Säkerheten framför allt! Nästan. Även säkerheten kan ha design. I hallen här hemma hänger därför en snyggt designad brandfilt som jag hoppas slippa använda. Det är en favoritdesigner, Ulrica Hydman Vallien, som satt sin prägel på fodralet till själva filten. Fast nån filt är det inte. Kanske mer som ett lakan. Fast brandlakan låter inte lika säkert. Jag har varit på kurs och övat hur man gör en gång i tiden. Men jag hoppas också slippa ta reda på om den kunskapen sitter kvar. Men vi har en, den hänger lättåtkomligt i en stabil järnkrok som Dottern smidat på nåt skolläger. Bra så.

Hittade en cool problemlösningsmall på nätet en dag. Det är problemlösning på Österbottninska. Kanske inte så lättläst om man inte är hemma i Österbottniskan, i så fall blir det nog rena sörjan. Andemeningen är ju att alla problem går att lösa på ett enkelt sätt om du bara ser logiskt på saken. Lite som den där svenska varianten ”det finns ingen anledning till oro” Oavsett vilken väg du tar.
Ingen aning om vem som författat ihop den här varianten, som har lite fler krumbukter och aningen oetiska alternativ på vägen ner mot den ultimata lösningen. (kan du skylla på nån annan) Det här är bilden jag ritade in i min anteckningsbok när jag såg problemlösningen på nätet. Jag tyckte den var härlig, allt som är bokstaverat på nån Österbottnisk dialekt frammanar igenkänning glada känslor. Allt e på raden – Allt är bra liksom!

Ja, jag är en bra bit på vägen med Brorsans islandströja redan. Jag brukar ha både ärmarna (båda samtidigt på samma sticka) och bålstycket igång samtidigt. Så varvar jag utifrån vad jag känner för tills allt är klart att lägga ihop till en enhet och äntligen få ge sig på det där roliga oket som gör hela tröjan. Han valde en helt monokrom tröja och den kommer verkligen att bli supersnygg. Kanske snyggast hittills! Det är inte alls omöjligt att jag gör en variant till mig också. Fast jag kanske byter ut en av de grå mot någon färgglad. Vi får se. Det går så snabbt att sticka de här tröjorna nu och garnet är helt överkomligt i pris att jag mycket väl kan tänka mig att ha fler.

I jämställdhetens namn var det jag som gav Maken blommor när vi firade jämna år i helgen. Varför ska det bara vara vi kvinnor som ska uppvaktas i sådana sammanhang. Männen förväntas komma med blommor och presenter och planera överraskningar. Det går bra i omvänd ordning också. Röda rosor fick han och de står sig, hur fina som helst ännu. Rosor har inte tillhört mina favoritblommor förr men de vinner på mig. Jag blir mer och mer förtjust i dem och har ett antal i trädgården också. Vore inte trädgården så motsträvig till rosor skulle jag kunna ha hur många olika sorter som helst.

Den där alltså! Kärvänligare Katt får man leta efter. Han ska sitta nära, tätt intill eller gärna i famnen. Han ska sova nära, tätt intill, gärna på nåns arm. Han ska gosa och mysa och kramas. Kommer alltid och tackar för  maten. Varje morgon ska vi stanna upp i trappan på vartannat trappsteg och gosa lite innan vi kan gå vidare. Han följer mig i hälarna och är med mig på toa och vart jag än går. Han är med mig i min gå-in-i-garderob varje kväll tills jag bytt om klart. Ibland gömmer han sig och studsar fram i ett glatt ”tadaaa” mitt framför när man kommer gående intet ont anande.
Jag och Maken brukar säga att vi fått honom för att vi förtjänat det! Så måste det vara, nåt gott har vi helt klart gjort.
Och sen, sen går underverket ut och klipper en småfågel … kommer in och rapar blåmes eller bofink … då är han plötsligt inte fullt så underbar längre.

Galet många muggar i den här samlingen numera. Jag flyttade undan diverse annat och lät den ta över hela överdelen av skåpet sedan två nya anlände nyligen. (det där företaget vet hur man trycker på en samlares ömma tå…) De flesta använder vi, men det har tillträtt ett antal (fasligt dyra) som inte används och som får ha etiketten kvar.
En av dem blev till och med inspiration för min islandströjekofta. Det där är en av mina favoritmuggar som jag gärna dricker kaffe ur på mornarna. En morgon föll färgerna in i stickerskans ögon och jag hämtade genast garnproverna. Hittade helt rätt färger till ”Muminkoftan”tycker jag.

Hyllan på köksväggen byter skepnad lite då och då när andan faller åt det hållet. Då plockar jag ur varenda pryl och låter dem stå på köksbordet i samlad trupp en stund. Dammar alla hyllplan och utifrån nyast valda tema hämtar jag in grejer runtom i huset. Av glas givetvis. Mest. Ja vi är som bekant stolta sakletare jag och Maken så dessa temabyggen är inte speciellt svåra. Jag har haft tema blått, svart, ofärgat, brunt. Hyllan har innehållit enbart kvinnliga konstnärer eller enbart grejer av en favoritdesigner. Bara Muminmuggar också en gång. Den här gången blev det tema finsk design. Faktiskt även tavlorna intill, varav den ena är glasspinnar som Maken hittade i stugan i sin hemstad en gång. Om man nu kan prata om design när det gäller glasspinnar? Glassen åt han i sin barndom, man skulle ha dem till att skopa glass ur burk med. Antagligen skopades det med en vanlig sked istället och pinnarna lades av någon anledning på sparsidan. Maken blev nostalgisk och ramade in dem.
Det mest otroliga i hela grejen är att jag lyckas hitta nya platser för allt det där som hamnade på köksbordet i ombytet!