Det är den som är min tid!
Helst tidig, innan solen blir alltför överväldigande och krävande. När den bara silar sig mellan lövverket och glittrar i vattnet.
Medan fåglarna sjunger och humlorna nyss har vaknat. Mitt i det längsta gräset strosar en långsam katt och jag går rakt ut i sommaren med morgonrocken fladdrande. Kaffemuggen i handen och en bok under armen. Och för att ta idyllen i örat har jag numera också en bärbar myggjagare med mig, för annars blir det inget trivsamt av en sommarmorgon.
Sen sätter jag mig nånstans där solen inte ser mig, får den där långsamma katten som sällskap. Dofterna blandas från allt som är sommar, till kaffe och till den lite sötaktiga doften från myggjagaren. Det rasslar i löven, grannens ungar har vaknat och är igång i nån högljudd lek. Katten suckar och somnar intill mig på bänken och jag dricker mitt kaffe och läser min bok. För tillfället ingen brådska, för tillfället en alldeles lagom och trivsam temperatur som jag inte behöver bli arg över. Där kan jag bli sittande, tills morgonen övergår i förmiddag och temperaturen ökar. Efter det är det slut på mys.
Ibland inbillar jag mig att det är sommarkvällen som är min tid. Då när värmen släpper greppet om strupen och allt planar ut i ett slags lugn. När sommardoften är snudd på bedövande och alla solcellslampor sakta tänds, en efter en. Då tänker jag mig att jag ska trivas med att sitta ute på altanen, tända nåt ljus och bara njuta. Så blir det sällan för vid det laget är jag oftast helt utmattad av att dagen varit för varm. Det blir ingen ork över till nåt altanmys då.
Nej, det är mornarna helt enkelt. Dom är bäst.