Mamma hade ett spegelbord, sånt toalettbord i sovrummet när jag var barn. Där skulle man sitta på en pall och göra sig iordning för dagen. Små lådor under bordsskivan för smink och smycken och annat. En spegelanordning i bakkant av bordet. En stor i mitten och så två smala på vardera sidan om, och dessa var fästa med gångjärn för att kunna vinklas. När man behövde se till frisyren i bak liksom. Svinryggen kanske, eller lockarna som kom sig av dessa rullar som mamma gick omkring med tills håret torkade. Hon satt nog vid sitt toalettbord när hon rullade i dem också om jag minns rätt. En efter en rullade hon tunna hårslingor runt och fäste sen hela rullen vid hårbotten genom att trycka en plastpinne genom rullen. Sen knöt hon en tunn duk över alltihop.
Det var svårt det där, att rulla hår på hårrullar. Jag försökte allt. Jag satt gärna där och speglade mig i de tre speglarna. Inte så mycket för hårrullarnas skull. Det var främst läppstiften jag ville åt. Så länge jag kan minnas har jag gillat läppstift. Mamma hade inte många, men jag smygprovade dem. Nu pratar vi sextiotal, alltså var det mest ljusrosa läppstift, utan nån glittrig glans.
Guldiga metallhylsor som man drog locket av med ett plopp, och skruvade fram det feta stiftet. Det hade en speciell tvålig doft som jag minns tydligt än. Och jag hade sett hur mamma gjorde. Spände underläppen och drog några varv med stiftet. Sedan lika med överläppen och noga passera amorbågen så att färgen hamnade precis rätt. Tills sist gnida läpparna mot varandra för att jämna ut färgen. Missade säkert en del fast jag var så noga, och sen satt jag där med min ljusrosa mun och beundrade spegelbilden.

Läppstift är fortfarande kul. Jag kan inte påstå att jag känner mig speciellt beroende. Inte som hon Hollywoodfrun som känner sig naken och övergiven om hon inte har sitt beige läppstift.
Det går jättebra att vara utan också, men det är bra mycket tråkigare. Jag vill ha många att välja mellan och de ska helst vara av bra kvalité, ge en fet och täckande känsla och givetvis ha en passande färg. Gärna rött, knallrött, vill jag ha.
Det är inte alltid så lätt att hitta den där rätta färgen i butiken. Belysningen ställer till det och att prova färgen från provläppstiftet i hyllan mot handen ger inte samma intryck som att se det på läpparna i dagsljus. Och prova provläppstiftet på läpparna … nej! Mot vilka munnar och händer har denna yta strukits? Usch nej. Det blir ränder på handryggen tills man lyckats välja ut den som verkar bäst. Det har blivit några missar genom åren. Men numera finns favoriter jag håller mig till. Gillar alldeles speciellt de där matta och pigmentrika stiften som täcker bra och sitter länge.
Knallrött läppstift har en tendens att väcka uppseende. Märkligt egentligen. Bara ett läppstift liksom. Men jag har sett det tillräckligt ofta för att veta att jag inte innbillar mig. Oftast av kvinnor i min egen ålder eller äldre. Och det är varken med uppskattning eller önskan om att själv skaffa sig ett jag ser dem uppmärksamma min läppstiftsfärg. Nej, det
är högst kritiskt och gränsande till föraktfullt. Det signalerar tydligen nåt jag själv är ovetande om. Eller så tycker dom att det är oklädsamt bara. Men vet ni tanter! Det skiter jag i, oavsett vad, för jag gillar det. Prova själv! Allt blir mycket roligare med ett knallrött läppstift.