Ett rum (i ett rum)

Jag ser ett rum, en liten del av ett rum. Fönstret med små blyinfattade rutor står helt uppställt och genom rutorna skymtar en jordglob som ställts i hörnet. På den enfärgade stenväggen intill, en tavla i bred och sirlig guldram. Naturmotiv som målats i olja. Rummet i sig är pampigt och dunkelt, även dagtid.
Det går faktiskt att urskilja ljudet av fågelkvitter utanför, och känna en svag sommarbris dra in. Varför skulle man annars öppna fönstret så vitt? Kanske för att släppa in mer ljus?
Precis där vid det öppna fönstret står ett bord täckt av en tjock, vävd duk med vackert mönster. Nästan som att man kastat en rejäl matta över bordet, skrynklad i veck över bordsytan. Som om någon skjutit den framför sig när den hasat för långt ner mot golvet men inte haft tid att släta ut den. Fransarna viker sig mot det rutiga golvet, skrivdonen på bordet, bläckhornet där pennan just doppats. Pennan i ena handen och den andra vilar mot pappret som för att hindra det från att fladdra till.
Ett koncentrerat ansiktsuttryck omgivet av ett mjukt lockigt hår. Personen som just vankat av och an i rummet letades den rätta formuleringen. Och så hastigt slagit sig ner på stolen, halvt vriden mot bordet och med benen korsade vid vristerna. Ivrig att få ner på papper, det som just kom till sinnet. Jag kan känna igen den känslan. Av hastigt påkomna ord och formuleringar.
Puffiga vita skjortärmar omger de smala handlederna och vida, rejält uppvikta rockärmar strax ovanför. Rockskörten som hastigt kastats undan innan man slog sig ner på stolen. Håret, det halvlånga och lockiga som fösts in bakom örat för att inte vara i vägen, men som ändå faller tillbaka ner över kinderna. Kråset innanför rockkragen. Skorna, rakt avskuren tå, svart sidenrosett vid vristen. Korta puffiga byxor över en slags benkläder som vi skulle kalla leggings. Hatten med plym som hängts över stolens ryggstöd. Kläderna är en mans, men ansiktet och händerna känns kvinnliga. Kanske är det ändå en väldigt ung man. Eller så är det en kvinna, som i en tid när kvinnor skulle hållas tysta och insnörda i hårda korsetter tagit sig friheten att få skriva. Valt att klä sig som en man för att få vara fri.
Det enda viktiga är ändå orden på pappret. Jag kan avundas personen orden, koncentrationen, lugnet som omger hela bilden. Kanske tickar en klocka någonstans i rummet. Eller så tycker jag bara det, för att just min klocka tickar så starkt.
Precis där intill tavlan.
Med bilden.
Av ett rum.
Med en skrivande person.
Och nog är det ändå lite märkligt, hur en solreflex en dag belyste just precis de där skrivande händerna! På tavlan som jag hängt i mitt bibliotek. Omgiven av flera andra tavlor på samma vägg. Tavlan som lockade mig just med sin stämning av skrivande lugn. Den kom med mig hem från en loppisrunda och hela tavelväggen fick byggas om för att göra plats för denna skrivande person. Där sitter den nu, och inspirerar.