Ljuset ovan skogskanten var aningen glödande. En skarp kontrast mot de mörka träden, decembermörkret var på väg att ge efter. Det nya årets ljusare tider kom med färger som steg allt högre och färgade himlen rosaaktigt orange. Dagen skulle bli ljus och blå tydligen. Men ännu var det ett bekvämt mellanting mellan natt och dag. Behagligt att ta in.
Biltermometern visade på nästan tio minus utanför, men inne i bilen hade hon ställt in en trivsam temperatur. Musiken från Spotify-listan var anpassad för en lång dag vid ratten. Omväxlande och uppiggande, just nu den där poppiga låten från melodifestivalen som hon älskade. Den höjde humöret och fick fingrarna att dutta takten mot ratten. Automatiskt sträckte hon ut ryggen jäms med ryggstödet där hon brukade hitta sitt körläge. Det krävdes en acklimatisering för att anpassa sig till några timmars körning. Det var hon och bilen nu, i gemensam kombination längs vägarna. Hon älskade verkligen att köra bil och hon älskade att vara ensam i bilen. Att stänga bildörren om allting utanför och dra på sig bältet. Känna sätet under sig, ratten i händerna och vibrationen från bilen. Rulla i väg och bara låta allt passera som bilder man inte behövde ta hänsyn till. En stunds fritt spelrum för vilka tankar som helst.
Bilen tycktes också finna nöje i körningen, låg mjukt längs vägen och smet snyggt i kurvorna. Dessutom var det ännu jullov för många och därmed lugnt i trafiken.
För tillfället var vägen skogig och slingrande för att leda ut henne till andra sidan där den mer raka och stabila E märkta vägen drog fram med sina dubbla filer. Ett litet sömnigt samhälle hade placerat sig i mitten av skogen. Tvingade henne att sakta ner till knapp styrfart genom tråkiga avsmalnande midjor på vägen. Man ville väl undvika fartdårar genom sitt lilla centrum. Fast det hade sannerligen piggat upp. Tråkiga hus, en vacker kyrka vid åkanten, den enda lilla affären med skrikiga löpsedlar på väggen och en ensam man med rollator på trottoaren. Sen var allt bortglömt i backspegeln och vägen breddade sig och ökade hastigheten igen. Fick tillbaka skogen på sidorna om.

Precis ur en kurva såg hon något ligga på vägen, orörligt. Ett djur? Analysen artbestämde det till endast en trasa, nåt slags papper eller plast när hon närmade sig, men hon lät ändå bilen passera mitt över för att inte köra på. Passerade över och plötsligt såg hon sig själv som ovanifrån. Tiden slog ner på farten till en sorts reprishastighet och hon fastnade i en rysning. Ryggen stelnade och trots värmen i bilen knottrade sig huden. Hon drog ner tröjärmarna över handlederna och skruvade upp värmen ett snäpp. Det blir ändå lite kallare att bara sitta stilla och det var trots allt rejält kallt ute. Bilrutan närmast henne kändes isande.
Det där på vägen syntes inte i backspegeln.
Ett märkligt obehag lade sig som en tung arm om axlarna. Något fick henne mitt i allt att sucka djupt. Precis som om hon gråtit länge. Hon lättade ett hårt tag om ratten och tvingade ner axlarna en bit, skruvade upp volymen på musiken för att försöka hitta tillbaka till den där sköna körstämningen hon haft nyss. Hon sträckte ut högerhanden och grävde runt i väskan hon ställt på sätet intill. Fortfarande med blicken på vägen. Lyckades hitta läppceratet och strök några varv över de torra läpparna. Gned dem mot varandra för att jämna ut och suckade ut ännu en tung pust som inte på nåt vis lättade något tryck.

Det var som om den ruvade. Väntade. Bidade sin tid och samtidigt återhämtade sig. Hade vittring och kände kontakt igen. Klängde sig fast och kom sakta till liv. Tentakel för tentakel sträcktes ut i ett pulserande men ändå avslappnat läge …