra gummisulor på fötterna som gav ett någorlunda stadigt grepp mot stenen. Och en medfödd klättringsteknik som jag saknade. Som Brorsan hade. Så han typ flög uppför den där stenen och satt där och flinade retsamt och hävde ur sig hånfullheter. Jag har aldrig varit bra på vare sig att klättra eller höjder.

Hundvalpen! Såg henne på bild (ja inte just hon men en av samma ras) vit och långhårig med rosett i pannluggen. Bruna ögon och en brun knappnos mitt i allt det vita. Jag skulle ha den! Och ingen annan. Hon var sötast i världen när hon kom. Lurvig och lockig och busig. Lockarna växte bort, blev en lång silkesvit och mycket svårborstad päls. (Som mamma med möda fick sköta.) Alltid med röd rosett i pannluggen. Jag har ännu kvar en av hennes röda rosetter, gömd i en porslinsvariant av den hundrasen.

Doften av tung regnvåt granskog vid stugan. Trollskog. Höga mäktiga granar, mörkgrön mossa och barrig stig. Där strosade jag och plockade blommor och åt sura blad. Jag har alltid trivts bra i skogen.

Mycket annat och betydligt mer väsentligt har glömts fullständigt. Men sånt smått och obetydligt ligger kvar där i minnet. Tur är väl det!

En reaktion på ”Sånt där man plötsligt minns

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.