Men den här tisdagen försvann då i en hast!

Plötsligt var det redan kväll och en undran om vart den här dagen egentligen tog vägen tar vid.
Jo, egentligen vet jag precis vad som åt upp den. Några timmars jobb slukade största biten. Sen trillade resten bara på utan att det gick att hejda.
Vi åkte till stan i kvällningen för att ta en titt på springglada damer som vårrusade i den årliga spring/jogga/gå-tävlingen för tjejer i alla åldrar. Både Maken och jag hade kollegor i springtagen och vi lyckades få syn på alla och kunde skrika lite peppande ord till dem. Jag har varit med på det där jippot en enda gång och då enbart för att jag jobbade och gick bakom rullstolen med den egentliga deltagaren av oss två. Skulle aldrig falla mig in att springa genom stan med massa åskådare på trottoarerna. Skulle aldrig falla mig in att springa nån annanstans heller faktiskt.
Men det var tretusen kvinnor som kände annorlunda.
Vi lämnade springandet när vi sett alla vi ville hojta på och handlade fika som vi tog med hem till Dottern och Sambon. Kanske inte lika nyttigt som att springa men bra mycket roligare.
Nu avslutar jag det lilla som återstår av en tisdag och släcker ner både huset och mig själv. Det blev liksom natt nu.